Tekniken & barns lärande

Jag håller inte helt med professorn Jonas Linderoth som menar att sufplattor försämrar barns lärande. Jag undrar om vi verkligen har tillräcklig forskning på det. Och om det är så, kan vi verkligen hindra denna förändringen? Jag menar att surfplattan, smarta telefoner och liknande har blivit en del av våra kroppar så att vi måste tänka annorlunda för att inte överraskas av den snabba tekniska utvecklingen. Läs DNs artikel om det ”Forskare: Surfplatta hot mot barns lärande”

Sveriges framtid hänger på forskarstjärnor – diskursanalys av en politisk text

Bakgrund och syfte

”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare. Universiteten ska också kunna handplocka forskarstjärnor från utlandet” (Björklund 2012). Citatet från Sveriges utbildningsminister Björklunds är intresseväckande med tanke på hans sätt att identifiera forskare. Jag undrar om det är okej att bli handplockad om man är forskare och dessutom framgångsrik. Och vad är en forskarstjärna? Är forskaren en supermänniska, som kan rädda vårt land i dagens globala och konkurrenskraftiga marknaden, eller världen?

Texten som jag väljer är en politisk text som påverkar mig och samhället jag lever i; alltså hela Sverige. En text är en form av en social praktik som har konstruerande egenskaper, och genom att analysera texten kan man skapa en förståelse för vad texten vill åstadkomma (jmf Bergström & Boréus 2005). Jag vill med hjälp av diskursanalys visa vad Björklunds artikel ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” säger om forskare och hur denna diskurs ger vissa förutsättningar för en forskaridentitet. Min frågeställning blir:

Vad har Björklund för verklighetsuppfattning om forskare?

Teori och metod

Bergström & Boréus (2005) menar att vi har genom att visa vad som sägs om något, möjligheten att förstå hur en diskurs konstruerar en verklighet (s.327–8). Diskursbegreppet åsyftar ”någon typ av social praktik som har med språkanvändning i något speciellt sammanhang att göra”. Våra handlingsmönster och normer styrs mer eller mindre av de sociala praktiker som de ingår i, och språket har en konstruerande roll. Denna koppling mellan diskurs och social praktik gör diskursbegreppet viktigt i samhällsanalys (ibid:17–8). Att studera diskurser är att ”fundera över det som sägs, hur det sägs och hur det annars skulle ha kunnat sägas” (Börjesson 2003:21). Diskurser sätter ramar för vad som är rätt eller fel, vad som är sant eller falskt och således visar vad som är möjligt eller inte möjligt att säga i ett visst sammanhang (ibid:21). Texter var än de skrivs så vill de göra ”anspråk på att säga något om verkligheten” och för att analysera texter skall man ”klä av varje text sitt externa anspråk på auktoritet”. Språk och språkanvändning har en makt dimension (ibid:16). Diskursanalysen har således ”ett bestämt sätt att se på språk och språkanvändning” (Bergström & Boréus 2005:305). Och med diskursanalys vill man ”tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:7).

Synsättet på diskurs påverkar alltså analysen. En bra textanalys är en väl genomförd analys och hjälper att belysa ett bestämt samhällsvetenskapligt problem (Bergström & Boréus 2005:33, 327). Tre huvudinriktningar för diskursanalys presenteras av Bergström & Boréus (2005): en kontinental där Foucault står för, en anglosaxisk som mest representerad av Laclau och Mouffe och en kritisk diskursanalys (CDA) som är utvecklad av Fairclough. Gemensamt för dessa riktningar är systematiska studier av diskurser, och även makt (s.307ff.). Diskursanalys har sina rötter i socialkonstruktionism som intar kritisk inställning till förgivettagen kunskap (Burr 2003). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. ”En diskurs kan beskrivas som ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet”, vilket leder till att människor kontrolleras (2005:309–14). Men för Fairclough, diskurs är sätt att återge olika perspektiv på världen. Diskurs konstruerar, konstrueras och förändrar (2003:124). Laclau & Mouffes inriktning skiljer sig då de är mer lingvistiska, alla sociala fenomen behandlas diskursivt och diskurser omfattar alla sociala fenomen (Bergström & Boréus 2005:314–5). Diskurser inkluderar antagonism, den sociala tillvaron ses i termer av konflikter, och till skillnad från Foucault inriktar sig denna riktning på politiska processer (2005:319). Till en början kommer jag att använda denna inriktning, men jag utesluter inte att de andra riktningar då de har samma rötter i socialkonstruktionism (se Burr 2003).

För att skapa överblick över Björklunds textinnehåll började jag med läsa texten flera gånger, samt markera ord och meningar följande Mörkenstams (1999) analysverktyg ”problem, orsaker till problem och lösningar”, för att se vad texten vill göra anspråk på (Bergström & Boréus 2005:336).

Vi uppfattar världen genom språket som har en konstruerande roll av verkligheten menar Bergström & Boréus (2005:22, 280). Denna syn på språket gör mig mer angelägen att studera hur politiker; maktmänniskor uttalar sig och använder språket. När man studerar en text, tolkar man den, texten produceras och konsumeras i ett socialt sammanhang, och i detta sammanhang finns avsändare och mottagare. När jag analyserar Björklunds text försöker jag funderar över vad texten säger, på vilket sätt det sägs, och hur annars skulle ha kunnat sägas (Börjesson 2003:21). Jag utgår från vad Börjesson menar att text är ett bland många andra material som representerar en verklighet, och frågan är inte vilket material som bäst svarar mot verkligheten, utan snarare hur vår värld konstrueras (2003:162). Jag har läst texten flera gångar och försökt hålla mig objektiv till den, samt försöker jag genom att berätta hur jag har arbetat med den ge en viss reliabilitet och pålitlighet (Bergström & Boréus 2005:352–3).

Resultat och analys

Texten pekar på grundläggande problem. Sverige hänger inte riktigt med i den innovativa globala konkurrensen, vilket hotar landets framtid. Sverige anses inte konkurrerar tillräckligt i den globaliserade världen som satser på kunskap. Tillväxtländer såsom Kina och Indien, konkurrerar nu med kunskap och det är ett hot för industrilandet Sverige. Sådana problem är inte bara forsknings och forskares benägenhet utan det har en nationell socioekonomisk betydelse.

Björklund menar att orsaken till dessa problem ligger i bl.a. att Sverige vilar på gamla lagrar[1], dvs. han menar att Sverige inte satsar tillräckligt på nyttig forskning. Det satsas stora pengar på forskning; särskilt den mediciniska, men det räcker inte, och Sveriges forskningsklimat hänger inte med de snabba, oförutsägbara förändringarna. Finansiering läggs inte på de bästa forskare. ”Att Sverige har världens högsta marginalskatt”, dvs. skatter och byråkratin är ett hinder för forskning dessutom betraktas det som en konkurrensnackdel för Sverige.

Lösningen är att utnyttja framgångsrika forskare, satsa på yngre forskare och plocka in ”stjärnforskare” från utlandet vilket förstärker Sveriges konkurrenskraft i världen. I texten föreslås nya åtgärder på tolv punkter för att förstärka forskningen, men fokusen ligger på den mediciniska forskningen. Forskare som är unga, talangfulla och framgångsrika skall särbehandlas och erbjudas många fördelar och lockas med bl.a. skattesänkningar. Universitet som främjar forskning kommer att få mer pondus.

Redan i början använder sig Björklund av generalisering när han påstår att ”[i] dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft”. Först generaliserar han utan att ge belägg på detta påstående. Han använder språket och konstruerar en verklighet som han tillämpar för att koppla till Sveriges fördel. Han säger inte att det är han eller hans parti som säger det utan han gör det till passivform (Börjesson 2003:154).

I texten pekas kunskap som ”det allra viktigaste[2]” för Sveriges konkurrenskraft. Forskare är i sig kunskap, och med kunskap utvecklas Sverige. I texten beskrivs svenska forskare som ”särskilt duktiga”, har ”betydelse för näringslivet” och ”flera av dem tillhör medicin”, men det räcker inte till. De ska förstärkas med ”ledande internationella forskare”, ”forskning i yppersta världsklass”, ”bästa forskare/mest framgångsrika forskare”, ”talangfulla yngre forskare”, ”utländska topp forskare”, ”[Handplockade] forskarstjärnor”, och de skall ha särskilda villkor såsom att få meritera sig, få särskilda elitprogram, få tillgång till det nationella kvalitetsregistret i vården, möjligheten att delta i klinisk forskning och kunna göra kliniska prövningar på patienter, få högre status på sina universitet och de ska kunna få ”så kallade expertskatt”.

Att Sveriges konkurrenskraft anses vara i fara har en tydlig koppling till uppfattningen om vad en forskare är, eller bör vara. Den positiva synen på forskare är att de måste ta ledande roll i utvecklingen och få fart på Sveriges konkurrenskraft. Nyttoperspektivet utmärker synen på vad en forskare bör vara, och det skall helst vara medicinforskare, ung, talangfull, topp och helt enkelt en stjärna. Den politiska texten fixerar mening om forskare genom användning av tecken/element som blir utbytbar med andra element som att beskriva forskare som topp, talangfull, framgångsrik etc. vilket gör att man bilder analogikedjor som tillskriver sociala identiteter (2005:337). Föreställning om forskaren blir såsom den tillskrivs en särskild mening. Forskaren ges specifika egenskaper som skiljer sig från de andra människorna, och de beskrivs vara unika. Det är ett maktspel om att dela människor till de som är duktiga och de som är lata; ”vi och dom” (jmf Bergström & Boréus 2005:319–21). Forskare är experter som kan t.o.m. få expertskatt. Det är alltså en kategorisering som Börjesson (2003) ställer sig kritisk till. Han menar att de kan vara valda inom givna ramar, dvs. fixerade såsom det passar den politik man driver (s.164). Den diskurs som Björklund driver är en dramatiserad verklighet, men det betyder inte att den är osann (ibid.). ”Säljspråket är talande, tydligt” skriver (Börjesson 2003:150), vilket kan ses hos Björklund. Han använder sig av siffror för att övertyga, men det kan också betyda att han vill dölja, något annat (Börjesson 2003:159). Enligt Björklund är medicinsk forskning är den ”största forskning i Sverige”, och han förstärker sitt argument med att det har investerats i det ”åtta miljarder” år ”2009”, dvs. under hans mandatperiod, något som han inte direkt säger.

Genom kategorisering skapar Björklund en viss utseende på verkligheten, och betonar något värde, genom att beskriva forskare t.ex. ”särskilt duktiga”, eller när han värderar ”universitetssjukhus” gentemot vanlig universitet. Det första anses ha ”hög status”. Och ännu mer när han värderar vissa sjukhus som ”forskningstunga sjukhus” eller som har ”högnivåforskning”. De orden skulle jämföras med vad han inte sagt såsom forskningsfattiga, lågnivåforskning men kan antydas att andra sjukhus skulle beskrivas på detta motsatta sätt (jfr Börjesson 2003:107–9). Här bestäms således vilka kategorier som är logiska för vad diskursen vill visa (jfr ibid:36–7). Forskare och forskning, universitet och sjukhus placeras in i någon typ av paket av ett meningssammanhang (ibid:74). Glöm inte att hans mäktiga utbildningsministerpost och vilka trovärdiga fördelar den tillfogar hans utsagor som kan bli förgivettagna sanningar (ibid:152–3).

Björklunds story slutar glatt med profetia som målas som självklar verklighet. Han skriver:

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket. Så klarar vi både att behandla dagens patienter och att forska för att hjälpa morgondagens patienter, och så stärker vi vår konkurrenskraft inför framtiden.

Han villkorar framtiden med insatser, en hälsosam framtid kan säkerställas endast genom insatser på forskare, som kommer att behandla dagens och framtida patienter. Patienter är de svaga som kan bidra till att hjälpa forskaren som i sin tur lovar att hjälpa tillbaka. Forskaren är framtiden och patienten är ett objekt som forskaren och marknaden får utnyttja menar Björklund[3] (jfr Börjesson 2003:153). Och utbildningen som i punkt 12 i Björklunds förslag ”ska löna sig”, dvs. utbildning eller kunskap är pengar.

Diskussion och slutsatser

Texten blandar in flera diskurser såsom utbildning, kunskap, ekonomi, global marknad, forskning, men den viktigaste är politiken. Den politiska diskursen är dominerande även om det inte nämns tydligt, eftersom det är ett politiskt parti som står bakom den, och partiet vill driva fram sin syn på verkligheten. Texten anser att kunskap är viktigast men den är i forskarens händer. Det är forskaren som besitter kunskap och det är forskaren som kan utnyttja den för att utveckla Sverige. Sverige har alltid varit ett kunskapsland med framgångar och fina meriter, men det är farligt att vila på sådana meriter, eftersom vi lever i en ny tid med stora utmaningar, och vi måste således få utnyttja våra meriter och få nya framgångar hela tiden. Vi måste investera men inte hur som helst. Men varför vill utbildningsminister satsa på just forskare. Varför inte på hela samhället, och från grunden satsa på människor. Varför inte satsa på de redan högutbildade människor som säljer frukt på torget i stället för att plocka de som anses vara kunniga från utlandet. Vad ligger bakom Björklunds uppfattning om forskare?

Björklund vill visa att det finns ett problem, eller konflikt med att länder som Kina utvecklas, konkurrerar med vårt land Sverige, och räddningen är att satsa på forskare.  Och genom att använda sig av kategorisering och generaliseringar försöker han övertyga svenska folket att hans argument är de enda sanna (jmf Bergström & Boréus 2005; Börjesson 2003:154). Björklunds text är en social praktik som vill styra oss genom att objektivera handlingsmönster och normer som medborgare skulle kunna följa (Bergström & Boréus 2005). Forskning är pengar och det handlar om att vinna eller försvinna i den globala världen.

Men om jag tar mig bortom Björklunds text och frågar forskare och intellektuella författare så kanske blir svaret annorlunda. Sverige är en del av världen, och det skall utvecklas genom bättre förståelse och humanistisk bildning menar Kristensson Uggla (2012). Rönnström (2011[4]) är kritisk till ”[utbildning] för nationellt medborgarskap” och menar att den ”tyvärr ofta inneburit diskriminering av individer och grupper som inte låtit sig inordnas i en majoritetskultur”. Rönnström som menar att vi idag behöver tänka kosmopolitiskt för att kunna förstå ”oss själva, vår nation och viktiga samhälleliga villkor för skola och utbildning” (ibid.). Det tolkar jag som att vi behöver en kosmopolitisk utbildningspolitik vilket kan påverka alla människor som bor i Sverige genom att identifiera sig som världsmedborgare.

Kosmopolitanismens betydelse idag har framförallt att göra med att vi befinner oss i ett skede av världshistorien där den ökade globaliseringen, och de globala risker som den medför mer eller mindre framtvingar ett världsmedborgarskap. (Rönnström 2011).

Vi är redan kosmopolitiska, världsmedborgare menar Rönnström, och vi behöver således ”utveckla kosmopolitiska ideal och sinnelag som en respons på globaliseringen, och för att kunna möta de utmaningar vi står inför som världsmedborgare som delar en gemensam framtid trots våra olika nationella förflutna” (ibid.). Sverige är ett litet land, som med stolthet kan utnyttja sina meriter och stå tillsammans med alla andra länder, och fortsätta ta de utmaningar med en bredare syn på den nya kosmopolitiska världen, som redan finns i Sverige anser jag i enlighet med.

Björklund nationalistiska syn på framgångsrik och konkurrenskraftigt Sverige över anda länder, är intressant i och med att vi lever idag i en global, kosmopolitisk värld där andra forskare/författare upplyser en mer samarbete med och samförståelse för den andre (Rönnström 2011, Kristensson Uggla 2012). Forskaren är inte en supermänniska som löser alla Sveriges problem. Jakten på innovatörer och stjärnforskare enligt min uppfattning är skev och bygger mer på kvantitativ syn, och resultatbaserad (jmf Liedman 2011).

Jag tror att Björklund vill utnyttja varje tillfälle för att försöka få nya väljare, även om han är ivrig enligt den texten jag läser så borde han ställa sig reflekterande och lyssna på forskare som Rönnström, och Kristensson Uggla. Liedman (2011) citerar Mona Sahlin (som kanske inspirerade Björklund) när hon sa ”Vi ska investera brett i kunskap […] Vi är äntligen företagens och entreprenörernas parti” (s.124). Så låter det när politiker talar normativt om innovation och utveckling.

Politikerna utöver sin makt över våra tankar i den tid vi lever i där ”nyttotänkandet, utilismen, sitter i högsätet liksom under 1700-talet. Men det är en begränsad utilism, där den enda nytta som erkänns är nyttan av att sälja så många varor och tjänster som möjligt på en global marknad” (Liedman 2011:159). Om forskaren begränsas till nyttotänkandet, kan det innebära en kraftig begränsning av vad en forskare är. Forskarens möjlighet att agera påverkas av hur han/hon identifieras. Identitet blir en ”sammanjämkning” av självbild och andras bilder (Bergström & Boréus 2005:430).

Texten har visat att Björklunds verklighetsuppfattning om forskare är intressant, eftersom forskaren beskrivs som en människa med många speciella egenskaper. En människa som kan handplockas, manipuleras genom att erbjudas olika frestelser för att kunna rädda våra svaga, sjuka människor och som dessutom få Sverige på toppen, bland de stora länderna med kunskap och kraft i den globala världen. Forskaren i Björklunds ögon är en supermänniska som kan få Sveriges att bli ett konkurrenskraftigt land. Mer intressant blir att denna supermänniska ska skapas av sittande regeringen. Texten gör anspråk på vad som är bra för Sverige och vad landet måste göra för att bemöta de snabba förändringar i nu- och framtiden.

Björklund är inte ensam om den horisontala synen på kunskap nuförtiden. Kristensson Uggla (2012:23) skriver att:

Vår tids horisont för diskussionen om vilket slags kunskap som kan förändra, bilda och omforma människan så att hennes potential utvecklas är inte exklusivt till litterära salonger och akademiska lärosalar, utan förknippad med vårt vardagliga förhållande till medier och informationsteknologier – den bestäms av globaliseringens logik.

Jag tycker att Björklunds syn på kunskap är nära ”Svenskt Näringsliv” som vill satsa på naturvetenskaps forskning i stället för att investera på ”en bred humanistisk bildning” (jfr Kristensson Uggla 2012:136–7).

 

Referenser

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Björklund, J. (2012). Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor. [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor]. Debattartikel: i Dagens nyheter 9 februari 2012.

Börjesson, M. (2003). Diskurser och konstruktioner: en sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur.

Burr, V. (2003). Social constructionism. (2. ed.) London: Routledge.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Kristensson Uggla, B. (2012). Gränspassager: bildning i tolkningens tid. Stockholm: Santérus.

Liedman, S. (2011). Hets!: en bok om skolan. Stockholm: Bonnier.

Rönnström, N. (2011) Skolan och den kosmopolitiska utmaningen. I: Forssell, A. (red.) (2011). Boken om pedagogerna Stockholm: Liber. s. 407-440 (pdf versionen).

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.


Fotnoter:

[1] Vila på sina lagrar: njuta av sina framgångar och avstå från att söka vinna ytterligare ära. (Svenska akademiens ordlista 2012).

[2] För Björklunds citat, se bilaga 1 i samma dokument.

[3] Se även punkt 7 i Björklunds artikel: [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor].

[4] Observera att jag refererar till en pdf som inte stämmer i sidnumrering med boken därför skippar jag referera till sidnummer.

Överkast från Ikea

image

Jag var på Ikea i Kungens kurva igår och köpte ett överkast. Och i den liksom i andra Ikea produkter skrivs informationerna med typsnittet Ikea Arabic sans som jag ritade för några år sedan. Detta typsnitt användes förut även för katalogen.

IKT, globalisering, kosmopolitism och livslångt lärande

Individuell examinationsuppgift från 2010

Inledning och bakgrund

Svenska Dagbladet (SVD) skriver på sin webbplats om oroligheter i Gottsunda i Uppsala, att polisen rapporterar om bilbränder och oroligheter och ungdomsgäng som drar omkring och att det är stökigt i den stadsdelen av Uppsala[1]. På en annan tidning ”Newsmill” skriver Ola Karlman i en debatt artikel ”Sverigedemokraternas bränder?” som han menar med att SD utnyttjar sådana oroligheter genom att peka på en viss invandrargrupp[2]. I Expressens webbplats skriver Lars Klint: ”Stämningen laddad i centrum” som är en artikel om Rosengårdsoroligheter som där han skriver” Ett nytt inslag i Rosengårdsupploppen. Ett nytt misslyckande för integrationspolitik, för polisen och för de krafter som verkar för att göra stadsdelen trygg och trivsam[3]” Det är ofta sådana rapporteringar och nyheter som slår mig hårt men också driver fram mig att tänka på min tillhörighet, mina rötter, min etnicitet och försöker utvärdera nyttan av mitt svenska medborgarskap.

I artikeln ”Från rotlöshet till kosmopolitism. Ungdomar i den globala staden” undersöks ungdomar; hur de ser på sin identitet och hur det påverkar deras uppväxt, har berört och inspirerat mig eftersom jag känner mig som en världsmedborgare mer än att kunna säga 100 procent svensk eller irakier. Jag är ändå stolt över mina rötter som gjorde det möjligt för människor att skriva ner sina tankar i tryckta medier i bild och kilskrift och stolt över Sverige som ett föredöme för den moderna demokratin och de möjligheter som det land erbjuder människor att leva i demokratin.

Eftersom jag är svenskirakier, har jag upplevt har jag upplevt osäkerhet på min tillhörighet. Sådana känslor är ofta kontextuella och varierar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Detta gäller även mina barn, kompisar och bekantar och det framkommer i diskursen mellan oss. Sådana känslor utvecklas på olika sätt till följd av en ökad globalisering och allt mer utvecklad digital teknik som gör att världen känns som en liten by.

Syfte

Syftet med denna rapport att diskutera och reflektera de faktorer som påverkar människors tillträde och deltagande i det informella lärandet utifrån i första hand etnicitet.

Jag kommer att skriva ur mina och mina barns personliga tanker och erfarenheter. Den korta rapporten ska jag skriva på ett väldigt kompakt och kortfattat sätt eftersom mina eftersom de reflektioner som dyker upp i mina tankar kan inte rymmas i några sidor. En diskussion om livet som en evig och ständig kamp om ”identitet” utifrån informellt lärande

Teorier

Access och accessibility

Camilla Thunberg säger att access är ”de faktorer som påverkar människors tillträde till läraktiviteter” medan accessibility är ”de faktorer som påverkar människors deltagande i läraktiviteter” (föreläsning, 2020-01-27). Access betyder således möjligheten att komma åt något eller att få tillträde, och accessibility är tillgänglighet eller det som påverkar människor att vara med och påverka i samhället. Att ha en svensk pass är en access till det svenska samhället. Men om samhället inte tillåter den som har ett svensk pass att delta i t.ex. arbetslivet eller att känna sig lika behandlad som alla andra svenskar, att inte känna sig delaktig betyder det att accessibility saknas. Det är en sak att kunna ha access och en annan att se vilka möjligheter i miljöer kan man ha. I en kort översättning för access i NE är ”möjlighet till åtkomst” och accessibility är tillgänglighet, åtkomlighet (NE, 2010-02-20). Det är en sak att kunna ha access men en annan att se vilka möjligheter finns i den miljön eller kontexten som man befinner sig i. Michael Fox and Joseph Kwan skriver att ”Accessibility is a fundamental consideration in the process of the equalization of opportunities in all spheres of society” (International Rehabilitation Review, december 2007, Vol. 56, No 1). Tillgängligheten till information och kommunikation med människor över världen ökar i och med globaliseringen.

Globalisering

Giddens (2003) hävdar att globalisering är ett stort inslag i våra liv idag och vi lever i en fortlöpande förändring av hela vår livssituation. Det är en motsats till det trånga synsätt där tänker man väldigt försiktigt och tillbakadraget och vill inte hänga med utvecklingen. Det som händer lokalt är beroende av det globala. Giddens skriver att ”nationerna måste tänka över sina respektive identiteter, nu när den när den gamla sortens geopolitiska överväganden blivit förlegade” (Ibid:32). Han menar att de förändringarna som sker idag i hela världen leder till ett globalt kosmopolitisk samhälle och att vi måste se över hur vi ser på t.ex. nationen, familjen, arbetet, traditionen och så vidare – att de inte har samma mening som förut (Ibid:32–33). Han verkar ha väldigt positiv ställning till Globalisering och han menar att vi inte bör vara för försiktiga, utan vi måste våga ta risker, inte ska bra räkna vinster och förluster (Ibid:38–47). Giddens (2003:52) förkastar tanken om en en fullständig ren tradition och menar att även religioner blandas med olika traditioner och tar exempel på det ”islam” vilket t.ex. jag kan se i hur jag som muslim och är född i Irak inte får skriva eller uttala min fars namn som det är ”Abdulhussein” i Saudiarabien, eftersom det strider mot islam enligt Wehabism som är den offentliga tolkningen av islam i Saudiarabien. Giddens menar att folk är mer intresserade av politik idag än tidigare och även den yngre generationen och att folk är missnöjda med politikerna snarare än demokrati. Han vill se demokratin ”transnationell” (2003:78). Turner (2001) menar att globaliseringen har förändrat den populära föreställningen om förhållandet mellan plats och identitet (s. 197). Globalisering och det nya sättet att hämta information gör det för svårt för politikerna att hemlighetsfulla fakta eller propagera på gamla sättet. Thörn beskriver att ”kulturens globalisering består av huvudsakligen av uppkomsten, etablerandet och spridningen av nya imaginära gemenskaper som spänner över nationsgränser. De skapas genom identifikation över stora avstånd, och förutsätter därmed moderna kommunikationsteknologier” (2002:115). Thörn menar att det inte är tekniken i sig som skapar de globala identiteter utan det är hur vissa globala institutioner utnyttjar den (2002:116). Även om tekniken kan utnyttjas för att begränsa friheten men den kan utnyttjats av t.ex. demokratiska organisationer eller andra organisationer. Det kommer inte att bli lätt för t.ex. Kina, Saudiarabien eller sådana stater som använder sensorn för att begränsa människor att sträcka sig över gränser eftersom människor utvecklas i det livslånga lärandet.

Livslångt lärande

Individer måste fortsätta lära sig för att känna sig hemma i den globala världen menar Jarvis (2007:140). Vi är inte helt fria att inte lära oss. Rubenson (2002) skriver att livslångt lärande är livslångt och handlar om allt från vaggan till graven, livsvitt och sker i många olika miljöer och att det är lärandet i sig som är viktigt. Det betyder att lärandet är allt och begreppet blir omfattandet vilket gör det svårare att verkställa på ett rättvist sätt. Rubensen säger att det är viktigt att ”titta närmare på den förändrade förståelsen för principen om livslångt lärande och kritiskt fråga vilka politiska roll allmänheten kan och bör spela” (2002). Jarvis 2007 menar att globaliseringen ställer till att det behövs mer utbildad arbetskraft för att hinna med den snabba ekonomiska utvecklingen, vilket betyder att livslångt lärande blivit viktigt på grund av det ekonomiska systemets behov (s. 211).

”I slutet på 60-talet införde UNESCO livslångt lärande som en övergripande begrepp och vägledande princip för omstrukturering av utbildningen” (Rubenson 2002). Att livslångt lärande blev en rättighet av ett demokratiskt perspektiv. Utan djup kritik blev livslångt lärande mer grundat på de ekonomiska fördelarna och fokuset blev mer på att öka humankapitalets kraft för en internationell konkurrens. Men många forskare började kritisera det hårt och år 2000 fattades vid Europeiska rådets möte i Lissabon att livslångt lärande måste bli den vägledande principen för tillhandahållande av och deltagande i hela spektrumet av lärandemiljöer. Uppgiften för medlemsstaterna att fastställa enhetliga strategier och praktiska åtgärder för att främja livslångt lärande för alla. Och år 2000 betonades två lika viktiga mål inom livslångt lärande: att främja ett aktivt medborgarskap och att främja anställbarhet och det blev en dominant strategi för EU (Rubenson 2002).

Den existentiella definitionen av livslångt lärande enligt Jarvis är den processen att omvandla erfarenheter till kunskap och kompetens (2007:123). Lärande finns i tre olika former; det formella i form av t.ex. utbildningar i skolan och universitet, det icke formella i form av t.ex. företagsutbildningar, folkbildningar och det informella lärande där vi lär i det vardagliga livet. Rubenson (2002) menar att informellt lärande är en av huvudfaktorer för livslångt lärande.

Jarvis menar att livslångt lärande är en kombination av processer i människan där hon i kropp och själ upplever sociala situationer. Och det som Människan uppfattar och tolkar med de olika sinnena, integreras i hela människans liv och resulterar i dennes ständiga förändringar eller utvecklingar i livet (2007:1). Han menar att den snabbt förändrade världen vi lever i kräver att vi ständigt lär för att hitta vår plats i samhället (2007:5). Vi lär av våra signifikanta som kan vara våra närmaste som föräldrar och sedan lär vi oss av våra lärare och samhället, vi praktiserar vad vi lärt oss och ifrågasätta det vi hade lärt oss i barndomen som vi trodde var den enda sanna världen, vi förändras ständigt och lärandet fortsätter. Jarvis menar att kultur inte är någon homogen företeelse och att det finns olika tolkningar av verkligheten men att det även kan finnas en enda accepterad tolkning i vissa samhällen. Han menar att lärandet är den hela omvandlingsprocessen av vår erfarenhet genom tanke, handling och känslor och på det sättet förvandlas den externa verkligheten enligt våra tolkningar (2007:5). Genom att vi lever i en värld och samspelar med människor i samhället utvecklas vi genom våra sinnen, genom erfarenheter som konstrueras socialt genom att tänka och reflektera över våra upplevelser. Jarvis säger det är svårt att definiera kultur i och med att den har många erkända betydelser. Han definierar ändå det som en helhet av ”kunskap, tros, värderingar, attityder och normer” och menar vidare att lärande är bundet till kultur och att lärandet är både socialt och kulturellt fenomen (2007:8).

Vi identifierar oss olika beroende på hur vi blir tillfrågade eller hur många gångar vi svarar på det. Vi identifierar oss med en roll i en organisation där vi arbetar i eller med själva organisationen. Vi går ifrån att utföra en uppgift till att identifiera oss med en yrket. Jarvis menar att människor identifierar sig med olika typer av tillhörighet som arbete, erfarenhet, nation, etnicitet, familj, religion etc. Vi identifierar oss efter vad vi har för erfarenheter i vårt sociala liv. I den snabbt förändrade globala världen vår identitet är kortvarig menar (2007:151–152). Vi förstår oss själva i relation till andra människor i en ständig pågående process hela livet och våra identiteter anpassas och förändras i samspel med andra människor (Jarvis 2007:153). Oavsett vilket samhälle individer föds in i, lär de sig att vara sig själva, och de identifierar sig med det samhället och lär dess värderingar. Och han menar att t.ex. det muslimska samhället som motsätter sig den avancerade kapitalismens värderingar lär människor olika identiteter och olika värderingar, vilket skapar konflikter med västvärlden (Jarvis 2007:155).

Etnicitet

Westin (1999) menar att etnicitet är en kollektiv identitet för en etnisk grupp som definierar sig själva och definieras av andra som en kategori av människor. En etniska gruppen har en föreställning om ett gemensamt ursprung som egentligen konstrueras socialt och solidaritet mellan medlemmarna är en viktigare än med andra etniska grupper. Och för att tala om en etnisk grupp bör flera kategorier vara uppfyllda såsom; gemensam kultur, religion, språk, gemensamt territorium, externt erkännande och igenkännande och föreställning om ett gemensamt ursprung (s. 31–34). Borgström och Goldstein-Kyaga menar att kategorierna som språk, religion och så vidare blir etniska när de kommer i kontakt med andra folkgrupper med annorlunda kultur, och menar att kulturer är resultatet av grupptillhörighet (2006:57). Det är alltså vi människor som konstruerar kultur som enligt Westin (1999:9) ”framställs av människan och lärs in i kontrast till det som av naturen är givet och som överförs genetisk.”

Borgström och Goldstein-Kyaga menar att begreppet etnicitet har påverkats av globalisering. Och skriver om flytande och föränderliga gränser som påverkar människors identitet, särskilt i stora städer. ”Man kan fråga sig om etnicitetsbegreppet blivit alltför snävt och klumpigt för att beskriva den situation människor befinner sig i det globaliserade samhället.” Och de säger ”Man kan inte längre ens tala om dubbel identitet, utan det är ofta en fråga om mångdubbla och gränsöverskridande identiteter.” (2006:17).

Diskussion och reflektion

Min dotter som är född i Sverige och har levt hela sitt liv här, har mer gemensamt med svenskar än med irakier som inte talar svenska och har aldrig varit här i Sverige, men räknar jag andra kategorier som namn och hudfärg så blir det kanske tvärtom. Jag upplever att jag är alltid lever i en ständig omställning och att jag har vant mig efter 18 år i Sverige att jag växlar hit och dit. Och det ser jag tydligt i mina barn; hur de talar och vad dem talar om. Även min två åriga dotter som pratar arabiska med mig och växlar snabbt till svenska då hon pratar med förskolläraren. Jag växlar mitt sätt att tala och mitt språk då jag talar med mina bekanta i Irak med Skype[4] och skriver samtidigt på svenska med en klasskamrat i Sverige, men även växlar språk till engelska då jag chattar med en irakier i England. Men den möjligheten att växla fritt är inte alltid tillgänglig då det handlar om hudfärg där blir det andra fakturor som påverkar det. Är man på fest med svenska kompisar och träffar andra svenskar så går det inte att undvika att höra en fråga om vilket land man kommer ifrån eller att man förknippas tillhöra ett visst land baserat på fördomar om att den hudfärgen eller brytningen tillhör en särskild etnicitet.

Kodväxling ingår i alla människors liv, men det blir speciellt med en kosmopolitisk människa. Det blir en belastning av att känna sig ständig uppmärksamhet och alert, vem man pratar med, vilket språk använder man förutom det att man tar olika roller. Man övervakar sig extra noga för att inte göra bort sig eller blir dömd på ett inkorrekt sätt. En student berättar för mig att hon kommit för sent för att det var en ”turk” som körde bussen och han var för okunnig att han körde av den isige vägen. Hon frågade inte ens honom om han var turk, utan hon gissade bara det eftersom hon trodde att i Turkiet finns inte snö. Det inte alltid att kodväxla när man har en annan huvudfärg. När man blir ifrågasatt känner man nackdelen med rotlösheten, men när man känner oberoendet av att tillhöra en viss etnisk grupp så upplevs den positiva känslan av frihet och större möjlighet att uppleva och lära och man känner sig en världsmedborgare. Rotlösheten har två olika sidor; dels är det en fråga om att inte accepteras av omgivningen, och dels sammanhänger den med en personlig känsla av att inte dela omgivningens erfarenheter, värderingar, tänkesätt och referensramar. Det är ofta också en fråga om brist på kunskaper, t.ex. i språk, om kultur och samhälle, förhållningssätt med mera, en brist som innebär att man är rädd att tappa ansiktet, att inte riktigt ha kontroll (Borgström och Goldstein-Kyaga 2006:133). Det är därför viktigt för ett multikulturellt samhälle som Sverige och speciellt i de stora städerna där det finns många olika etniciteter, att kunna förstå de både för och nackdelar av att ha många olika etniska grupper som överlappar varandra. Det är viktigt att utnyttja de gemensamma positiva känslor och förstå problem med de negativa tankar för att kunna förebygga de större problemen som skapar ilska och missförstånd i samspelt.

De ungdomar som bränner bilar i vissa delar av Sveriges storstäder är en del av det nya globala samhälle som påverkas både lokalt och globalt. Jag frågade ett par av sådana ungdomar om varför de gör det gör? Och deras svar var att de ville skapa uppmärksamhet genom att visa att demokratin idag brister i form av att institutioner och lager bör utvecklas. De känner ilska över vissa polisers agerande och vill genom som de kallar det civilolydnad ända i det. Jag kan dessutom tänka mig att det finns andra orsaker till det som solidaritet genom att de känner sig en del av andra ungdomar i andra delar i Sverige eller t.o.m. världen, att de påverkas av ungdomars agerande i t.ex. Frankrike. Även om det är våldsamma handlingar men det kanske kan betraktas som civilolydnad. Thörn menar att civilolydnad har använts för att t.ex. ”synliggöra dolda maktförhållanden” (2002:170). På andra sidan är det mycket allvarligt att inte anstränga sig för att inte lösa sådana aktioner som revolterande ungdomar gör eftersom det utnyttjas av de som ser sig värna för en väldigt homogen samhället trots att vi är redan globaliserade i nästan allting.

Den nya teknologin har ökat vår frihet genom att vi i allt större grad utnyttjar tid och rum för att leva och lära. Den möjligheten att utnyttja tid och rum har gjort t.ex. mig till en kosmopolitisk människa. Jag lever i Sverige men ändå är jag i Irak eller England då jag chattar med mina släktingar och kommenterar olika diskussioner om det som händer globalt om klimatet som rör hela världen. Jag följer debatten om den nya demokratiska Irak som jag någon dag flytt ifrån då det var diktatoriskt styrt. Jag röster i irakiska valet härifrån och följer all ändring som sker kontinuerligt samtidigt som jag följer debatten med Sveriges politiska partier och kommer att rösta i valet också härifrån och följer debatten med hjälp av samma medierande digital media ”Internet”. Jag struntar att följa vissa diskussioner om Irak och engagerar mig mer i den svenska politikens debatt den tiden jag känner att jag behöver växla men även när jag känner att jag får mer rättigheter. När jag åker till Irak längtar jag efter den ordning och reda som jag upplever finns här i Sverige, men längtar kanske mer dit för de sympatier som man ser hos släktingar och vänner. Att man inte blir ifrågasatt hudfärg eller vad man kommer ifrån. Men även längtar till det privata livet här eftersom livet där ser mer kollektivt än individuellt.

Det finns alltid för och nackdelar med att vara en multietnisk människa, men fördelarna ökar ju mer vi lär oss och lär andra hela livet. Och jag ser positivt på den globala utvecklingen men också ser jag på det som ett stort ansvar för oss som har möjligheten att utnyttja globaliseringen att bidra med våra kunskaper och sprida de med hjälp av IKT. Jag ser potentialen i mina barn av de multikulturella kunskaper och språk som bär på kulturen som konstrueras i samspelt med olika etniska tillhörigheter som ökar med hjälp av IKT. Därför vi definiera och förädla hela samhällets uppfattningar och upplysa den potentialen. Vi bör utvidga synen och förståelsen på globaliserings möjliggörande för hela mänskligheten och tänka både mikro och makro. Jag slutar mina reflektioner med att citat från Borgström och Goldstein-Kyaga:

”Den mångkulturella kompetensen är alltså en tillgång i det globala rummet och utgör allt oftare en merit vid anställning. Samtidigt motverkas dessa tendenser av en ökande global konkurrens på etnisk, kulturell och nationell grund, där subtila etniska markörer som namn, en lätt accent eller klädstil är en grund för diskriminering och kan vara avgörande för vem som tillsätts på en tjänst där många sökande har de rätta kvalifikationerna” (2006:129).

Källförteckning

Giddens, A. (2003). En skenande värld: hur globaliseringen är på väg att förändra våra liv. (1. uppl.) Stockholm: SNS förlag.

Turner, B.S. & Rojek, C. (2001). Society and culture: principles of scarcity and solidarity. London: SAGE. [Elektronisk källa, http://www.biblioteket.stockholm.se].

Borgström, M., & Goldstein-Kyaga, K. (2006). Från rotlöshet till kosmopolitism. Ungdomar i den globala staden. I: Södertörns högskola (2006). Gränsöverskridande identiteter i globaliseringens tid: ungdomar, migration och kampen för fred. Huddinge: Södertörns högskola.

Södertörns högskola (2006). Gränsöverskridande identiteter i globaliseringens tid: ungdomar, migration och kampen för fred. Huddinge: Södertörns högskola.

Thörn, H. (2002). Globaliseringens dimensioner: nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Stockholm: Atlas.

Jarvis, P. (2007). Globalisation, lifelong learning and the learning society: sociological perspectives. Abingdon, Oxon: Routledge.

Knowledge, Sentience and Receptivity: a paradigm of lifelong learning, European Journal of Education,Vol. 43, No. 2, 2008

Westin, C. (1999). Mångfald, integration, rasism och andra ord: ett lexikon över begrepp inom IMER – Internationell migration och etniska relationer. Stockholm: Socialstyr.

Lifelong Learning for All: Challenges and Limitations of Public Policy. Kjell Rubenson. University of British Columbia. Introduction …

http://www.oise.utoronto.ca/CASAE/cnf2002/…/rubenson2002w.pdf


[1] ”Nya bilbränder i Gottsunda”, www.svd.se. (hämtad 2010-02-20).
[2] Ola Karlman om Bränderna i förorten ”Sverigedemokraternas bränder?” (hämtad 2010-02-20).

Kroppens roll i självskapandet i en digital tidsera

Bakgrund

Mogren (2011) anser att teknik[1] är en del av sociala praktiker. Mogren och Thunborg (2010) skriver om hur mobilen påverkar arbetet och fritiden och gör de gränslösa. Gränserna mellan arbetet och fritid flyttas och skillnaderna blir i de sociala praktikerna, vilket gör att man kan ifrågasätta de företag med stränga reglar och procedurer, då mobilen kan fungera som ”murbräcka” (Mogren 2011) för att spränga gränsar, men det kanske kan vara nyttigt för en del andra företag som vill utnyttja t.ex. sina anställda att använda sociala medier på arbetstiden. Giddens (1999) hävdar att vi lever i en högmodern tid, där elektroniska medier spelar en central roll av konstituerande av självidentiteter både på en lokal- och globalnivå. Självidentiteten blir en ”reflexivt organiserad strävan” (Ibid:12–3) och kroppen fungerar som en viktig del av aktören (Ibid:71–80). Giddens menar alltså att kroppen har en större betydelse i dag jämfört med den traditionella tiden, då individen inte existerade (1999).

Jag har valt att titta på en film ” Khadidje[2] och Fjortisen[3]”. En film som är gjord av Gina Dirawi[4]. Den handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, en muslimskkvinnorepresentant och en ung svensktjejrepresentant. Det är en person som använder sin kropp för att spela två olika former av sociala identiteter.

Syfte och frågeställning

Jag kommer att titta på de två olika karaktärer/aktörer Khadidje och Fjortisen och försöka förstå kroppens betydelse i skapandet av självidentitet enligt Giddens (1999)?

Hur använder Dirawi sig av bl.a. sin kropp för att uttrycka två olika sociala identiteter/självidentiteter? Vad har tekniken för roll för identitetsutveckling?

Teori

Giddens menar att struktur och aktör utgör två sidor av samma mynt och myntet är själva sociala praktiker. Han menar att vi inte kan titta på den ena eller den andra som separata eller skilda världar, utan man ska studera de i sociala praktiker, eftersom både är sammanvävda i sociala praktiker. Handlande blir en del av sociala praktiker, som är ett ordnat sätt att göra saker på som har en viss utsträckning i tid och rum. Det rent lokala finns inte längre, då det globala och det lokala konstruerar varandra. Det jag eller andra gör, är en del av sociala praktiker (Giddens 1999, Mogren 2011).

Urbäddningsmekanismer som består av ”symboliska tecken” och ”expertsystem” gör att vi kan lyfta ur sociala relationer från lokala kontexter, och återaktivera dem i olika tid och rum. Vi sätter tilltro till personer vi inte känner till, till system vi tror att det fungerar på ett sätt som gör att vi lever i kontinuitet, och att vi kan handla, då vi inte kan vara experter i allting, det som produceras lokalt påverkar globalt och vice versa (Giddens 199:27–31). Medierna avspeglar, formar och omformar det vi gör menar Giddens (s. 38). ”Men den enorma uttänjningen av tidrummet som högmoderniteten skapar, gör att ”självet” och ”samhället” är ömsesidigt förbundna på en global nivå – för första gången i mänsklighetens historia” skriver Giddens. Det gör att självet blir ett ”reflexivt projekt” (Ibid:44–5). Giddens ser individer som kompetenta sociala aktörer (Ibid:73), och det som vi gör ingår i vårt praktiska medvetande. Kravet blir att vi måste hela tiden veta, både vad vi gör och varför vi gör det, och reflekterandet och ifrågasättandet blir vårt diskursiva medvetande (Ibid:45–7). Och en reflexiv medvetenhet är en förutsättning för självidentitet, vilket betyder att självidentitet är det som vi är medvetna om (Ibid:67). Vi är det vi gör oss till menar Giddens. Vad händer just nu? Vad tänker jag på? Vad gör jag? Vad känner jag? Hur andas jag? (Ibid:95–6).

”Självet är naturligtvis kroppsligt” skriver (Giddens 1999:71). Han menar att kroppen är den yttre representanten som vi ser i biografin, och på det sättet ser han inte den som något med inre kärna och yttre sätt att visa kroppen på (Ibid.). Självidentitet blir hur jag som individ reflexivt uppfattar utifrån min biografi (Ibid:68). Självidentitet blir med andra ord identitetskontinuitet i tid och rum, så som den reflexivt tolkas av aktören (Ibid.).

Kroppen är inte bara en fysisk entitet, utan också en aspekt som möjliggör vårt vardagliga deltagande i olika praktiker där självidentiteten skapas. Vi framträder genom att klä våra kroppar på olika sätt och anpassar vårt uppträdande till olika vardagliga sammanhang. Med kroppen hanterar vi både njutning och smärta, och vi tvingas till att se över den hela tiden. Kroppen blir underkastad olika ”regimer” hävdar Giddens, eftersom vi anpassar vårt framträdande till olika miljöer hela tiden, och på det sättet skapas olika själv. ”Kroppen deltar på ett mycket direkt sätt i självets konstruktion.”, och vi blir ansvariga för formandet av våra kroppar menar Giddens (1999:122–4). Han menar också att jämfört med förmoderna tider, har vi idag tillgång till betydligt större produkter, oberoende av tid och rum (Ibid:163). ”Kroppen i sig – så som den mobiliseras i praktiken – har blivit mer direkt relevant för den identitet som individen eftersträvar.” (Ibid:258). Genom att abstrakta system invaderade kroppen, blir kroppen liksom självet ett fält för interaktion. Den har alltså blivit ett anpassbart material i högmoderniteten, vilket gör att kroppen har idag en allt större betydelse i formandet av självidentiteten (Ibid:1999).

Resultat och analys

Filmen ”Khadidje och fjortisen” handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, varav den ena är en muslimsk kvinna och den andra en ung svensk tjej. Huvudkaraktärerna Khadidje och Cecilia (”Fjortisen”) och spelas av Gina Dirawi. Denna film verkar vara mer gjord för att nå en unggeneration. Den är amatörmässig och gjord med enkla digitala medel och visas på nätet, med hjälp av YouTube. Men det verkar inte spela någon stor roll eftersom hon ändå mer än en halv miljon besökare, och enligt Dirawi så har hon fått ca 13 miljoner ”hits” för den och de andra filmer hon skapat (anagina.blogg.se).

Khadidje är ett muslimskt namn, ett namn som används som symbol för islam och Khadidje bär en överdrivet traditionell klänning för att skapa humor. Hon spelas som en representant för stereotyp invandrare från mellanöstern, varifrån Dirawi själv härstammar. Hon talar svenska med avsiktligt stark brytning (dock grammatiskt korrekt), och blandar in mycket arabiska. Khadidje bär traditionella muslimska kläder, svart heltäckande klänning och slöja. På det har hon också mycket ansiktsbehåring. Hon hälsar som en traditionell muslim och presenterar sig som ”här är jag syster Khadidje” då hon också har gjort en serie filmer med samma hjältefigur.

Den andra karaktären Felicia, är en blondin, ung tjej med rufsigt hår, överdrivet sminkat ansikte. Hon talar svenska, lugnt och lite otydligt. Hon knackar på Khadidjes dörr och vill sälja polkagrisar vilket skapar ett samtal mellan de två olika karaktärerna. Cecilia pratar mjukt, hon hoppar och vrider mjukt sin kropp, leker och visar stolt upp sitt rufsiga hår.

Khadidje frågar förvånat ”vem är du?” och Cecilia svarar lugnt och barnsligt. Under samtalet ropar Khadidje på andra personer som ”Hassan[5]” och ”Fatima[6]”, (låtsaspersoner med muslimska namn, som dock inte visas i filmen) för att fråga om hjälp då hon inte förstår vad fjortisen säger, och tror att hon är imbecill eller galen. På andra sidan ser Cecilia förvånad ut, och inte nöjd med hur Khadidje ser på henne. Khadidje kallar henne för- och beskriver henne med fula ord och frågar om hennes föräldrar vet vad Cecilia gör på kvällen.

Kritiken väller in med mycket kroppsspråk, förvånade ögon och starka ansiktsuttryck. Cecilia lutar sig tillbaka och med ansiktsuttryck fulla av häpnande reaktioner på Khadidje, men hon viker inte sig utan fortsätter erbjuda de godisar hon vill sälja. Men Khadidje fortsätter reta Cecilia, som säger sig vara ”så hot” samt att Khadidje inte vet något om stil.

De två olika karaktärer lånas alltså från två olika kulturer, med två olika identiteter som inte hänger samman. De här identiteterna använder sig av sina kroppar på ett mycket tydligt sätt för att skapa olika självidentiteter som förstärks med traditionella namn. Kroppsspråk används hyggligt och tydligt med mycket kontroll av Dirawi för att skapa två identiteter. Giddens menar att en kompetent person är den som kan använda och kontrollera ansiktsuttryck och andra gester i när man interagerar med andra. Genom att övervaka sitt ansikte och sin kropp utför Dirawi en förhandlig mellan två skilda identiteter genom att utnyttja tekniken och växla från det ena klippet till det andra. ”Kroppslig disciplin är en integrerad del av den kompetenta sociala aktören” hävdar Giddens (1999:71–3).

Dirawi spelar denna film baserad på hennes biografi, då hon själv är från den kultur hon beskriver och lever i. Hon med Giddens ord lever i processen av att hitta sig själv (1999:21). Hon är muslim som har sett, hört och upplevt Islam, samt hon är ung svensk tjej som lever i Sverige. Det hon gör är både praktiskt och reflexivt tänkt. Hon upplever en konflikt mellan att leva med två olika värderingar som krockar på flera sätt, men genom att reflexivt tänka och reagera på hennes liv skapas hennes självidentitet som är varken Khadidje eller Cecilia. Hon använder det i stället för att skapa en film som följs av flera filmer som hon publicerar på sin blogg, och skapar ett sätt att för ett nytt liv. Det verkar vara att Dirawi brister i självidentitetens kontinuitet, det vill säga att självet och kroppen inte känns hänga samman (Ibid:68–70).

Kroppen har en stor betydelse i hennes sätt att skapa den nya identiteten. Hon målar den, pratar genom den, visar hur hon kritiserar, gillar eller ogillar vad hon vill. Hon driver inte bara med Islam eller fjortisen utan hon värderar och sätter betyg på det. Det följs naturligtvis av massor av kommentarer av de som sett filmen. Vissa giller det och andra ogillar, en del gillar filmen och Dirawi sätt att driva medan några kritiserar henne hårt. Och språket blir ”medel varigenom man får till både sig själv och andra” (Giddens 1999:65). Språket används mycket i filmen både kroppsligt, talat och skrivet för att förmedla olika budskap.

Diskussion

Efter att ha analyserat filmen ser jag betydelsen av att använda kroppen i identitetsskapande. Men har Dirawi lyckats använda kroppen och framställa två olika identiteter om hon inte hade drivit med kulturen som identiteterna framställer?

Dirawi utnyttjade sin kropp i skapandet av två olika sociala identiteter klä den på två olika sätt och anpassade sitt uppträdande till olika sammanhang. Hennes kropp har direkt deltagit i självets konstruktion oberoende av tiden och rummet, vilket speglar vår tid i jämförelse med förmoderna tider då det inte fanns den nya tekniken vi har idag, och hon behövde inte anlita expert heller för att skapa filmen så som det hade varit tidigare (Giddens 1999:122–4, 163).

Dirawi har lyft ur en del av de sociala relationerna som råder i Sverige och återaktiverat dem i olika tid och rum, med hjälp av kroppen, språket, elektroniska medier; Internet och YouTube, webbkameran (Ibid:1999). Men det hon gjort är inte helt riskfri, eftersom hon har drivit med på ena sidan Islam och särskilt för att hon använt namnen på viktiga symboler i Islam som Khadidje, Hassan och Fatima, och på andra sidan då hon drivit med unga tjejer. Hon har redan fått flera arga kommentarer där anklagas hon för att förnedra islamister. Och en annan kommentar av en arg ”fjortisar”.

”Vilken piss unge som la ut denna! hon vill säkert skämma ut islamisterna fan vad idiotisk hon kan vara. låtsas vara en muslim fan vad kränkigt.”

Hur vågar du, hur anstår du dig att göra narr av svenska östermalms fjortisar =P”

Om självet är kroppsligt såsom Giddens (1999:71) hävdar, då att kroppen och självet är kopplade samman, som två sidor av samma mynt tolkar jag det så. Självet och kroppen är en del av Dirawis berättelse som formas och omformas beroende på hur vad hon gör utifrån hennes biografi både som invandrare, med minnen av traditionella värderingar som hon upplevt på ena sidan och som ung tjej med andra värderingar. Dirawis självidentitet blir varken Khadidje eller fjortisen, utan det som hon reflexivt uppfattar utifrån sin biografi (Giddens 1999).

Avslutning

Jag ser att Dirawi ändå även om hon använde sin kropp för att framträda i två olika roller så har hon lyckats skapa en känsla av att både karaktärerna visar tydliga gränser mellan deras identiteter, samtidigt har hon utvecklat sin självidentitet genom att skapa en publik som klickat 13 miljoner gångar på samtliga av hennes filmer enligt hennes information på sin blogg. Både de olika aktörerna hon spelar verkar vara normstyrda, men framträdandet som de gör verkar vara normalt (Giddens 1999:73–4). Både karaktörers framträdande bidrar till att tänka på att diskutera och föra fram budskapet om olika fördomarna på humoristiskt sätt och reflexivt tänkande. Att ta riskar verkar vara ett måste i den tid vi lever idag. Jag har själv skrattat och haft roligt av att titta på Khadidje och fjortisen.

Referenser

Giddens, A. (1999). Modernitet och självidentitet: självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos.

Mogren, Ragnhild & Thunborg, Camilla (2010). Boundaryless work and the role of mobile ICT. In V. C.X. Wang (red), Encyclopedia of Information Communication Technologies and Adult Education Integration (s. 927-941). Hershey, PA: IGI Global.

Mogren, Ragnhild  (2011). Föreläsning om Giddens ”Modernitet och självidentitet” i institutionen för pedagogik och didaktik 2011-11-30, Stockholms universitet.

National encyklopedi, [http://www.ne.se/]

Dirawi, G. blogg: [http://anagina.blogg.se/] eller direktlänken

Dirawi, G. YouTube plats: [http://www.youtube.com/anagiina/]


[1] Med teknik menar Mogren (2011) alla möjliga artefakter.

[2] Khadi´ja (Khadīja), Khadidja, d. ca 619, Muhammeds första hustru och mor till bl.a. Fatima.
(hämtad 2012-01-10, www.ne.se)

[3] http://anagina.blogg.se/ eller direktlänken http://www.youtube.com/anagiina (hämtad 2012-01-10)

[4] ”Gina Dirawi heter jag och är en 20 årig Sundsvallsfödd tjej som nu bor i Stockholm och är programledare för ”The Fabulous life of Ana Gina” som går på SVT play. Har över 13 miljoner hits på Youtube för mina humorvideos och fick äran att Sommarprata i P1 2011. Jag har även lett humortalkshowen ”The Ana Gina Show” under 3 säsonger, varit sommarkrönikör i p3, arbetat på p4 Västernorrland, vunnit Expressens Kristallen pris för bästa webb-tv 2010 och vann Veckorevyns Blogawards pris som ”roligast i bloggvärlden” 2010.”
(hämtad 2012-01-10, http://anagina.blogg.se/)

[5] Hasan (Ḥasan ibn ˙Alī ibn Abī Ṭālib), 624–670, kalif 661, äldste son till Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima, en av de fem heligaste gestalterna inom shiitisk islam.

[6] Fa´tima, Fāṭima, eller az-Zahrā ‘den strålande’, född ca 605, död 632, profeten Muhammeds dotter och det av hans barn som stod honom närmast.

Självet och sociala medier

Ali Mohamed

Inledning

Att vara sig själv är konst som kräver ett hårt arbete menar Emma Engdahl (2009). Men vad är självet? Utifrån Meads symbolisk interaktionism och andra författare som tolkat Mead, kommer jag att försöka förstå hur processen går att självet utvecklas, därefter vill jag se vad sociala medier[1] bidrar till utvecklandet av självet och vad är det som gör att vi använder sociala medier i vår interaktion med andra.

”Det goda är det som allt och alla eftersträvar”

Förnuftet är enligt Aristoteles (1993:12–4) är det som skiljer människor från djur, det vill säga förmågan som gör det möjligt för oss att tänka, hävdar översättaren Ringbom i inledning av boken ”Den Nikomachiska Etiken”. Ringholm menar att Aristoteles utgångspunkt är att allt är ändamålsbestämt. Det goda för en kniv är vassheten, alltså dess funktion. Aristoteles (1993:20) hävdar att allt och alla eftersträvar efter det goda. Men om både individ och samhälle har ett mål, och om de målen sammanträffas så är det samhällets mål som prioriteras menar Aristoteles (Ibid.). Det som människan gör för samhället är hennes uppgift menar han, eftersom hon till sin natur är en social varelse (Ibid:30). Friheten är alltså relativ eller begränsad och den förutsätter ansvar. Dygd är det goda, och det goda får vi genom att praktisera. ”De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem” (Ibid:49). Men det är inte allt som vi gör är god. ”Dygden är också en medelväg mellan två laster beroende på överskott och brist.” (Ibid:59) George Herbert Meads begrepp om att bli fullständigt samhällsmedborgare jämför Emma Engdahl (2009:101–2) med

vad de gamla grekerna såg som personer med förmågan att styra över andra, först när vi blir medvetna om oss själva genom att överta olika samhälleligt skapade attityder eller roller, i lekens successiva övergång till spel.

Mead och symbolisk interaktionism

Mary Jo Deegan skriver att i sin introduktion till boken Essays in Social Psychology att sociologer använder George Herbert Mead (f. 1863–1931) som central, abstrakt teoretiker av mikrosociologi, som kallas symbolisk interaktionism eftersom det användes av Meads student Herbert Blumer (1969) (i Mead 2001:xiii). Enligt Von Wright (2000:43) är Mead en central gestalt inom pragmatism. Bron (2002) skriver att ”[Symbolic] interactionism can be regarded as a leading theory in American social psychology, with its main focus on how meanings emerge through interaction” (s. 2). Enligt Bron & Lönnheden är symbolisk interaktionism ”en social psykologisk teori om människans uppkomst, handlande och vardande (2005a:36). Den sociologiska traditionen har alltså sina grunder i den symboliska traditionen och pragmatismens teori om självet (Bron & Lönnheden 2005b:51). Den symboliska interaktionismen har utvecklats från pragmatismen som utvecklades i Chicagoskolan, men termen har myntats av Blumer och används för att studera sociala livet (Hammersley 1989:44, 65). I pragmatism ses all vår kunskap utgå från våra erfarenheter, och vi kan inte veta något bortom vår erfarenhet. Det vi upplever är en värld av inbördes företeelser som vi tar för givet i vardagen, och vår värld är en delad värld. Filosofiska problem kan lösas genom att undersöka dess funktion i naturen och de vardagliga mänskliga upplevelserna är intressanta för pragmatismen (Ibid:45–6).

I & Me

Vi är sociala först och sedan blir vi individer. Mead delar inte på tanke och handling. Det individuella I och sociala me är två sidor av samma mynt och den generaliserade andra blir länken mellan dem som gör att det sociala blir en del av det individuella och tvärtom. Självet består av I som subjekt och me som objekt. Me är vad självet blir när vi kan betrakta oss själva som ett objekt, det vill säga att vi ser oss själva genom me, i samspel med andra och när vi tänker på oss själva som objekt. ”Me” formas intersubjektivt, i samspel med andra me (Dodds, Lawrence & Valsiner 2004; Bron & Lönnheden 2005a; Bron 2004). Bron & Lönnheden (2005a) menar att I är den agerande aspekten av självet och det är inre skapat, subjektiv och har avgörande betydelse, me är den sociala delen, som innehåller det socialiserade självet, alla normer och det människor lärt av andra (s. 37). Utan I blir me lätt manipulerat eller som en kameleont (Von Wright 2002:135).

Mead (1934/1976) menar att i ett spel måste barnet ha alla andras attityd som är med i spelet till skillnad från lek där går barnet nyckfullt från roll till en annan (s. 118–121). Den generaliserade andre innebör individens uppfattning om samhällets attityd gentemot olika objekt eller sociala handlingar, det vill säga att vi människor internaliserar samhällets normer och förväntningar i oss själva. Individens I utvecklas genom att överta andra individers attityd gentemot sig själv och gentemot varandra inom den sociala processen. Genom den generaliserade andre influeras individens beteende av den sociala processen vilket innebär att samhället utövar kontroll över dess individuella medlemmar (Ibid:121). Mead säger att

[det] är i form av den generaliserade andre som den sociala processen influerar de individers beteenden, som är involverade i den och utför den, dvs. samhället utövar kontroll över beteendet hos dess individuella medlemmar; ty det är i den formen som den sociala processen eller samhället ingår som en bestämmande faktor i individens tänkande (Ibid:121).

Mead menar att me är den sida av självet som svarar den organiserade attityden och bestämmer vårt beteende. Men I kan vara stark och bestämmande vilket kan ses hos moderna konstnärer när de fritt skapar bortom alla konventioner. Man kan också se starkt I i impulsiva beteende där me inte har kontroll över menar Mead, att en institution är en organisation av attityder som vi alla bär inom oss. Me blir de andras organiserade attityder som bestämmer över oss (Ibid:154–156). ”När en individ känner sig instängd inser han nödvändigheten av att få en situation i vilken det finns en möjlighet för honom att åstadkomma sitt bidrag till åtagande, och inte bara vara det konventionella me.” (Ibid:156). Mead menar att me-s struktur kan öppna dörren för I som kan skänka självet tillfredställande upplevelse, vilket betyder att me tillfälligt slutar censurera I. Men han hävdar att me skapas av sociala relationer, och me-s värden är samhällets värden eller den grupp som individen tillhör, vilket kan göra att individen kan uppoffra sig själv för den helhet som gör hans liv (Ibid:157). Mead menar att vi både påverkas och påverkar när vi ingår i en social grupp. Människan blir annorlunda när hon anpassar sig till en viss omgivning men hon påverkar även samhället hon lever i vilket gör att förhållandet mellan individ och samhället är ömsesidigt (Ibid:158) vilket betyder att vi inte kopierar varandras beteende (Von Wright 2000:87).

Individen går som sådan in i sin egen erfarenhet endast som ett objekt, inte som ett subjekt; och han kan gå in som ett objekt endast på basis av sociala relationer och interaktioner, endast genom sitt erfarenhetsbyte med andra individer i en organiserad social omgivning. (Mead 1976:164).

Mead menar att självmedvetandet innebär att man ser sig som ett objekt inom en organiserad miljö av sociala relationer, annars skulle man inte vara självmedveten. Detta betyder att vi lär av våra egna erfarenheter genom att gå in i dem (Ibid:164). När vi tänker, får vi resonera och konverserar inom oss själva, mellan I och me (Ibid:233). ”Uppmärksamhet är en process i organiserandet av medvetandet” och självmedvetande beror först på sociala relationer (Mead 2001:120). Von Wright skriver att ”[människors] medvetenhet blir till och existerar i social interaktion” (2000:76). Medvetande är alltså inte en färdig produkt utan det utvecklas i interaktion mellan människor, d.v.s. att människans medvetande och självet är i ständigt pågående och föränderlig process (Ibid.).

Ett självmedvetande kräver ett hårt arbete

Engdahl (2009:9–17) menar att det är konst som kräver ett hårt arbete att vara sig själv, eftersom vi föds inte som ett ”själv”. Vi har redan som nyfödda barn imitationsförmåga (Engdahl 2009:21; Mead 1976:57). Berger & Luckmann (1966/1998:153) menar att vi föds predestinerade, det vill säga förberedda för socialisation. Vi förkastas i en värld och förankras i den världen genom vår kropp och sinne som blir som redskap för samspel med andra människor, vilket gör att vi blir beroende av denna värld. Vi skaffar oss sociala erfarenheter och identifiera oss med varandra. En social identitet är ett sätt att vara i en delad värld med andra menar Engdahl (2009:20). Vi blir rationella eller irrationella i relation till andra människor, kultur och samhälle, och vi imiterar varandra för att vi är olika och behöver en gemensam grund att stå på, hålla samman och utveckla samhället menar Engdahl (2009:22).

Engdal menar att man gör sig till ett objekt för sig själv genom att reflektera över vad man gör, men det kan vara ett hinder för ens utveckling, genom att man blir återhållsam och inte avslutar sina handlingar (2009:32). Självmedvetenhet enligt Engdahl är ”en specifik typ av handling, vilken är nödvändig för utveckling av oss själva från individer till personer som kan hållas moraliskt ansvariga för våra handlingar” (2009:32). Det som vi gör tillsammans, att bekräfta och erkänna varandra har en stor roll jämfört med det som vi gör ensamma, och för att förstå det behöver vi ställa oss utanför oss själva och betrakta oss från ett annat perspektiv. Flexibiliteten är viktig då vi inte bara gör oss sedda och hörda, utan även förstådda, för att överkomma vår ensamhet (2009:38–40). Men vad det betyder att vara sig själv säger Engdahl (2009:43) är att det ”inte en fråga om att uttrycka sig själv eller inte, utan en fråga om att vi i närvaro med andra alltid uppfattas som någon.” Och vi försöker kontrollera bilden av oss som förmedlas till andra, genom att idealisera oss själva, och hon menar att det är det som Goffman kallar för ”intrycksstyrning” (Ibid.). Vi lekar våra roller och spelar med dem för att vara oss själva, och det är de roller som vi har möjligheten att leka med som vi mest intimt förknippar med oss själva – vi gör dem till våra egna menar Engdahl (2009:49). ”Det som finns inom oss möter det som finns utom oss och en gemensam social verklighet skapas.” (Ibid.). Vi är inte ensamma i konsten att vara oss själva säger Engdahl och menar att vi behöver ett erkännande av våra medspelare, och trovärdighet till våra medmänniskor, kulturella värderingar och samhälleliga normer och lagar, och vi är beroende av samhället, av det som existerar både inom och utom oss (2009:52–58). ”Vi är alla beroende av varandras förmåga att presenterar oss själva och hålla oss till det sociala livets skrivna och oskrivna reglar för att vårt samspel ska fungera smärtfritt.” (Engdahl  2009:53).

När vi är i sällskap med andra utvecklar vi känslor såsom skam, som är något som vi lär oss genom att göra och vara med andra. Men skam är på andra sidan en emotionell upplevelse, som hjälper oss att känna in oss själva i relation till andra och samhället menar Engdahl (Ibid:68). ”Emotions like shame are relational. We do not feel shame without a relation to the other. Shame is always felt over something in relation to someone.” (Engdahl 2005:47). Skam är något som vi utvecklar socialt, småbarn känner inte skam (Engdahl 2009:69). Vi känner oss säkra när vi har makt, känner rädsla och oro om vi förlorar makten, mår bra och känner tillfredsställelse, lycka, godkännande, självkänsla, kärlek och belåtenhet om vi vinner status, men när vi förlorar status känner vi skam eller blir deprimerade menar Engdahl (2005:101).

Idag talar vi om oss själva och det är som oss själva vi vill lyckas i samhället, och det har blivit ett mer nöje för den västerländiska moderna människan att tala om sig själv än att njuta av annat (Ibid:69–70). Det har visserligen med frihet att göra, men frihet hänger ihop med socialt tvång. De är två sidor av samma mynt. Vår frihet är kopplad till vårt sociala liv. Engdahl lånar in begreppet begär från Foucault. Hon menar tolkande Foucault att vi inte har uppfunnit nya sätt att njuta, utan vi njuter av att tala om våra handlingar (2009:76–77). Hon menar att det kan ha att göra med att vårt samhälle bjudit på en ny teknik, bekännelse som hjälper oss att forska och bedöma oss själva, en bekännelse egentligen handlar om sökandet efter sanningen som möjligtvis inrymmer våra handlingar som vi gjort och kan tänka oss göra (Ibid:82–3). ”Sökandet efter oss själva får oss att bekänna färg i betydligt fler sammanhang.” (Ibid:83). Att veta om oss själva handlar alltså om att veta vår sociala identitet. Vi känner oss själva endast genom våra medmänniskor, kultur och samhället. Medvetenhet handlar om sättet att vara, känna och tänka – att vara medveten om sig själv är en del av självidentitet, om självet som inrymmer det sociala (Ibid:85). Engdahl (2009) hävdar att människans medvetenhet egentligen är en social konst som kräver ett hårt arbete av både en själv och andra. Utveckling av vår självidentitet förutsätter att vi gör oss till objekt för oss själva, komma ihåg vad vi gjort, känt och tänkt. Vårt liv blir en berättelse som behöver någon att berätta för. Berättelsen om oss, vem vi och vem vill vi vara, ligger mellan oss, inte inom oss, vilket gör att berättelsen blir besvärlig men nödvändig (s. 91–92). Vi upplever förmodligen en upplevelse av lycka av att berätta om oss själva. Engdahl (2009) menar att lyckan att vara omtyckt är inte total om vi inte vet att vi förtjänar den. Hur kan vi bedöma andras omdöme, förutsätter att vi internaliserar kulturella värderingar, samhälleliga normer och lager och bedöma oss själva med vad vi har internaliserat. Vår relation till människor är på så sätt avgörande för vår självutveckling (Ibid:94–95). Att internalisera är i Meads mening är att anta andras attityder, och vi introducerar me-et och reagerar på det som I, men det är på grund av I som vi, överraskar oss själva med våra egna handlingar och aldrig riktigt blir medvetna om vem vi är (Engdahl 2009:105), vilket gör att vi är ständigt i behov av andra (Engdahl 2009; Mead 1976).

Interaktion genom språk och symboler

Gesten är centralt i Meads teori (1976:18) och den får sin mening när vi interagerar med andra, och interaktionen sker genom respons, genom att man sätter in sig i andras situationer (Von Wright 2000:87). ”En gest är den första öppna (uppenbara) fasen i en social handling. Och den blir social i och med att den riktar sig till någon.” (Ibid:88). Gesten stimulerar till en respons, den är i sig utgör inte en full handling utan bara början på den och gör att vi kan antecipera vad som kommer att hända. Gesten alltså får sin mening bara genom en social interaktion. Gesten som förstås på samma sätt av två eller flera blir en signifikant symbol, och vi kommunicerar språkligt med signifikanta symboler (Ibid). Varje kommunikation bidrar till att vi skapar och upprätthåller oss själva menar Von Wright och detta skapande sker både inom oss själva och mellan oss och andra, och gestens på det sättet blir betydande för konstitueringen av vår medvetenhet (Ibid:89).

Språket enligt Mead (1976) innehåller ”en uppsättning symboler, som svarar mot ett visst innehåll, vilket i sin tur är tydligt identiskt i de olika individernas erfarenheter.” (s. 59). När vi tänker spelar vi med symboler som är stimulus vars respons är given i förväg menar Mead (1976:137). “Om nu den responsen kan ges som en attityd som utnyttjas för ytterligare kontroll av handlingen, då är förhållandet mellan denna stimulus och attityden vad vi menar med en signifikant symbol.” säger Mead (Ibid.).

Mening ”konstrueras, kommuniceras och jämkas” i sociala interaktioner mellan människor, mening uppstår i sociala situationer, menar Von Wright och hävdar att ”[social] handling sker mellan människor, och är inte något som sker [utanför] individerna.” (2000:105).

Sociala medier, Facebook

Sociala medier enligt Nationalencyklopedin (2011) är

kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom t.ex. text, bild eller ljud. Genom sociala medier kommunicerar många till många, på samma villkor och genom samma kanaler […]. Exempel på sociala medier är bloggar, Internetforum […] och webbaserade fotodagböcker. Sociala medier har ofta formen av webbtjänster där ett företag äger de servrar som tillhandahåller tjänsten och lagrar informationen, medan användarna själva genererar webbplatsens innehåll och kommunicerar via den. Hit hör Facebook, MySpace, YouTube och Twitter[2].

Facebook är en webbplats för nätbaserad gemenskap och nätbyggande som startade 2004 skriver Nationalencyklopedin och tillägger att Facebook

utgörs till stor del av dess användares profiler, vilka knyts samman till olika nätverk inom vilka interaktionen sker. Den främsta formen för kommunikation på Facebook sker genom text och bild. Genom användarprofilen ges bl.a. möjlighet att presentera sina kontaktuppgifter, en personlig biografi samt att publicera fotografier. Kommunikationen mellan användarna sker främst genom textmeddelanden. Dessa kan vara synliga både för samtliga inom ett nätverk och endast för sändare och mottagare, i likhet med en traditionell mailkontakt.[3]

Online-kommunikation är viktiga platser för identitets utveckling menar Waechter, Subrahmanyam, Reich och Espinoza (2010). Sedan införandet av Web 2.0, har sociala nätverk, såsom Facebook blivit populär bland ungdomar och blivande vuxna, och antalet nya medlemmar växer (s. 151). Människor har bara ett själv med många aspekter. Identitetsskapande sker genom ifrågasättande och omstrukturering av självet, som är en process av experimenterande, försök och misstag, sökning och provning (Ibid:153). Sociala nätverksplatser används för att hålla kontakten och utbyta information med vänner som man har offline. Sociala nätverk erbjuder enklare interaktion genom text, bilder och videoklipp menar Waechter et al. och de tillägger att olika sociala nätverkplatser t.ex. ungdomar har anpassat sig efter de olika erbjudande som olika medier har (2010:166–7). Schoneboom (2011) hävdar att det inte finns någon tvekan att sociala nätverk såsom Facebook ger möjligheter för människor att t.ex. skriva om arbetet, vilket jag tolkar lika med att skriva om sig själv och arbetet är en del av det sociala som är utgör självet enligt Mead (1976). Löfberg & Aspán (2011) menar de tankar och känslor som kan hämmas offline, blir lättare att utrycka online (s 42–3). Max van Manen (2010) menar att sociala nätverk som Facebook ger oss möjlighet att reflektera över vad vi skriver på ett annat sätt än ansikte mot ansikte. Vi kan förfina och väga våra ord och lägga våra känslor i vad vi berättar. Vi får en känsla av intimitet med os själva (s. 1028). Facebook, liksom de flesta sociala nätverksverktyg, ger användaren möjligheter att justera säkerhetsinställningar på olika nivåer, men han pekar att det finns risk med att känsliga och viktiga information avslöjas för de som vi annars inte skulle vilja dela med (Ibid:1026).

Diskussion och slutsatser

“Vi plockar på så sätt isär vår värld, i fysiska föremål, i en omgivning av ting som vi kan manipulera och kan utnyttja för våra slutliga föremål och avsikter.” (Mead 1976:179). Det fanns inte digitala sociala medier i Meads tid, men vi som han säger manipulerar ting för att utnyttja dem såsom vi gör i sociala medier som Facebook där vi publicerar bilder på olika sätt för att berätta om oss själva och visa oss själva för andra och reagerar på olika sätt när vi får respons från andra. Mead menar att ”hela människosläktets” utveckling bygger på att få kontroll över sin miljö för egna syften, vi skapar vår miljö genom att vara mottagliga för den (Ibid:180). “Det är denna kontroll över egen evolution som är målet för det mänskliga samhällets utveckling.” (Mead 1976:180). Vi utnyttjar vad sociala medier erbjuder och manipulerar det för våra egna syften, men vi är både oss själva och samhället, och samhället är en summa av oss individer. Som Mead menar att självet är inte bara I eller bara me, utan den ena utgör det andra.

Engdahl (2009) talar om en ny teknik som vårt samhälle bjudit på. Digitala medier är en ny teknik som ger oss nya möjligheter till att berätta om oss själva och dela med oss våra erfarenheter. På sociala medier skriver vi om oss själva, visar bilder på oss själva eller de bilder vi kanske tycker om, eller vill dela med andra för att få någon respons. Sermijn et al. (2008) menar att allting en berättelse, och våra live består av oändliga berättelser. Jag kan hålla med vad de säger och tycker att allt vi gör i sociala medier är en slags berättelse om oss själva och samhället med olika perspektiv. Vi berättar om oss själva och läggar en del av oss själva där. Och responsen blir viktig för att vi forsätter berätta om oss. Von Wright (2000) menar att interaktionen sker genom respons, men den börjar med en gest som vi svarar på enligt vad vi har internaliserat.

När vi kommunicerar med andra sätter vi oss i deras situationer, vi kliver utanför oss själva och ser oss som ett objekt som vi berättar om, och vår berättelse blir värdig eftersom vi hittar någon att berätta för, någon som svarar på vad vi berättar om. Men att berätta om oss själva behöver vi vara medvetna om oss själva, och det är ett krävande och hårt arbete som Engdahl (2009) hävdar. Det hårda arbetet ligger i att vi är både I och me, både individer och sociala. När vi får respons upplever vi lycka som varierar beroende på hur mycket vi vet om oss själva att vi förtjänar den eller inte, vilket kräver att vi antagit andras attityder, att vi internaliserat samhällets värderingar och normer för att kunna förstå oss själva. Våra berättelser blir inte helt styrda från samhället eftersom vi har I-et som överraskar oss själva. Våra berättelser som vi lägger i t.ex. Facebook är en del av våra erfarenheter som vi äger och delar med oss. Det gör att vi återgår till dem och ser på om någon har intresserat sig för, läst och kommenterat, för att veta om de har ett värde eller inte. Mead menar att I och me utgör vår personlighet. Jag anser att vår personlighet som vi delar i sociala medier ger oss en upplevelse. Och enligt Mead ligger upplevelsen inte bara i I-et utan i både I-et me-et, alltså i självet. Upplevelsen nås inte utan en bekräftelse och det får vi bara socialt, eftersom när vi är med andra uppfattas vi som någon eller något (se Engdahl 2009:43). Men när vi är med andra känner vi oss kontrollerade, och vi anpassar oss till vår grupp eller omgivning och vi påverkas men också påverkar (se Mead 1976:158). Aristoteles menar att samhällets mål som prioriteras före individens mål (1993), men vi blir inte oss utan samhället enligt Mead (1976).

Avslutningsvis vill jag påstå utifrån Meads teori att upplevelsen utgör en viktig del av att människor använder digitala sociala medier såsom Facebook och responsen som utgör upplevelsen. Vi utnyttjar möjligheter i sociala medier och anpassar efter våra behov, vi kan gömma oss bakom våra berättelser och vi anpassar berättelserna beroende på hur vi vill att andra skulle betrakta oss. Vi väljer de vänner eller grupper som vi vill tillhöra och interagera med. Vi bekräftar och erkänner varandra, och upplever även flexibilitet i sociala medier. Det individuella och det sociala utvecklas tillsammans i en flexibel omgivning. Jag upprepar Engdahl (2009:49) ”Det som finns inom oss möter det som finns utom oss och en gemensam social verklighet skapas”. Denna sociala verklighet upplever vi som en del av oss, och vi känner och tänker, och vår självidentitet utvecklas i en ständig pågående process. Och vi förstår att vi är inte bara oss som kropp, utan vårt själv inrymmer det sociala som Engdahl 2009 menar.

Vidare vill jag forska mer konkret om upplevelser och sociala medier för identitetsskapande lärmiljöer.

Referenser

Aristoteles, (1967/1993). Den nikomachiska etiken. (2. uppl.) Göteborg: Daidalos.

Berger, P.L. & Luckmann, T. (1966/1998). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. (2. uppl.) Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Bron, A. & Lönnheden, C. Lärande utifrån symbolisk interaktion. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.) (2005a). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Bron, A. & Lönnheden, C. Identitetsförändring och biografiskt lärande. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.) (2005b). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Bron, A. (2002). Symbolic Interactionism as a Theoretical Position in Adult Education Research. IN: Social Science Theories and Adult Education Research Ed. by Bron, A. & Schemmann, M. BSIEA Vol. 3, Münster: Lit Verlag.

Engdahl, E. (2009). Konsten att vara sig själv. (1. uppl.) Malmö: Liber.

Engdahl, E. (2005). A theory of the emotional self: from the standpoint of a Neo-Meadian. (2. ed.) Örebro: Universitet. [Elektronisk resurs], [http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-55]

Dodds, A. E. Lawrence, J. A. and Valsiner, J. The Personal and the Social: Mead’s Theory of the `Generalized Other’.  I Theory & Psychology, August 1997; vol. 7, 4: pp. 483-503.

Hammersley, M (1989). The Dilemma of Qualitative Method. Herbert Blumer and the Chicago Tradition. London: Routledge. (två första kapitel).

Löfberg, C. & Aspán, M. (2011). Digitala erbjudanden : ungas erfarenheter av information, stöd och samspel med vuxna online. Institutionen för pedagogik och didaktik : Stockholms universitet. Stockholm.

Manen, M.v. (2010). The Pedagogy of Momus Technologies: Facebook, Privacy, and Online Intimacy. I: Qualitative Health Research, 20(8) 1023–1032. DOI: 10.1177/1049732310364990.
[Elektronisk källa: http://www.sagepub.com/journalsPermissions.nav%5D

Mead, G.H. (2001). Essays in social psychology. New Brunswick: Transaction.

Mead, G.H. (1976). Medvetandet, jaget och samhället: från socialbehavioristisk ståndpunkt. Lund: Argos.

Nationalencyklopedin (2011). [Elektronisk källa] Från: http://www.ne.se/

Schoneboom, A. (2011). Workblogging in a Facebook age. Work Employment & Society March 25, 2011 vol. 25 no. 1 132-140. DOI: 10.1177/0950017010389247 wes.sagepub.com

Wright, M.v. (2000). Vad eller vem?: en pedagogisk rekonstruktion av G. H. Meads teori om människors intersubjektivitet. Diss. Stockholm : Univ.. Göteborg.

Waechter, N. Subrahmanyam, K. Reich, S. M. & Espinoza, G. (2010). Youth Connecting Online: From Chat Rooms to Social Networking Sites. I: Riha, D. (Editor); Maj, A. (Editor). Emerging Practices in Cyberculture and Social Networking. Amsterdam, NLD: Editions Rodopi, 2010. [Elektronisk källa: http://site.ebrary.com/lib/sthlmub/Doc?id=10404071&ppg=174 ]

Sermijn, J. Devlieger, P. and Loots, G. (2008). The Narrative Construction of the Self : Selfhood as a Rhizomatic Story. I: Qualitative Inquiry 2008 14: 632. DOI: 10.1177/1077800408314356.
[Elektonisk källa: http://qix.sagepub.com/content/14/4/632%5D.


[1] Med sociala medier menar jag ”Facebook, Twitter, Linkdin osv.). Sociala medier är enligt ne.se kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom t.ex. text, bild eller ljud (hämtad 2011-05-15).

[2] http://www04.sub.su.se:2144/kort/sociala-medier, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-06-08.

[3] http://www04.sub.su.se:2144/lang/facebook, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-06-08.

Längtan och viljan

Av Ali Mohamed

Inledning

Längtan och viljan

Eva som är 47 år gammal, född i arbetarfamilj och bor i en stockholmsförort. Hon studerar till socionom i Stockholms universitet där hennes föräldrar på 50-talet bodde då hennes far arbetade som trädgårdsmästare på universitetet.

Utan uppmuntran i grundskolan, klarade sig Eva ändå med ”mediokra betyg”. Hon tog hand om sin mor efter skilsmässan, tappade lusten till studier och tog sitt första arbete genom sin mamma när hon var 16, ett jobb som hon klagade över. Hon läste till trädgårdsmästare på gymnasiet och slutade arbeta för att slippa få en armbåge till. Efter ett klokt råd från sin mamma tog Eva busskort för att slippa bli arbetslös. Men efter ett kort tag som bussförare blev ”kunskapslyftet” på 90-talet en vändpunkt för Eva som ville bli socionom. En dröm som inte gick att uppfylla då en arbetsförmedlare gav henne råd att läsa på vårdlinjen i komvux istället. Efter den utbildning jobbade hon som mentalskötare och sedan boendestödjare, och var kritisk till de arbetena. Även till utbildningssystemet är Eva kritisk. Hon ser människors frihet i utbildning, för då kan man ändra och ta tag i saker och ting tycker hon. Hon läser upp sina gymnasiebetyg, kliver in i politiken, gör som sin man och börjar på universitet. Evas man, son och dotter förvandlar köksbordet, till ett rundabord om studier tentor. På universitetet var Eva nervös i början, kritisk till universitet, lärare och betygskriterier. Hon fick tekniskhjälp av sin man, klarade första tentan och fått mer ”kött på benen” i andra tentan. Med de unga medstudenterna hade Eva svårt att bli vän, för att de är rädda för hennes livserfarenhet. Med hjälp av sin dotter ändrar Eva i sitt beteende och får några yngre studentkompisar. Eva besegrade dessutom sin hörselnedsättning som inte upptäcktes i grundskolan och fått en hörapparat och ett nytt liv. Nu kan hon höra föreläsningar, delta i möten utan en ständig ansträngning. Men hon är fortfarande kritisk och ser nackdelar med apparaten på grund av oljud det drar till från bland annat rörande stolar.

Ovan var det en vinjett som jag skrivit utifrån en färdigtranskriberad intervju som jag analyserat med hjälp av symbolisk interaktionism och biografisk forskning. Under intervjun fick informanten svara på frågor kring hennes intresse och upplevelse som student på universitetet. Eftersom jag själv började min universitetsutbildning som en 38-åring blev jag intresserad av texten som påminner om en del av mitt liv. Denna berättelse kommer att vara påverkad av min självbiografi (Merrill & West 2009:31), däremot kommer jag inte att göra koppling till min självbiografi i denna artikel.

Min fokus kommer att ligga på hur Eva upplever sig som student och hur det kom sig att hon började studera vid 47 årsålder. I min analys kommer jag att försöka förstå hennes identitetsutveckling och det som ligger bakom hennes intresse för utbildning. Eva är ett fingerat namn.

 

Självbiografi och biografiskt lärande

Peter Alheit (2006) menar att berättande är ett sätt för oss att återuppleva vårt förflutna, och det är mer emotionellt jämfört med t.ex. att vi rapporterar något (s. 1). Vi lär oss av det vi berättar om oss själva för andra och det vi reflekterar över. Det vi berättar påverkas av såväl språk, kultur, sociala och psykologiska faktorer. Vi kan överraska och utmana även om vi är beroende av varandra. Människans identitet förändras och skapas när hon genomgår livskriser (Bron & Lönnheden 2005a:46–9; Bron & Lönnheden 2005b:51). Människor lär sig av sina liv och genom att berätta för andra och genom att reflektera med sig själva. Språket, kulturen och sociala och psykologiska faktorer påverkar berättandet. Livsberättelser med vad det innehåller med erfarenheter utgör basen till biografiskt lärande menar Bron & Lönnheden (2005b:52). Biograficitet är Alheits kraftfulla begrepp som används för forskning, och det ger ”möjlighet att ständigt återskapa och forma livet utifrån de sammanhang man befinner sig i” (Ibid:53). När vi blickar tillbaka till vad vi gjorde i t.ex. när vi var barn och reflekterar över det, får vi en ny mening av det vi gjorde vilket betyder att vi lär oss av våra erfarenheter, och genom reflektion och självreflektion får vi nya möjligheter att tänka om på vad vi väljer, och vi får en kunskap (Ibid:53–55). I självbiografier kan man upptäcka människors kamp för sina identiteter och biografier i en värld präglad av ovissheter men också möjligheter menar Bron & Westin (2000). Von Wright (2000:43) menar att vi endast kan förstå vår förflutna utifrån nuet, och nuet förutsätter både ett förflutet och en framtid. Det tar hon fån Mead!

Symbolisk interaktionism

(Hammersley 1989) menar att erfarenheter är källan till människors kunskap och vi kan inte veta något bortom vår erfarenhet enligt pragmatismen. Vi lever i en delad värld och det vi upplever är en värld av inbördes företeelser som vi tar för givet i vardagen. De vardagliga mänskliga upplevelserna är intressanta för pragmatismen (s. 45–6). Den symboliska interaktionismen har utvecklats från pragmatismen som utvecklades i Chicagoskolan, men termen har myntats av Blumer och används för att studera sociala livet (Hammersley 1989:44, 65). Symbolisk interaktionism är mikrosociologi och George Herbert Mead (f. 1863–1931) används som central teoretiker i av sociologer i denna riktning, och det är Meads student Herbert Blumer som myntade begreppet symbolisk interaktionism (Deegan introduktion i Mead 2001: xiii). Enligt Von Wright (2000) är Mead en central gestalt inom pragmatism (s. 43). Bron (2002) menar att symbolisk interaktionism som kan vara en ledande teori inom den amerikaniska psykologi fokuserar på hur mening uppstår mellan människor genom interaktion (s. 2). Enligt Bron & Lönnheden är symbolisk interaktionism ”en social psykologisk teori om människans uppkomst, handlande och vardande (2005a:36). Den sociologiska traditionen har alltså sina grunder i den symboliska traditionen och pragmatismens teori om självet menar Bron & Lönnheden (2005b:51).

Gestens mening i samspel med andra

Gesten är centralt i Meads teori (1934/1976:18) och den får sin mening när vi interagerar med andra, och interaktionen sker genom respons, genom att man sätter in sig i andras situationer (Von Wright 2000:87). ”En gest är den första öppna (uppenbara) fasen i en social handling. Och den blir social i och med att den riktar sig till någon.” (Ibid:88). Gesten stimulerar till en respons, den är i sig utgör inte en full handling utan bara början på den och gör att vi kan antecipera vad som kommer att hända. Gesten alltså får sin mening bara genom en social interaktion. Gesten som förstås på samma sätt av två eller flera blir en signifikant symbol, och vi kommunicerar språkligt med signifikanta symboler (Ibid.). Varje kommunikation bidrar till att vi skapar och upprätthåller oss själva menar Von Wright och detta skapande sker både inom oss själva och mellan oss och andra, och gestens på det sättet blir betydande för konstitueringen av vår medvetenhet (Ibid:89). Språket enligt Mead (1976) innehåller ”en uppsättning symboler, som svarar mot ett visst innehåll, vilket i sin tur är tydligt identiskt i de olika individernas erfarenheter.” (s. 59). När vi tänker spelar vi med symboler som är stimulus vars respons är given i förväg menar Mead (1976:137). “Om nu den responsen kan ges som en attityd som utnyttjas för ytterligare kontroll av handlingen, då är förhållandet mellan denna stimulus och attityden vad vi menar med en signifikant symbol.” säger Mead (Ibid.). Vi skapar mening i samspel med andra och vi lär oss något nytt, i olika sammanhang och konstruerar mening, vilket gör att självet skapas och omskapas. Lärandet sker alltså i kommunikation med andra när vi tar andras perspektiv menar Von Wright (2000:49).

Självet består av ”I” och ”me”

Mead delar inte på tanke och handling, och enligt han är vi sociala först och sedan blir vi individer. Det individuella I och sociala me är två sidor av samma mynt och den generaliserade andra blir länken mellan dem som gör att det sociala blir en del av det individuella och tvärtom. Självet består av I som subjekt och me som objekt. Me är vad självet blir när vi kan betraktar oss själva som ett objekt, det vill säga att vi ser oss själva genom me, i samspel med andra och när vi tänker på oss själva som objekt. ”Me” formas intersubjektivt, i samspel med andra me (Dodds, Lawrence & Valsiner 2004; Bron & Lönnheden 2005a). Bron & Lönnheden (2005a) menar att I är den agerande aspekten av självet och det är inre skapat, subjektiv och har avgörande betydelse, me är den sociala delen, som innehåller det socialiserade självet, alla normer och det människor lärt av andra (s. 37). Självet förutsätter både I och me och utan I blir me lätt manipulerat (Von Wright 2000:135).

Mead (1976) skiljer på lek och spel, och menar att i ett spel måste barnet ha alla andras attityd som är med i spelet till skillnad medan i lek går barnet nyckfullt från roll till en annan (s. 118–121). Den generaliserade andre betyder individens uppfattning om samhällets attityd gentemot olika objekt eller sociala handlingar, alltså samhällets normer och förväntningar internaliseras i självet. Individens I utvecklas genom att överta andra individers attityd gentemot sig själv och gentemot varandra inom den sociala processen. Genom den generaliserade andre, influeras individens beteende av den sociala processen vilket innebär att samhället utövar kontroll över dess individuella medlemmar (Ibid:121). Mead säger att

[det] är i form av den generaliserade andre som den sociala processen influerar de individers beteenden, som är involverade i den och utför den, dvs. samhället utövar kontroll över beteendet hos dess individuella medlemmar; ty det är i den formen som den sociala processen eller samhället ingår som en bestämmande faktor i individens tänkande (1976:121).

Mead menar att me är den sida av självet som svarar den organiserade attityden och bestämmer vårt beteende. Men I kan vara stark och bestämmande vilket kan ses hos moderna konstnärer när de fritt skapar bortom alla konventioner. Man kan också se starkt I i impulsiva beteende där me inte har kontroll över menar Mead, att en institution är en organisation av attityder som vi alla bär inom oss. Me blir de andras organiserade attityder som bestämmer över oss (Ibid:154–156). ”När en individ känner sig instängd inser han nödvändigheten av att få en situation i vilken det finns en möjlighet för honom att åstadkomma sitt bidrag till åtagande, och inte bara vara det konventionella me.” (Ibid:156). Mead menar att me-s struktur kan öppna dörren för I som kan skänka självet tillfredställande upplevelse, vilket betyder att me tillfälligt slutar censurera I. Men han hävdar att me skapas av sociala relationer, och me-s värden är samhällets värden eller den gruppen som de tillhör, vilket kan göra att individen kan uppoffra sig själv för den helhet som gör hans liv (Mead 1976:157). Mead menar att vi påverkas och påverkar när vi ingår i en social grupp. Vi blir annorlunda när vi anpassar oss till en viss omgivning, och vi som individer påverkas av samhället vi lever i men också påverkar det, vilket gör att förhållandet mellan individ och samhället är ömsesidigt (Ibid:158).

Vi går in i våra erfarenheter endast som ett objekt och på basis av sociala relationer och interaktioner, och det är genom att vi byter erfarenhet med andra människor i en organiserad social omgivning (Ibid:164). Självmedvetandet innebär att man ser sig som ett objekt inom en organiserad miljö av sociala relationer, annars skulle man inte vara självmedveten. Detta betyder att vi lär av våra egna erfarenheter genom att gå in i dem (Ibid:164). När vi tänker, får vi resonera och konverserar inom oss själva, mellan I och me (Ibid:233). ”[Uppmärksamhet] är en process i organiserandet av medvetandet” och självmedvetande beror först på sociala relationer (Mead 2001:120). Von Wright menar att medvetandet är relationellt, dvs. att den blir till i samspel med andra (2000:76), vilket betyder att medvetande inte är en färdig produkt, och därför blir självet i ständigt pågående och föränderlig process (Ibid.). Vi uppnår självmedvetande bara genom att ta andres attityd menar Mead (145). Och vi lär genom att medvetet reflektera över vad vi gör, och genom språket och berättande delar vi våra erfarenheter i samspel med andra (Lönnheden & Olstedt 2005:104).

Floating

Floating är en form av biografiskt lärande, ett begrepp som Agnieszka Bron (2000) använder i sin forskning om polska invandrare som berättar sin historia om att komma till ett nytt land med ny kultur etc. (Bron 2000). Biografiskt lärande baserar sig på berättelser, och framför allt livsberättelser som innehåller erfarenheter, kunskaper och i vid mening lärdomar (Bron 2000:1; Bron & Lönnheden 2005b:52).

Floating innebär en grundläggande osäkerhet av sig själv, identitet, plats och tillhörighet. Man känner sig splittrad. Det är ett tillstånd som kan hålla i flera år men kan vara temporärt. Det kan vara när man känner sig orolig med beslutet, förlorar säkerheten, står inför en kris eller kritisk situation eller försöka hantera en situation (t.ex. att försöka hitta nya vänner). Floating kan påverka alla med olika dimensioner och kan vara långt eller temporärt. Känslan av floating innebär att grundläggande existentiella behov inte uppfylls. Identiteten är instabil och man har en känsla av självosäkerhet, man saknar tillhörighet och känner sig inte bekväm på den nya platsen. När man väntar på att passa in i en grupp blir man osäker. Metaforiskt kan det jämföras med att vara i en båt och inte kunna styra. Båten kan gå i flera riktningar okontrollerad och man kan inte avgöra vilken riktning man vill ta eller välja. Man kan inte fly från båten, och vattnet är djupt och finns överallt (Bron 2000). ”Människor upplever vanligtvis ’floating’ när de konfronteras med en ny kultur och ny miljö”, man tror att man inte passar in och har svårt att anpassa sig (Bron & Lönnheden 2005b:57).

Bron, Edström, & Thunborg (2010) skriver om tre olika typer av identiteter för studenter: Integrated multiple identity, Floating identity och Adopted identity. De första är de som presenterar sig själv som multipla personer med olika bakgrunder som existerar parallellt utan problem. Floating identitet är denna identitet när personer presenterar sig själva som kämpande i relation till olika bakgrunder, erfarenheter och förväntningar. De känner sig mer osäkra och pendlar från en identitet till en annan.

The floating identity is an identity where persons are presenting themselves as struggling in who they are related to different backgrounds, experiences, and expectations. They are more insecure and commute from one identity to another. (Ibid:10)

Adopted identity gruppen presenterar sig, trots att de har olika bakgrunder, med en enda enhetlig identitet relaterad till den nya situationen de befinner sig i. De anammar det akademiska systemet (Ibid.).

Metod

Jag har fått en färdig transkriberad text av en annan forskare/lärare som jag kommer att analysera med hjälp av grundad teori.

Grundad teori som analysmetod

Bryman (2002) menar att grundad teori som utvecklades av Glaser & Strauss på 60-talet men den har förändrats med årens lopp, är den mest förekommande metoden inom kvalitativ dataanalys. Den syftar till att generera en teori på empirisk grund. Med denna metod arbetar forskaren iterativt interaktivt med insamling och analys. Datainsamling kodas, genom att bryta ner texten till mindre delar och benämns och kategoriseras. Den insamlade data bestämmer kodning till skillnad från kvantitativ dataanalys där koderna utformas i början. Kodning är den viktigaste processen i grund teori och är föränderlig. Jag har läst den transkriberade texten tillsammans med några andra studenter och gått genom den första delen ord för ord. Vi diskuterat och skrivit samtidigt för att försöka hitta intressanta termer och kategorier eller begrepp först genom öppen kodning och sedan selektivt. Selektiv kodning innebär att välja ut en kärnkategori som relateras till andra kategorier och genom validering bearbetas och utvecklas kategorierna (Bryman 2002:372–377; Starrin et al. 1991:38–43). Jag använde mig av minnesanteckningar för att skriva ner olika begrepp och idéer. Bryman (2002) skriver om att forskaren bör använda ett så kallat ”Memo” för att kunna anteckna olika begrepp och kategorier. Memon hjälper till för att ”utkristallisera olika idéer” (s. 380). Ytterligare och med hjälp av dataprogrammet Word har jag använt mig av att söka ord som är kopplade till kategorier jag utgick ifrån Starrin 1991 et al:48). Starrin et al. (1991) menar att forskare har mycket frihet att jämföra och hitta kategorier möjligheten att ändra hypotes med syfte att komma till en teori. Min analys kommer därför att vara påverkad av mig som forskare och den kan revideras av andra forskare som kan hitta nya begrepp ”i samband med en annan social situation eller i ett förhållande till andra frågeställningar” och jag kan därför inte påstå att denna återspegling av en sanning (Bryman 2002:256).


Analys

Av den elva a4-sidor transkriberade texten hittade jag intressanta kategorier som jag analyserar med symbolisk interaktionism, som enligt (Bron & Lönnheden 2005b:51) ligger till grund till biografiskt lärande som kan förstås med hjälp av biograficitet och floating.

Viljan att förändra

Eva ser sig tillhöra en arbetarfamilj med lågutbildning. Hon är inte nöjd med sina föräldrars utbildning och inte med vad hon fått för utbildning tidigare.

Ingen av mina föräldrar har, de har gått på folkskola, vad heter det? Folkskola heter det, de har sexårig folkskola båda två.

Hon börjar studera till socionom för att få makt och ändra på det som hon gärna kritiserar. Förutom politik väljer hon utbildning för att få makt och frihet. Hon har en instrumentell syn på utbildning och använda den för att få ett syfte. Hon vill bli socionom, och verkar säker på det som hon säger att ”jag kommer att bli en jättebra socionom”. Hon vill ändra på det som hon kritiserar, med syfte att hjälpa människor, och det tror hon man kan göra genom att komma högre upp.

jag har jobbat som boendestödjare sen 2000 och sen så blev jag ganska sur på att de inte, jag tyckte inte att de skötte det där något bra, att det finns så mycket mer att göra för psykiskt funktionshindrade och samtidigt så har jag börjat jobba med politik under de här åren och ehh då har jag tänkt så här att för att få mera makt att ändra saker så kan man också, det är bra att kunna, man måste komma högre upp för att ändra mer har jag räknat ut

Hon vill ha alltså en position i samhället där hon kan påverka och förändra på strukturen uppifrån. Bourdieu (1993) menar att klass kan definieras t.ex. genom sin position, genom kriterier som yrke, inkomst och utbildningsnivå, men även genom en bestämd köns- eller geografisk fördelning etc. (s. 253). Hon investerar i utbildning på universitetet som kan ge henne handlingsutrymme som hon känner sig sakna (Azarian 2007:257). Utbildning och politik blir alltså en symbolisk kapital för henne (Bourdieu 1999:135). En ett symboliskt kapital som värderas och erkänns av sociala grupper som värdefull (Broady 2005:123). Utbildningen ger Eva titeln socionom som skulle fungera som ett instrument som hon kontrollerar i kampen att förändra vad hon är inte nöjd med (Broady 2005:126).

Eva har starkt me eftersom när hon gör sig till objekt och reflekterar över vad hon vill, dvs. makt att förändra. Det är viljan att ha något som tyder på att man är medveten om sig själv och sin vilja.

Utanförskap och tillblivelseprocess

Åldern har betydelse för Eva som berättar om den direkt utan att bli ens tillfrågad om den. Hon berättar när hon föddes och hur gammal hon är nu.

… född 1961, alltså jag är 47 nu när jag börjar och kommer att vara 51 när jag är klar.

Hon talar utifrån sin erfarenhet, nuet och framtid när hon säger att hon kommer att bli. Hennes tillblivelse påverkad av vad arbetsmarknad ställer krav på ålder. Det är något som hon lärt sig från samhället att så kommer man att bli efter en viss ålder, och det är bara 15 år kvar till pension efter examen. Det är en tidsram hon ger, något som är viktigt för henne som hon relaterar till, möjligen för att hon förstår det förflutna utifrån nuet, men nuet förutsätter både ett förflutet och en framtid enligt Von Wright 2000:43). Me-t dominerar I-t här, dvs. att me är det som bestämmer, och utifrån me berättar Eva om sin ålder med tanke på t.ex. pension. Hon är stark påverkad av samhällets generaliserade andra (Mead 1976).

Och nu kan jag bli så här, men jag kommer att bli 51 innan jag blir klar med det här, och då har jag bara 15 år kvar att jobba och då om jag går en jättefin och dyr utbildning och då har jag bara 15 år kvar att jobba det här hade jag kunnat göra för länge sen.

När hon säger att hon går på en fin och dyr utbildning ger hon sig själv beröm, vilket tyder på att Evas me tillfälligt slutar censurera sitt I som gör att det sticker ut och reagerar (se ovan, Mead 1976). Hon är stolt över sig själv, att hon går på den fina och dyra utbildningen och det är samhällets fel att hon inte började sina studier tidigare. Det var ju arbetsförmedlaren som satte stopp för hennes dröm som nu är förverkligad. Samhällets normer och förväntningar som Eva har internaliserat blir ett hinder för sin dröm eftersom hon var starkare i den sociala sidan än den individuella. Det är me-et som bestämde över henne eftersom I-et var inte tillräckligt starkt hos henne och hon uppoffrade helt enkelt sig själv för samhällets värden och vek sig för strukturen och accepterade det erbjudande som arbetsförmedlaren erbjudit henne och läste vårdlinjen och blev mentalsötare (se ovan, Mead 1976).

Så då körde jag buss ett tag och satt och funderade på vad jag ville göra och så kom jag på då att jag ville bli socionom och då gick jag till en arbetsförmedlare och då säger hon, det kommer jag ihåg för det var det här kunskapslyftet då, det var 90.. det var 97, och då säger jag, jag skulle vilja bli socionom. Nej men det är väl onödigt säger hon, gå vårdlinjen istället säger hon det är mycket bättre.

Eva tar upp åldern eller tiden i flera olika sammanhang i intervjun. Det är något viktigt för henne för att orientera sig och prata om vad hon varit med och vad hon kommer att bli. Hon gör en kvantifiering av hennes sitt liv med hjälp av att nämna sin ålder, eller som en referens för att kunna lära av sin erfarenhet, men också som jämförelse. Hennes mamma började arbeta när hon var 15, och Eva själv började arbeta när hon var 16, hon säger att hon kunde ”räkna ut” att hon liksom sin man kommer att vara 51 när de får examen. Men ålder kan ha blivit ett hinder för henne eftersom hon känner sig inte passa in bland unga, som kanske är rädda för henne. Hon hamnar i en ny och annorlunda miljö/grupp som hon ser sig begränsad att kunna hantera.

Ja, den är också lite chockerande, att man inte, men det kanske är att det är så många unga också, jag är äldst så är det ju, det kanske hade varit lättare om några hade varit lite äldre, och sen försvinner alla hem till sitt på eftermiddan, man man de försvinner ju iväg allihop och det blir inget, det är ovant att inte tillhöra, men det tycker jag det blir en konstig miljö på något sätt att det inte det blir inga normala grupperingar på något sätt, upplever inte jag. Det är så flyktigt på något sätt men det är första terminen, det kanske blir skillnad sen. Vi kommer ju ändå att gå i samma klass i tre år. Vi kommer ju att läsa samma.

När Eva jämför sig med yngre studenter hittar hon fördelar med åldern som ligger i att hon har ”all livserfarenhet och stabilitet”, något som ger henne styrka att konkurrera med unga studenter som hon tycker att de är skärpta ”allihopa”, jätte duktiga, med fräscha kunskaper från gymnasium. Det är en reflektion som hon gör, en förhandling mellan I och me. I denna förhandling reflekterar Eva över sin ålder och ser det genom I-et men utifrån me-et. När hon säger att studenter är rädda för henne, reflekterar hon utifrån me-et. När hon säger att de inte förstår henne, blir det I, det kreativa som tänker och som är svårfångat. Så fort hon blir medveten om sig själv blir det utifrån me-et. Hon behövde uppmuntran, stark känsla att tillhöra en grupp som kan hjälpa en. Mead menar att när vi är med andra känner vi oss kontrollerade, och vi anpassar oss till vår grupp eller omgivning och vi påverkas men också påverkar (se Mead 1976:158). Och för att anpassa sig till gruppen tar hon hjälp av sin dotter Kajsa:

… jag haft en överläggning med Kajsa. Min 17 åriga dotter i hur ska jag bete mig för att inte skrämma dem. Så det var då jag kom fram till att jag måste göra något aktivt själv. Och samtidigt är man ju inte lika beroende av kompisar som man var när man var yngre. Men det är kul och man vill ju bli bekräftad av.

Hon jämför sig med andra vilket tyder på ett starkt me som är den sociala delen av henne. Hon menar att mattematik är ett svårt ämne som, som var ett hinder för henne på gymnasiet men hon är duktigt eftersom hon klarade det innan hon sökte till universitet. Trots att mattematik är svårt för ”folk är rädda” så klarade hon sig i det och kom in på universitetet med ”topputbildade” studenter. Och hon säger att ”om man inte klarar matten så klarar man inte någonting” vilket tyder på att hon berömmer sig själv eftersom hon klarade det svåra ämnet matte. Men jämförelsen med andra kan också betyda en utmaning som när hon pratar om sin man Per som är en signifikant person till henne. Hon utmanar honom och menar om han kan studera så kan hon också studera, annars skulle de kanske hamna i olika världar, med olika status.

Han kommer ju också att vara 51 när han är klar och då kunde jag räkna ut att om han går på lärarhögskolan och jag är kvar som mentalskötare så kommer vi att hamna på två helt olika nivåer och i samma veva flyttade ungarna hemifrån, och då tänkte jag, jaha vad ska vi prata om sen. … och kunde han så kunde ju jag.

Eva har en stark känsla att tillhöra studentgruppen men reflekterar över sin ålder. Även om hon kritiserar så ger hon hopp om förändring för ”det kanske blir skillnad” som kommer. Och här har språket betydelse för hon använder kanske, kommer ju etc. Språket är viktigt vår kommunikation enligt Mead (1976) och vi skapar oss själva genom kommunikation, mellan oss själva och mellan oss och andra och på det sättet blir vi medvetna om oss själva (Von Wright 2000). I interaktion med andra får Eva bekräftelse som hon behöver och denna bekräftelse blir inte till utan respons. Genom att kommunicera med andra skapar Eva och upprätthåller sig själv (Mead 1976: Von Wright 2000).

Osäkerhet

Eva känner sig osäker på att klara studierna på universitetet. Det är en tillblivelseprocess men även osäkerhet. Hennes identitet som student är instabil och hon har en osäker känsla. Hon känner sig obekväm med sin vuxenstuderande och känner oro. Det är mycket nytt för henne, bl.a. unga studenter i henne grupp ”var jätteduktiga på att skriva rapporter”, lärare, litteraturen, tentamen. Hon är osäker och börjar befinna sig i floating. Hon känner att hon inte passar in i studentgruppen (Bron 2000; Bron et al. 2010). ”Förhoppningsvis är jag klar” säger Eva, vilket kan vara att hon tvivlar på att bli klar. Men Eva visar även att hon har en multipel identitet trots att hon är äldre och berättar om det så glider hon i olika roller. Hon är duktig och klarar tentan, använder sig av en översättningspenna för att klara engelskan som hon känner sig inte behärska. Men hon är inte en student som bara anammar skolsystemet, dvs. ”Adapted” vilket tyder på floating. Det finns osäkerhet hos Eva då hon lägger skulden på många olika omständigheter. Men hon har samtidigt flera identiteter som hon klarar såsom drivkraftig person som hade klarat många roller i sitt liv, och hon är en student som klarat sin första tenta, kommit in i en ”jättefin och dyr utbildning”, hon är mamma och fru som har lyckats uppfostra två studerande; en son och en dotter, hon är ordförande engagerad politiker, samt att hon är en bland toppstudenter. Det gör att jag kan se henne som en multipel person. (jämför Bron et al. 2010:10). Eva studerar för att få ett yrke till, en kompetens för att hon inte tror att man kan lätt få ett arbete om man inte har flera yrken. Vilket tyder på hennes floating här också, för hon är inte säker på att få jobb med ett enda yrke därför vill hon ha flera. I Evas självbiografier ser jag en tydlig kamp för hennes identitet som är håller på att förändras oavsett vad hon önskar sig eller inte, och hon håller på att acceptera dessa förändringar men ändå är det hon som är en del av denna förändring genom reflektion och anpassning (se ovan Bron & Westin 2000).

Sympati

Eva hade en medfödd hörselskada som har påverkat hennes liv och möjligen bidragit till att hon identifierar sig med svaga grupper och tror att man kan göra mycket för att hjälpa dem. T.ex. tycker hon att man kunde göra mer för ”psykiskt funktionshindrade”. Hon tillhör ett parti som hon ser stödja de svaga, hon rekommenderar gärna människor att utbilda sig och ger råd till människor som hon ser behöva hjälp med eventuellt dolda svårigheter i livet. Hon har en känsla av att människor behöver hennes rekommendationer som hon erfaret som busschaufför.

Man ska inte åka med en busschaufför sent på kvällen man ska åka mitt på dagen och så ska man sitta längst fram i ledvagnen, det är jättefarligt att sitta bak, för den kan släppa och så mörka kvällar så var det ju det dök ju på, det kom ju på fulla människor och det var hot och det var det kom ju på rasister… det leder ingenstans att man hetsar upp sig och blir arg. För det blir bara ännu mer konflikter. Nej, jag råkade aldrig ut för någonting, men det var känslan av när det sitter fullt med vitt ariskt motstånd-människor i bussen och eller fulla ungdomar.

Eva har stark me, något som gör att hon tänker hur ändra skulle reagera på henne. Hon identifierar sig med de svaga och utsatta i samhället, och det kan bero på hörselskadan som hon haft och de svårigheter och lidande till följd av den.

… jag har en liten medfödd hörselskada och ehh när jag fick hörapparat för några år sen, då de här hörapparaterna de gjorde ett ganska nytt liv för mig för då kunde jag, jag kan sitta och höra föreläsningar, jag kan delta i möten, jag hör vad alla säger, förut så hade jag svårt att höra så då fick jag anstränga mig hela tiden och då var jag osäker på om jag verkligen hade hört rätt. Så hörapparaterna har spelat jättestor roll också för min del och jag tror att det är ett stort dolt handikapp för folk fattar inte att de hör så dåligt som de gör.

Eva har en sympatisk attityd som enligt Mead kommer från förmågan att ta andras roller (1976:252) och den sympatiska attityden är en reflektion av det som hon erfarit som en utsatt person som lidit av en dold sjukdom. Hon tolkar alltså de utsatta människorna med ledningen av sin föregående erfarenhet (Ibid:210). ”Sympati innebär alltid att man stimulerar sig till hjälp och medkänsla med andra genom att i viss grad ta dens attityd som man hjälper.” (Ibid:252). Och det gör man genom att sätta sig i andras situationer eller se hur andra skulle uppleva det som om man själv varit.

Slutsatser

Utifrån hennes biografi uppfattar jag henne som en människa i behov av bekräftelse, av tillhörighet till samhället som gärna kritiserar och vill ändra på eftersom det bär skulden till allt som känner sig lidit av. Den saknaden som hon upplever sedan sin barndom som hon haft både hemma och i skolan, samt hörselskadan har präglats i hela sin biografi. Hon är därför i ständigt behov av bekräftelse, därför utmanar hon sin individuella och sociala del, och söker vidare efter tillfredsställelse.

Generaliserande andra kommer i henne när hon reflekterar över sig själv och tänker på alla andra och hur de skulle reagera på henne (Mead 1976). Hon har generaliserat internaliserat inte generaliserat! samhällets normer och attityder och ser sig utifrån dem. Det är I-et som tycker och reflekterar, men det gör det utifrån me-et, det vill säga utifrån generaliserade andra. Me vill ha uppmärksamhet och uppmuntran, me som önskar. Hon har stark känsla att till höra människor eller en grupp av människor som hjälper henne att fylla denna önskan. Mead menar att när vi är med andra känner vi oss kontrollerade, och vi anpassar oss till vår grupp eller omgivning och vi påverkas men också påverkar (Mead 1976). Vi skapar mening i samspel med andra och vi lär oss något nytt, i olika sammanhang och konstruerar mening, vilket gör att självet skapas och omskapas därför kan vi ständigt få nya identiteter. Men de identiteter vi får konstrueras utifrån vårt förflutna som enlig Von Wright kan endast förstå utifrån nuet som i sig förutsätter både ett förflutet och en framtid (2000). Brättande har varit ett sätt för människan Eva att uppleva sitt förflutna på nytt (utifrån Alheit 2006). Eva har på så sätt berättat om sitt förflutna genom att objektivera sitt förflutna och reflekterat över det under intervjutiden då hon var en ny student, därför blir det intressant hur hennes nya reflektioner om sig själv kommer att bli senare på universitetet, och vad hon kommer att lära av berättelser om sig själv då de utgör basen till biografiskt lärande (Bron & Lönnheden 2005b). Eftersom I-et är överraskande enligt Mead (1976) blir det omöjligt att veta vilka identiteter hon kommer att utveckla framöver. En annan intressant fråga skulle vara hur hon kommer att påverkas av det akademiska språket, eftersom språket i symbolisk interaktionism betraktas som viktigast gesten i den mänskliga kommunikationen. Språket är som bärare för de sociala interaktioner som är grunden för utvecklingen av självets tänkande (Dodds et al. 2004:409).

Referenser

Alheit, P. (2006). The Narrative Interview. An Introduction. Bremen, University of Bremen.

Azarian, R. (2007). Kapitalformer och fält. I: Edling, C. & Rydgren, J. (red.) (2007).
Social handling och sociala relationer. Stockholm: Natur & kultur

Bourdieu, P. (1993) Kultursociologiska texter. I urval av Donald Broady och Mikael Palme. (4:a uppl.) Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.

Broady, D. (1991/2005). Sociologi och epistemologi: om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. [Elektronisk källa] Stockholm: Högsk. för lärarutbildning. Från: http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-91.htm

Bron, A (2000). Floating as an analytical category in the narratives of Polish immigrants to Sweden. I Allvarlig debatt och rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla, (s. 119–132). Uppsala: Uppsala Universitet.

Bron, A. & Lönnheden, C. (2005a). Lärande utifrån symbolisk interaktion. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.), (2005). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) (s. 36–50). Stockholm: Liber.

Bron, A. & Lönnheden, C. (2005b). Identitetsförändring och biografiskt lärande. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.), (2005). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) (s. 51–58). Stockholm: Liber.

Bron, A. Edström, E. & Thunborg, C. (2010) Struggles in students’ identity – the poetics of life. Paper to be presented at the ESREA Life History and Biography Network conference – Life History and Biography Network, Växjö 4-7 March 2010.

Bron, A. (2002). Symbolic Interactionism as a Theoretical Position in Adult Education Research. IN: Social Science Theories and Adult Education Research Ed. by Bron, A. & Schemmann, M. BSIEA Vol. 3, Münster: Lit Verlag.

Bron, A & West, L. (2000) Time for stories: The emergence of life history methods in the social sciences. In: International Journey of Contemporary Sociology nr 2 2000, s 158-175.

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (1. uppl.) Malmö: Liber ekonomi.

Dodds, A. E. Lawrence, J. A. and Valsiner, J. The Personal and the Social: Mead’s Theory of the `Generalized Other’.  I Theory & Psychology, August 1997; vol. 7, 4: pp. 483-503.

Hammersley, M (1989). The Dilemma of Qualitative Method. Herbert Blumer and the Chicago Tradition. London: Routledge. (två första kapitel).

Lönnheden, C. & Olstedt, E. (2005). Med erfarenhet som utgångspunkt. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.), (2005). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) (s. 104–118). Stockholm: Liber.

Merrill, B. & West, L. (2009). Using biographical methods in social research. Los Angeles, [Calif.]: SAGE.

Mead, G.H. (2001). Essays in social psychology. New Brunswick: Transaction.

Mead, G.H. (1976). Medvetandet, jaget och samhället: från socialbehavioristisk ståndpunkt. Lund: Argos.

Starrin, B. Larsson, G. Dahlgren, L. Styrborn, S. (red.) (1991). Från upptäckt till presentation: om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Lund: Studentlitteratur.

Wright, M.V. (2000). Vad eller vem?: en pedagogisk rekonstruktion av G. H. Meads teori om människors intersubjektivitet. Diss. Stockholm : Univ.. Göteborg.

 

 

Diskurs (discourse), språkbruk

Våra handlingsmönster och normer styrs mer eller mindre av de sociala praktiker som vi ingår i, och språket är bestämmande (Bergström & Boréus 2005:17). De ser att ”diskursbegreppet väsentligt för samhällsvetare just därför att det har att göra med social praktik” (2005:18). Författarna förhåller sig till den konstruktivistiska synen på språk och verklighet. Språket är det som konstruerar verkligheten menar de (2005:22). Termen diskurs har olika innebörder menar Bergström & Boréus (2005:308). Boel Englund säger att diskurs på franska (discours) betyder språk, samtal, talande, språkbruk (2010b). Winther Jørgensen & Phillips (2000:7) skriver att ”Diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)”.

Den strukturalistisk och poststrukturalistisk synen på språket som enda väg till verkligheten, utgör utgångspunkten för de diskursanalytiska angreppssätten menar Winther Jørgensen & Phillips (2000:15). Diskursanalysen har ”ett bestämt sätt att se på språk och språkanvändning skriver författarna.” (2005:305) Diskursanalysens klarhet verkar beroende av dem olika definitionen av eller synsätt på diskurs. En bra textanalys enligt är en väl genomförd analys och hjälper att belysa ett bestämt samhällsvetenskapligt problem skriver Bergström & Boréus (2005:33).

Det finns olika metoder att analysera text (Winther Jørgensen & Phillips 2000:7, Peräkylä 2008:353). Tre av dem presenteras av (Winther Jørgensen & Phillips 2000): Laclau och Mouffes diskursteori (DT), kritisk diskursanalys (Critical Discourse Analys/CDA) och diskurspsykologi (DP). Det finns flera olika inriktningar för diskursanalys men gemensamt för dem är sytematiska studier av diskurser hävdar Bergström & Boréus (2005:307). Bergström & Boréus 2005 presenterar tre huvudinriktningar för diskursanalys: en kontinental där Foucault står för, en anglosaxisk som mest representerad av Laclau och Mouffe och en kritisk diskursanalys (CDA) som är utvecklad av Fairclough.

Enligt Winther Jørgensen & Phillips delar de olika diskursanalyserna olika några nyckelpremisser såsom språk och subjekt samt kritisk forskning genom att kartlägga maktrelationer i samhället. De utgår från en socialkonstruktionistisk syn på språket som kommer från strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori. Viktiga skillnader mellan angreppssätten börjar med oenigheten om räckvidden för diskurserna (2000:8–9). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. ”En diskurs kan beskrivas som ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet” (2005:309). Skapandet av diskurser ledar till kontroll av människor enligt foucaulianskt perspektiv, och kunskap är drivmedel i utestängningsmekanismer. För Foucault inkluderar diskurs hela den sociala praktiken (2005:311–314). Peräkylä menar att Foucault och de som följer hans sätt skiljer inte mellan text och praktik (2008:355) som gör att diskursomfång blir bredare. vilket gör en tydlig skillnad till CDA som ser på diskurs, språkbruk i tal och skrift som en form av social praktik (2005:307). Fairclough skiljer mellan diskurs som text, diskursiv praktik och social praktik. Text är en del av sociala praktiker men inte allt hävdar Fairclough (2003:21). När människor interagerar med varandra använder de sig av text, tal och kroppsspråk på olika varierande sätt beroende på den sociala praktiken. Förutom talspråk och skriftspråk omfattar diskurs även bilder; som skriftspråk menar Jørgensen & Phillips. Diskurs för CDA konstituerar och konstitueras och det påverkar i för sig maktförhållanden som blir ojämlika enligt CDA (2000:67,69,71). Text är en del en diskursiv praktik som ingår i en social praktik, illustreras i Faircloughs 3d-modell Jørgensen & Phillips (2000:74). Diskurser enligt Fairclough är sätt att återge aspekter av världen på skilda sätt. Diskurs blir ett sätt att perspektivera aspekt av världen. ”Olika diskurser är olika perspektiv på världen”. Diskurser konstruerar och konstrueras och förändrar. De kompletterar och konkurrerar med varandra och kan dominera andra (2003:124). Laclau & Mouffes inriktning skiljer sig då de är mer lingvistiska, alla sociala fenomen behandlas diskursivt och diskurser omfattar alla sociala fenomen (2005:314–315). Diskurser inkluderar antagonism och den sociala tillvaron ses i termer av konflikter, och till skillnad från Foucault inriktar sig denna riktning på politiska processer (2005:319). Bergström & Boréus (2005:321) nämner två likheter mellan CDA och diskursanalys:

”dels ideologikritiken, dels att kulturfenomen betraktas som förhållandevis autonoma företeelse som inte enbart kan förstås med hjälp av studier av det ekonomiska systemet.”

För Laclau & Mouffe är diskurs konstituerande (2005:322) medan CDA diskurs konstituerar och konstitueras, CDA är analys av det dialektiska förhållandet mellan diskurs och andra delar av sociala praktiker menar Fairclough (2003:206). Att olika identiteter konstrueras i CDA närmar sig denna riktning till det konstuktivistiska synsättet (2005:322). Laclau & Mouffe är mest rena poststrukturalister som ser diskursen som konstruerande för sociala världen, och där språket är instabilt menar Winther Jørgensen & Phillips (2000:13).

Dialektiken och de fylliga redskap och begrepp som Fairclough presenterar gör att jag naturligtvis faller för denna riktning, alltså CDA. Den konstruktiviska synen på språket som kombineras med andra sociala teorier gör CDA intressant. Ett en text kan aldrig vara färdiganalyserad enligt Fairclough (2003) se som både för- och nackdel. Man vet inte när man kan säga stopp för analysen då man kan hämna vilse, men kan vara bra eftersom man kan välja vissa intressanta delar av text och intressanta begrepp för att analysera texten.

 

”Diskursanalys kan fortfarande kontroversiell vara kontroversiell inom samhällsvetenskapen” skriver Bergström & Boréus (2005:305).

Peräkylä menar att det finns många metoder för textanalys som varierar på olika sätt; vissa används för att analysera tal och skrift medan andra lämpar sig bara för skriven text (2008:353). I t.ex. historisk diskursanalys där man utgår från historiska texter har orden andra betydelse än idag och tydlig exempel på det när man undersöker en medicinisk text och ser hur hälsoreglar och hur man ser på vad som är rent och smutsig etc. (2008). Peräkylä 2008 tar upp samtalsanalys (Conversation Analys)där man transkriberar inspelade intervjuar och sedan analyseras texten och frågan här blir om att analysen av transkriberingen blir en andra stegs tolkning.

 

Analys av bara text i sig är en begränsad analys. Man kan inte nå en full analys med att bara analysera text menar Fairclough. Det kan behövas göras omfattande etnografiska studier och analyser på mikro- och makronivå för att kunna bedöma orsaker och ideologiska effekter av en text. Textanalys är ett viktigt komplement till social forskning, inte en ersättning för andra former av social forskning och analys. Att titta på hur texten återges kan det vara viktigt att se på skillnaden på t.ex. grammatiken för olika språk och hur språket används i olika tid och rum. Vad man kan se i verkligheten av en text beror på vilket perspektiv man tar, vilken fokus på sociala frågor, sociala teorier och olika diskursteorier (Fairclough 2003:15–16).

 

Textual description and analysis should not be seen as prior to and independent of social analysis and critique – it should be seen as an open process which can be enhanced through dialogue across disciplines and theories, rather than a coding in the terms of an autonomous analytical framework or grammar. (Fairclough 2003:16)

 

Fairclough menar att inte alla händelser är av textuella karaktär och jämför en fotbollmatch med en föreläsning där man kan se de tydliga skillnaderna i användandet av språket. I den första kräver spelaren bollen eller hojtar till etc. och i föreläsningen delar man texter, föreläsaren talar, skriver, åhörarna antecknar etc. Skillnaderna ser även om i föreläsningen används kroppsråk (2003:21–22). Och tydligare kan man jämföra en fotbollsmatch med en artikel som kanske skrivs om matchen på en tidning där forskaren kan analysera den skrivna texten. Bergström & Boréus (2005:309) hävdar att i fotbolldiskurs räcker inte med textanalys utan man behöver studera en social praktik som förutom utövandet av fotboll inkluderar andra sociala praktiker såsom fotbollsarenornas utformningssätt. Och en sådan diskursanalys ligger i linje med Foucault.

 

Boel Englund menar att diskurs är sätt att se, tolka och tala som ger sociala effekter. Det handlar om en syn där språket inte direkt avspeglar verkligheten utan den är med och skapar en verklighet. Därför att genom språket, våra begrepp och hur vi utrycker oss så förstår vi oss och världen och därmed har vi sociala effekter mellan det som är diskursiv och inte är det. För Foucault i princip allting är diskurs en diskurs till skillnad från CDA där man skiljer mellan vad som är diskursivt och inte är det. Text ingår i den diskursiva praktiken i Faircloughs menig/den meningskapande processen. Sociala praktiken ligger utanför diskurs enligt Fairclough uppfattning menar Englund. Enligt Boel Englund är det lämpligt att använda sig av textanalys för forskningsfråga som använder sig av texter (Kursseminarium 2010a, 2010b). Språk och diskurs enligt Fairclough utgör inte allting, det är därför klokt att använda diskursanalys i kombination med andra former av analys som t.ex. etnografiska studier. För att få en bättre förståelse för sociala effekter av diskurs, behöver man förutom analys av texter och titta närmare på vad som händer när människor talar och skriver. CDA handlar om kontinuitet och förändring på abstrakt, strukturell nivå, samt med vad som händer i texter (Fairclough 2003:2–3). För Fairclough kan sociala praktiker studeras t.ex. genom observation eller etnografiska metoder etc. För Foucault och Laclau & Mouffe ingår görandet i diskurs menar Englund (2010b). Diskursens räckvidd blir en viktig faktur för vad man anser lämpligt att välja för sin analys och hur man ser på maktrelationer.

 

Källförteckning

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Englund, B. (2010a). Kursseminarium, (presentation), 2010-11-15, Metod och design.

Englund, B. (2010b). Kursseminarium, 2010-11-22, Metod och design.

Englund, B. (2010c). Kursseminarium, 2010-11-29, Metod och design.

Englund, B. (2010d). Kursseminarium, 2010-12-13, Metod och design.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Peräkylä, A.: Analyzing Talk and Text. I: Denzin, N.K. & Lincoln, Y.S. (red.) (2008). Collecting and interpreting qualitative materials, s 351-373. (3. ed.) Thousand Oaks, Calif.: Sage Publications.

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.

 

Pedagogik, vad är det?

Ali Mohamed, Den moderna pedagogikens idéhistoria I, 7,5 hp, Master i pedagogik

Backgrund och syfte

I början av kursen ”Den moderna pedagogikens idéhistoria I” fick jag svara på frågan om vad pedagogiken var för mig. Jag skrev då att pedagogiken är den vetenskapliga disciplinen som hjälper oss att förstå lärande som alltid sker. Jag trodde då att filosofin var större än pedagogik. Eller att pedagogik är mer konkret än filosofi.

En annan undran hade jag när jag läste Aristoteles var ”Vad har han med den moderna pedagogiken att göra?”

”Historia är berättelse” skriver Ödman (2004) och menar att berättelsen sammanvävs av tolkade kontrollpunkter som baseras på olika spår och källmaterial (s. 50). Historien baseras på tolkningar och när vi läser eller hör den gör vi även våra tolkningar, vilket visar på att det krävs ansträngning och specialitet för att komma närmare sanningen om t.ex. ett samhälle.

Mitt syfte i denna korta uppsats är att försöka förstå ur ett historiskt perspektiv hur pedagogik har vuxit fram och blivit en viktig vetenskaplig[1] disciplin. Jag kommer att skriva om Aristoteles, Durkheim och deras syn på lärandet. Jag kommer dessutom att skriva kortfattat hur pedagogiken modifieras eller tolkas av olika pedagoger med hjälp av Granberg som skriver om pedagogiken i Sverige under 1800- och 1900-talet.

Teoretisk bakgrund

Historiska aspekter att ta hänsyn till

Tosh (2000:17) hävdar att ”Historiskt medvetande i historisternas mening bygger på tre principer.” Den första är skillnad mellan då- och nutiden såsom levnadsstandar, mentalitet, teknik, värderingar etc. Och den andra är sammanhang, att det man som forskar om i historien måste ses efter den kontext, av både tid och rum som det skedde i. Det gäller alltså att respektera varje punkt i ett sammanhang hävdar Tosh. Det tredje är att få insikt om processen för historian, alltså att förstå tidsrelationen mellan historiska händelser och inte se dem som isolerade händelser(2000:17–20). Tosh menar att historiskt medvetande innebär respekt för det förflutna, för traditionen och för att förstå att vi kan påverkas negativt av nostalgi och då ska vi tänka på framstegstron för att kunna bygga vår framtid (2000:21–25).

Tosh (2000:21) säger att ”Traditionens auktoritet är så stor att härskande grupper vid olika tidpunkter försökt att uppfinna traditioner för att stärka sin prestige.” Det kan förklara hur nationalismen kan utnyttja traditionen trots att alla nationer är en produkt av historia och det bekräftar Tosh (2000:21). Han betonar också vikten av olika källor; om de är primära eller sekundära och att forskaren skall ha ett kritiskt sinne vid utvärdering av material och att även ha berättarskickligheter (2000:136–137).

Aristoteles

Aristoteles filosofi är grunden till mycket av vårt västerländiska tänkande menar Gougoulakis i sin föreläsning om Aristoteles (2010-09-10). Aristoteles var välstrukturerad och metodisk i sina vetenskapliga studier. Enligt Aristoteles är det som skiljer människor från djur är förnuftet, d.v.s. förmågan som gör det möjligt för oss att tänka, hävdar översättaren Ringbom i sin inledning av ”Den Nikomachiska Etiken”. Och han menar att Aristoteles utgångspunkt att allt är ändamålsbestämt (Aristoteles 1993:12–14). Det goda för en kniv är vassheten, det vill säga dess funktion. Aristoteles (1993:20) säger att ”det goda är det som allt och alla eftersträvar”. Om både individ och samhälle har ett mål, och om de målen sammanträffas så är det samhällets mål som prioriteras menar Aristoteles (1993:20). Det som människan gör för samhället är hennes uppgift menar han, eftersom hon till sin natur är en social varelse (1993:30). Friheten är alltså relativ eller begränsad och den betyder ansvar. Dygden är alltså är det goda, och det goda får vi genom att praktisera. ”De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem” (Aristoteles 1993:49). Men det vi gör är inte alltid av godo. ”Dygden är också en medelväg mellan två laster beroende på överskott och brist.” (1993:59)

Durkheim

Émil Durkheim (1956) citerar Kant som menar att utbildnings[2] mål är att utveckla människors fullkomlighet som de är dugliga i, dvs. att utveckla människors kompetens. Durkheim hävdar att utbildnings syfte har varierat i olika tider och olika rum. I antiken och latin tider utbildades individer i syfte att tjäna eller blir underordnade det kollektiva, i medeltiden satte kristendomen sin prägel. Durkheim skriver att vetenskap har tagit mer utrymme i utbildning som ”idag[3]” individen mer självständighet än förut. Han menar att människan är i ständig utveckling och han var därför kritisk till utbildningssystemet i då tiden men han menar även att vi bör lära oss av historien om utbildning och att vi inte ska upprepa de fel som begåtts då (1956:62–66). Durkheim menar att utbildning inte ska vara en klassfråga och det ska inte leda till att yrkesspecialiseringen blir ärftlig på ett förutbestämt sätt (1956:68). Han ville alltså att alla barn ska ha samma rättighet till utbildning som bygger på vetenskap, och samhället blir naturligtvis det som bär ansvaret för att genomföra det. Lärande förutsätter, enligt Durkheim två generationer; vuxen och barn, att barnet socialiseras till samhället med hjälp av vuxna. Och han vill att barn ska utbildas oavsett samhällsklasser och bort med den blinda tanken om förutbestämdhet. Utbildning är vuxnas målinriktade inflytande på barn (1956:67–68, 71). Enligt Durkheim, vidmakthåller utbildningen en betydande grad av homogenitet som gör det möjligt för ett samhälle att överleva. Barnen lärs från början de väsentliga likheter som samhället kräver (1956:70).

Dukheim menar att i sin dåtid uppskattades vetenskapen och det kritiska tänkandet högt jämfört med tiden långt innan (1956:127). Dukheim talar om det kritiska och reflekterande tänkandet som har fått mer utrymme och frihet idag än för i tiden. Han skriver att vi blir människor bara inom ett samhälle och att kunskap är ett kollektivt arbete. Religion är en slags social konstruktion. Och han menar att till skillnad från djur har vi en historisk utveckling, vi för kunskap och utveckling från generationer till kommande generationer. Språk utgör en viktig del för människors utveckling eftersom man lär sig ett helt system av idéer, erfarenheter som språket hyser (1956:74–77).

Durkheim menar att lärare ska ha auktoritet och ansvar. De vinner respekt och förtroende från elever genom att vara föredöme. Och han var emot fysisk straff eftersom det kan påverka barn negativt. Durkheim hävdar att ”Liberty is the daughter of authority properly understood.” Och menar att friheten inte betyder vad man önskar sig utan den är att kunna vara ”master of oneself” och den är också att ta ansvar (1956:83–89).

”Pedagogy is something other than the science of education” säger Durkheim (1956:100). Pedagogik är reflexion över utbildning. Den är till skillnad från utbildning är periodisk och hade uppstått under vissa utvecklade perioder i historien såsom i Aristoteles tiden och knappt i Rom och under medeltiden men den fick ett kraftigt genomslag i 1800-talet menar (1956:90). Den bygger på teorier som ger oss insyn om utbildning – hur vi kan uppfatta den (Durkheim 1956:91). Durkheim hävdar att pedagogik inte är utbildning, inte kan ta dess plats eller ersätta dess praktiska roll, utan den ska styra utbildningen, upplysa, hjälpa den att åtgärda dess brister. Pedagogen skall tillämpa sig framför allt till att veta och förstå systemet med tiden och kunna använda förstå utbildningen och bedöma vad som är defekt i den (1956:107). Durkheim (1956:102–131) menar att pedagogiken bör baseras på vetenskaper som sociologin och psykologin.

Pedagogikens utveckling enligt Granberg

Granberg (2003) skriver om olika delar av pedagogiken och hur de utvecklades i Sverige under 1800- och 1900-talet. Han skriver om att de utomvetenskapliga intressena har spelat en stor roll i pedagogikämnets utveckling. De drev olika kunskapsobjekt som togs omhand av inomvetenskapliga interessen och drevs inte enligt de utomvetenskapliga ursprungliga interessen representerade av lärarkåren. Han skriver om samhällets ideologiska intressen, lärarkåren; speciellt för de lägre årskurserna i skolan och de vetenskapliga intressen och vetenskapliga synen på lärarutbildning. Skolans roll var central i hela denna utveckling.

Granberg menar att professionell autonomi är viktigt för läraryrke och att den ska bygga på vetenskaplig grund (2003:2). Profession i läraryrket kan ses med olika vinklar; om det är frågan om ämneskunniga lärare eller lärare med vetenskaplig pedagogisk kunskap.

Skolan spelar en viktig roll i uppfostran av samhällets genom en vetenskaplig pedagogik. Den vetenskapliga pedagogiken förbättrar skolans förmåga att bygga samhället menar Granberg (2003:1). Den framväxten av den vetenskapliga pedagogiken i Sverige har drivits av tre huvudsakliga intressenter: ”det politiska samhället (huvudsakligen staten), lärarkåren och dess utbildare, och vetenskapssamhället.” Granberg (2003:1) Staten har varit intresserad av en målinriktad och funktionell skola som med hjälp av medlen såsom ideologier, lärare och läroplan når de mål som baseras på de styrande politikernas ideologier (2003:3). Medan lärarkårens och lärarutbildningarnas mål var elevernas kunnande och undervisningen vilket de trodde skulle få genom forskningen. Vetenskaplig pedagogik ett ”verktyg” för att nå dess ”samhällsideologiska och praktisk-tekniska mål” (2003:4). Granberg menar att pedagogikens mål var och är att skapa en skola för att nå samhälleliga mål och hjälpa lärarna och ge de professionell grund. Men det är staten som tilldelar resurser och som har beslutet över alla andra discipliner i varierande grad (2003:4–5).

Den första allmänna skolan i Sverige infördes 1842 skriver Granberg. Folkskolan skulle ge möjlighet till jämlikhetsaspekter som betonades av borgerlig liberalism och även socialism (2003:8). När liberalerna kom i statsposition tillsammans med konservativa1905 drev de ett förslag om professur i pedagogik, accepterades det i Uppsala universitet men inte i Lunds universitet som däremot senare begärde en professurplats i psykologi och pedagogik (Granberg 2003:9, Lindberg & Berge 1988:17–20). Bertil Hammer blev den första professorn i Sverige 1910. Professuren som skapades av folkskollärarförening ändrades efter Hammers död till ”psykologi och pedagogik”. Pedagogiken började stå i av ”empiriskt inriktade psykologer (2003:12). Granberg (2003) menar att pedagogik under 30-40 talet blev övertagen av psykologiämne. ”De konservativa strömningarna hade också ett gemensamt intresse med liberalerna i synen på samhället som en helhetlig organism” Granberg (2003:10).

Bertil Hammer sa i sin installationsföreläsning att pedagogikens studieobjekt helt enkelt är uppfostran. Han menade att uppfostran inte skulle ses som ”ett slags teknologi”, som hos en hantverkare, utan som en livsprocess (1910:32–33). Uppfostran är människans svåraste och största problem menar Hammer (1910:39).

Pedagogik idag

Agnieszka Bron menar att pedagogik är en tvärvetenskap som sträcker sig till avgränsade område (Bron 2010-10-14). Pedagoger behöver se från olika perspektiv, låna och ge från och till andra discipliner.

Bron (2004:14) menar att en orsak till pedagogikens identitetsförändring eller kris är att pedagogik är både teori och praktik. Annan intressant orsak kan vara demokratiseringsprocessen i olika delar av Europa. En tredje orsak är de nya ämnen som avgränsar pedagogiken. Pedagogiken har påverkats av anda discipliner såsom psykologi och filosofi – historiskt, nationellt och internationellt, vilket är intressant att tänka på för att försöka förstå dess identitet. Pedagogiken är inte lätt att definiera eftersom den är i ständigt förändring (2004:33).

Lennart Svensson (2004) hävdar att pedagogiken eller det pedagogiska innehållet har sin grund i filosofin. Och han skriver att man har ”återvänt till den pedagogiska helhet av uppfostran i individ- och samhällsperspektiv som fanns i den tidiga filosofiska pedagogiska disciplinen” (s. 130).

Slutsatser

Med hjälp av lite text av Aristoteles, Durkheim, olika historiska och nya tolkningar och sist Granbergs PM (2003) ser jag att syfte att försöka förstå pedagogiken framväxt under vissa historiska perioder speciellt i Sverige efter mitten av 1800-talet och början på 1900-talet har nåtts till en del.

Granberg (2003) menar att pedagogiken har sina rötter i filosofi – pedagogikens utveckling som vetenskaplig disciplin har påverkats av ideologier, naturvetenskap, psykologi etc. Aristoteles (1993) filosofi talar om att forma en dygdig människa som formas för att tjäna samhället. Dygden får man genom att praktisera den enligt Aristoteles. Durkheim (1956) talar om att utbildning eller bildning och uppfostran som utövas genom skolan skapar en funktionell medborgare, medborgare med olika specialiteter för att tjäna samhället, men till skillnad från Aristoteles ville han ge alla barn en jämlik och rättvis utbildning. Genom pedagogik kunde man förstå lärprocessen, de förändringar som sker genom utbildning.

I Granberg (2003) läser man om de olika varierande intressena om utbildning och pedagogik. Vetenskapsmännen som ville få fram en vetenskaplig pedagogik som bygger på humanism, staten som ville få en produktiv människa och lärarkåren som ville få nytta av pedagogiken i sina praktiska mål i undervisningen alltså den didaktiska delen. Men det fanns inte bara de problemen utan andra discipliner och naturvetenskapen har påverkat. Psykologin hade fått mer utrymme vilket man kan se då Lunds universitet vill ha mer psykologi i pedagogiken.

Pedagogik är enligt Durkheim (1956) inte utbildning utan en vetenskap som hjälper till att styra, upplysa och åtgärda brister i utbildningen. Den behöver kopplas till sociologi och psykologi vilket betyder att pedagogik är tvärvetenskap vilket påminner om vad som Bron (2010) menade med tvärvetenskap som behöver låna metod och teorier från andra vetenskapliga discipliner.

Den viktigaste slutsatsen i denna uppsats att pedagogik som en vetenskaplig disciplin, tog lång tid att etablera på universiteten i Sverige på grund av flera skäl. Bland annat att den påverkades av andra discipliner, ideologier, filosofi, att det begränsades uppfostran men också att den uppfattades på olika sätt av olika delar av samhället beroende på t.ex. tid och rum. Industrialiseringen av samhället har dock påverkat utvecklingen av skolan och pedagogiken betydligt men även strävan av att få ett fungerande samhälle där klassar var ett tydligt problem, men också det hade påverkats av industrialism.

Jag har i alla fall lärt mig en del av pedagogikens utveckling. För att jag skulle kunna utveckla mina kunskaper om pedagogiken i modern tid i Sverige – behöver jag mer titta på primära källor såsom Magnus Granberg tittat på för att få mer uppfattning och möjligen någorlunda annan uppfattning. Men det kan man göra i en större uppsats med mer tid.


Källförteckning

Aristoteles, (1993[1967]). Den nikomachiska etiken. (2. uppl.) Göteborg: Daidalos.

Bron, A. (2010) Kursseminarium 2010-10-14, Den moderna pedagogikens idéhistoria del I.

Bron, A. (2004) Pedagogikens identitet. I: Bron, A. & Gustavsson, A. (red.) (2004). Pedagogik som vetenskap: en vänbok till Birgitta Qvarsell. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

Durkheim, É. (1956). Education and sociology. New York: Free Press.

Granberg, M. (2003). Den vetenskapliga pedagogiken som lärarnas professionsgrund.

Gougoulakis, P. (2010) Föreläsning om Aristoteles 2010-09-10, Den moderna pedagogikens idéhistoria del I.

Hammer, B. (1910) Installationsföreläsning I: Lindberg, L. & Berge, B. (red.) (1988). Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik: [installationsföreläsningar i pedagogik 1910-1982]. Lund: Studentlitteratur.

Nationalencyklopedin (2010). [Elektronisk källa: http://www.ne.se/%5D Hämtad 2010-11-30

Svensson, L. (2004) Pedagogik – en fråga om metod!? I: Bron, A. & Gustavsson, A. (red.) (2004). Pedagogik som vetenskap: en vänbok till Birgitta Qvarsell. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

Tosh, J. (2000) Historisk teori och metod. Lund: Studentlitteratur.


[1] Vetenskap är ”systematiskt samlad och organiserad kunskap. Vetenskap är resultatet av den verksamhet som enligt vissa regler försöker konstruera redskap för att förstå, förklara, beskriva och ibland förutsäga olika företeelser i världen” (Nationalencyklopedin 2010, http://www.ne.se).

[2] Jag har översatt ”education” med utbildning men det kan vara att man menar med det ordet bildning och uppfostran eller pedagogik.

[3] Det är alltså i början på 1900-talet, alltså i Durkheims tid.