Personas som en norm

Inledning

Med hjälp av diskursanalys som grunder sig på Foucaults verk om diskurs skriver Massanari (2010) i en artikel där han reflekterar över problematiken i relationen mellan designer[1] av digitala artefakter och dess användare – i aktuella texter om användarcentrerade[2] designtekniker. Han behandlar tekniken som kallas ”personas” som representerar en eller flera typ av människor för att kunna stödja designer i valet av målinriktad design som baserar sig på strävan efter en bra förståelse av användare (Ibid.) Utifrån social konstruktionism anses texter som en typ av sociala praktiker (Delanty & Strydom, 2010; Fairclough, 2003). Artikeln är intressant eftersom den handlar om utveckling som är central i pedagogik (Mohamed, 2013).

Bakgrund

Samhällsvetenskapssyfte är att utvidga psykologin, från att förstå vardagliga samspel mellan människor, till att förstå samspelet mellan stort antal människor i samhällsinstitutioner, och mellan personer vars kulturer och livsformer skiljer sig mycket från vår egen (Rosenberg, 2012:26). Men också att avslöja regler och normer som människor brukar följa och hedra (Ibid:120). Samhällsvetares mål är att förstå samhället för att identifiera t.ex. orättvisor, förstå vad som händer i samhället här och nu – inte så som beteendevetare om att veta vad kommer att hända framtiden (Ibid:26–7). Rosenberg (2012) och Delanty & Strydom (2010) nämner många olika teorier som har olika ontologiska och epistemologiska ståndpunkter som forskaren kan använda för att studera människan och samhället[3].

Foucault som anses både som strukturalist och poststrukturalist lägger stor tonvikt vid förbindelsen mellan makt och kunskaps, och då han menar att varje maktsystem innehåller en form av motstånd (Delanty & Strydom, 2010; Foucault, 2002). Hur motstånd uppkommer är det en fråga som behöver svaras, om den är individuellt eller om den är holistiskt. Har människan en agens; möjlighet att agera i form av ”beliefs and desires” (tro och begär) eller är det strukturen och diskursen som bestämmer är det frågor som jag vill kasta ljus över genom att titta på Foucault och Rosenberg (2012). I syftet kommer jag att förtydliga min fråga med förhoppning att kunna hitta svar efter analysen och diskussionen (jfr Foucault, 2002; Rosenberg, 2012). Människans handlingar förklaras genom att tolka dem ”by giving it meaning of significance” (Rosenberg, 2012:118). Tro och begär förklarar handlingen genom att göra den ”intelligible, revealing its meaning or significance” (Ibid:119). Normer som gör handlingar meningsfulla är skapade av individer menar Rosenberg (2012:118).Rosenberg säger att alla handlingar oavsett om de är medvetna eller omedvetna består av tro och begär (2012), medan Foucault menar att normer kan finnas i praktiker utan att människor lägger märke till dem vilket gör att de blir bestämmande (Foucault, 2003; 2002). Om vad Rosenberg säger om tro och begär är rätt så borde jag hitta i artikeln detta påstående.

Syfte och frågeställning

Syftet med denna artikel är att genom en metaanalys på Massanaris (2010) artikel, försöka förstå användning av konstruktion och jämföra det med Rosenberg (2012) användning av detta begrepp. Genom att kontrastera Rosenberg med Foucault försöker jag kommer närmare en förståelse på hur de ser på konstruktion.

Teori och metod

Genom att dekonstruera text som i sig ses som social praktik är det en metod som tillämpas inom poststrukturalism med syfte att ”bryta upp de etablerade tankestrukturer – diskurser, särskilt de om de vetenskaper – som upprätthålla maktrelationer” (Delanty & Strydom, 2010:323). Dekonstruktion kopplas till Derrida som lägger stor vikt vid språk, men till skillnad från honom har Foucault en bredare och större omfattningssyn (Ibid.). Foucaults intresse ligger i hur maktrelationer utformas, genom den diskursiva konstitutionen av samhället. Relationen eller förbindelsen mellan makt och kunskap sker i sociala praktiker som gör de till konstruerande. Men de kan också ses som en konstruktion som sker i sociala praktiker. Praktikerna blir då forskningsobjekt i stället för individer. Varje maktsystem innehåller en form av motstånd; och det finns hela tiden konkurrerande diskurser (Ibid:324ff; Foucault, 2002). Makt är således inte är något som människan har, utan den skapas i sociala praktiker; i relationer mellan människor (Foucault, 2002). Subjektet; människan syns inte tydligt hos Foucault (Ibid.). Han gör människan anonym genom att säga att könet ”talar” eller ”säger”. När han pratar t.ex. om diskurser som får mot-diskurser säger han att ”homosexualiteten började tala om sig själv” och inte säger t.ex. att människan talar om sin sexuella anläggning (Ibid:111, 91). För Foucault finns makten överallt, och den konstruerar och konstrueras hela tiden i sociala praktiker. ”Makten utövas från oräkneliga håll och i ett växelspel av ojämlika och rörliga relationer” (Ibid:104). Även om makten utövas med avsikter så är det inte människans rationalitet som gör det, utan rationaliteten finns i relationsförhållanden i sociala praktiker. Makten finns i nätverk av relationer hävdar Foucault (Ibid:104ff). Diskurser både förstärker och undergräver makten. Tystnad och tal om makt har olika effekter på den, vilket betyder att diskurser kan möjliggör men också motverkar makten. Detta betyder således att det finns konkurrerande diskurser (Ibid:108–12; Youngblood & Mazzei, 2011). Man kan uppfatta av det att sociala praktiker producerar både kunskap och makt och kunskap och makt utgör två sidor av samma mynt (Ibid.).

Hos Rosenberg (2012) består människors handlingar av tro och begär, dvs. att de blir en förutsättning för att förstå människors handlingar (s.119). Rosenberg menar att folk psykologi är den bästa teori som vi har för att studera mening i människors beteende genom ”showing that it is action undertaken in the light of beliefs and desires” (2012:26). Han problematiserar och jämför olika vetenskapliga teorier genom att diskutera social psykologi och samhälles konstruktion. Han hävdar att interpretationalister har intresse att förstå människors handlingar genom att analysera reglar, normer, och praktiker, och språk kan ha en analysande roll. Rosenberg säger att det handlar om olika tro och begär som är koordinerade och det är de som gör praktiker, inte konstruktioner mellan människor (Ibid:117ff). Individen väljer/struntar i att göra något, då har hon/han en intention. Rationalitet enligt Rosenberg finns hos oss, då vi föds med en form av rationalitet. Våra handlingar är rationella och består av tro och begär och sedan kommer konstruktionen som normer, institutioner etc. Tro och begär utgör tillsammans intentioner, och de är svåra att skilja emellan (Rosenberg, 2012). I diskursanalys däremot talar man inte om en specifik individ, utan generaliserar; att individer finns men de vet man inte vilka är (jfr Foucault, 2002). Rosenberg menar att sociala konstruktioner analyseras i termer av begär och tro. (2012:117). En meningsfull handling enligt honom har avsikter; tro och begär, och den skall vara medveten. En handling skall ha ett mentalt innehåll som är inte observerbara, eftersom det är inte fysisk. Jämför en förståelse är något som man uppfattar men inte kan se. Om man säger t.ex. att böcker eller artiklar har ett innehåll så kan avsikten betyda innehållet i boken/artikeln. Innehållet blir författarens avsikt/er. Att analysera artikelns innehåll är en strävan efter att veta författarens avsikter (Rosenberg, 2012:119ff). Människan som handlar med tro och begär har således en möjlighet/er till handling som kan innefattas i begreppet agens. Människan har hos Rosenberg en agens och hon kan agera endast i funktion av tro och begär (Rosenberg, 2012). Men om strukturer bestämmer över människan så betyder detta att hon inte har en agens. Om Foucault är strukturalist så betyder detta att människan inte har agens. Jag återkommer till denna syn på människan i analys och diskussion.

Regler är inte samma som normer, utan de är som man vet om och vet att man kan följa eller bryta mot (Rosenberg, 2012: kap7). I Sverige klär jag mig som en man inte med en klänning, men det gör jag i Irak (mitt ex.). Men hos Foucault så kan man inte vara rationell eftersom rationaliteten finns endast i relationer, och man i sociala praktiker kan blir blind för sammanhanget. Rationalitet hos Foucault är inte bundit varken till en individ eller grupp av individer (Foucault, 2002:104ff). Foucault menat att normer konstruerar eftersom de är osynliga vilket gör att de kan bli bestämmande. Medan hos Rosenberg är normer bara normerande, vilket betyder att om man vill så kan man strunta i dem. Normen är det som görs i samspel med andra människor som tror att den normen gäller. En social norm är en tro om att en norm gäller (Rosenberg, 2012:129–36). Norm är enligt Rosenberg summan av allt människor tror vara norm, vilket betyder att norm finns i begreppet tro (Ibid:43, 117–36).

Den valda artikeln

Massanari (2010) studerar i denna artikel den problematiska relationen mellan designer av och användare som finns i texter om användarcentrerade designtekniker. I dess texter kategoriseras både designer och användare som motpoler. Expert-dum, advokat-offer, och jämlikar då både betraktas som medskapare/med-designer. Designer skapar så kallade ”personas” som är en prototyp av fiktiva användare med namn, utseende, intresse och egenskaper, i strävan efter en bättre förståelse av användare för att kunna skapa design för rätt målgrupp. Massanari strävar i denna artikel efter att spåra den diskursiva konstruktionen av ”användare” i texter om webbdesign och hur dessa texter beskriver personas teknik. Med detta menar Massanari att både användare och persona är en konstruktion. Massanari menar att användningen av personas har ett politiskt motiv driven av organisationer inom digitala medier och har en begär att lösa användarnas behov. Han menar att denna användning av personas gör en separation mellan de riktiga och fiktiva användarna. Tanken med personas är att gynna användarna, men den missbrukas i designpraktikerna.

Författaren studerar sociala praktiker i form av texter som skrivits av experter inom fältet användarcentrerad design. Massanari (2010) menar att designer som är teknikkunniga använder sig själva som användare trots att inte alla användare är lika kunniga om tekniken och som inte kan ta sig igenom kluriga webbplatser. Personas betyder på svenska ”människor”. Den föreställer en samling på en eller många användare/användartyper för att underlätta för designer att fatta designbeslut för specifik målgrupp. Personas fungerar som en narrativ förklaring av användartyper som skulle kunna använda den avsedda produkten (Ibid. 2010).

Metod, analys och diskussion

För att analysera texten har jag börjat med att bryta ner den. Först började jag med en läsning, samtidigt markerade jag det som var intressant. Jag strävade efter att hitta problem, orsaker och lösningar på problemet genom att läsa om den flera gångar. Med hjälp av bl.a. olika markeringspennor och anteckningspapper lyckades jag hitta intressanta begrepp och meningar som författaren ville lyfta fram. Exempel på sådana begrepp var bl.a. norm, diskurs, generaliserade begrepp som användare, designer etc. Jag letade samtidigt om efter viktiga de begreppen tro och begär som kunde gömma sig i texten för att kunna hitta möjlig koppling till Rosenberg.

Rosenberg hävdar att människors förklaras genom att ”identifiera tro och begär som leder till dem” (2012:37). Till skillnad från Rosenberg, syftar diskursanalys som utgår från Foucault till bl.a. att identifiera problem, orsaker till problem och lösning (Bergström & Boréus 2005:33, 327).

Problem som Massanari diskuterar är att diskurser om interaktionsdesign missgynnar användaren eftersom de inte främja deltagandedesignstillvägagångssätt. Definitionen av användare missbrukas och är ofta missledande. Det är inte bra utifrån bl.a. demokratiperspektiv som strävar efter att möjliggöra för användare att få vara med och bestämma i hela designprocessen eftersom det är de som artefakten avser. Sådana problem är inte bara designernas benägenhet, utan det är forskarnas och hela samhällets ansvar. Orsak till problemen är att användaren betraktas som ett objekt för design som i sig blir en aktivitet för att passa in användaren i designers förutfattade idéer och föreställningar. Användaren blir inte den människa som man antyder tala om. Förhållande mellan designer och användare är komplexa, och det tas inte på allvar av alla ansvariga. Diskurser om digitaldesign är relativt tysta om de sätten på utformningen av digitala artefakter. Vissa diskurser lägger mer fokus på sociala och kulturella effekter av artefakter. Personas som används som ett hjälpverktyg ersätter riktiga användare. Och det är texter om personas som Massanaris text har fokuserat mest på. Lösningen som Massanari föreslår, ligger i bl.a. att studera hela utvecklingspraktiken av artefakter ”från idé till prototyp, hur verktyg som personas formar dessa mönster och vad som utgör ‘lämplig’ användning av slutprodukten” (2010:412). Det behövs dessutom mer fallstudier och grundläggande studier av designverksamheter av digitala artefakter/medier. Den snabba utvecklingen av digital teknik kräver av oss mer innovativa metoder för användarforskning menar Massanari. Interaktiv/digitaldesign verksamheter och praktiker förtjänar mer uppmärksamhet från forskare om användarcentrerad design. Användaren har rätt till att vara med i hela designprocessen, och ska inte ersättas med fiktiva människor (Massanari, 2010).

”Whatever the reason, user needs remain central concerns within the design process, but incorporating actual users in the design process still remains relatively uncommon” (Massanari, 2010:412). Det viktiga menar Massanari är att man ser till att användarbehoven blir centralt i designprocessen, genom att fokusera på den riktiga användaren. Hur får man användarcentrerad design fältet att bli av med gamla metoder som fokuserade på systemet snarare än användaren är det en önskan som Massanari tvekar på att förverkligas. Han utrycker det på följande sätt:

More sur­prisingly is the fact that IA discourse continues to reinscribe many of the tropes traditionally associated with user-centered and systems-centered design, both of which implicitly marginalize the individuals interacting with technological devices. (s.412)

Hos Rosenberg har individen agens; möjlighet att agera endast i funktion av sina tro och begär (Rosenberg, 2012). Det betyder att individen har ett intentionellt innehåll. Agens är alltså möjligheten till handling i termer av tro och begär. Det mentala innehållet tro och begär är det som definierar och determinerar handlingar, och det är agens som skiljer människa från t.ex. en dator. Men hur påverkar normer en människa som har en agens. Normer består av en många människors tro på att en norm gäller. I Foucault verkar det inte finnas; då en diskursiv praktik verkar vara en norm som kan existerar oavsett om det finns människor som betraktar det som en norm eller inte. Användaren konstrueras olika beroende på diskurser. Det sätt som används att benämna användaren är det som konstruerar den. Det kan vara en stackare/dum, offer, medskapare beroende på diskursen. Diskurser främjar vissa typer av användare och trycker undan andra (Massanari, 2010). Användaren i Massanaris text känns anonym. Den vill ha lyfta fram men säger inte vem. Den beskrivs som offer hur som helst för alla diskurser. Designern uppfattas då som överväldiga krafter. Men på andra sidan så kan designern också vara offer för de oklara och motstridiga diskurser som experter skapar. Designern; den generaliserade kraften använder sig av ett kraftigt verktyg som kallas för personas. Det använder de sig av för att trycka undan den riktiga användaren (Ibid). Personas verkar också överskattas och ges stor kraft av vissa diskurser. Den utökas till att betraktas som ett politiskt verktyg, och den blir en omfattande metod för att samla all information om användare, vilket gör att den konkurrerar ut den riktiga användaren (Ibid:407–9). Denna utökning av personas roll blir mer problematisk när den får ett politiskt perspektiv.

Adoption of personas within organizations may be made more difficult by the percep­tion that they may not be grounded in real data. As I mentioned earlier, IA experts warn against the potential dangers of creating superficial descriptions of users and masquerad­ing them as personas. (Ibid:409)

Denna utveckling av personas gör den till en kraftig norm som kan påverkar oss. Om en massa designer och forskare om design tror att personas är bra för design så är det personas som gäller. Om dessa personer få upplysning om att denna norm ”personas” inte tillgodogör användarens bästa så kanske kan de ändra på det om det finns tillräckligt många som tror på denna ändring. Hos Foucault verkar vara att subjektet inte finns utan bara en position i sociala praktiker vilket gör att makronivå skapar mikronivå. Rosenberg menar att den psykologiska nivån, subjektet finns. Tänk på att jag som människa tänker, då finns jag. I personas beskrivs användartypen i texter och fiktiva bilder. Först görs människan till ett objekt och sedan beskrivs detta objekt i texter. Verkligheten består då bara av text; och denna text avspeglar innehållet (Delanty & Strydom, 2010:327–8).

Vi rationaliserar när vi sätter det vi rationaliserar i ett sammanhang och sammanhanget är en uppsättning av olika normer, regler. Detta betyder att vi agerar med olika nivåer på rationalitet (Rosenberg, 2012:119ff.). Detta kan bli problematiskt då vi blir påverkade av sammanhanget. Och det kan möjligen förklara att användaren definieras och utvärderas olika beroende på sammanhanget. Blir då sammanhanget bestämmande över oss? Nej enligt Rosenberg då vi kan sätta igång våra avsiktliga handlingar. Vad vi har för tro kan bestämma då vårt begär (2012). Men enligt Foucault så kan kunskap och/makt tvinga oss till att vara passiva mottagare. En annan tolkning av Foucault syn på relationer att motstånd sätts igång och bryter de tvingande normer. Detta motstånd få ett utrymme beroende på vår position (2002; 1966).

Slutsats

Designer tror att personas hjälper till att bestämma vilken typ av design som användaren behöver. Designerna vill bestämma vilken typ av design som användaren behöver. Därför, använder de personas (jfr Rosenberg, 2012:47). Persona är en norm som har accepterats av bl.a. designer. Designer är människor som har tro och begär. När deras tro krockar med avsikten av personas så manipulerar designerna den. Normen personas är en konstruktion som blivit till genom att experter i designfält började tala om den. De som konstruerade denna norm är individer och designer är individer som har tillräcklig tro på vad andra individers (experter inom designfältet) tro. Utifrån Foucault så har dessa experter makt i form av kunskap därför har de påverkat designer för att acceptera och tillämpa normen personas. Men om jag skulle tro Foucault så måste jag ha åtminstone bevis på att alla designer av digitala artefakter använder personas på samma sätt. Massanaris text visar på motsatsen där han visar att användaren som är grunden till persona, tolkas och definieras anpassa efter olika syn och behov (jmf Massanari, 2010). Användaren blir ett verktyg för att konstruera ett annat verktyg; en norm x som konstruerar en annan norm x2 för att tillgodogöra normen x.

Trots att personas är en norm så verkar det vara ändå att många designer inte har kunnat identifiera mening av denna norm/verktyg. Jag anser att både Rosenberg och Foucault är inte tillräckligt övertygande. I Rosenberg verkar tro och begär begrepp överlappar varandra, vilket gör att de blir svårt att använda för att förklara en handling. De kan inte tillräckligt förklara vad designer har för avsikt med att använda t.ex. persona. I min uppsats har jag upptäckt att det är oftast tid och budget som bestämmer hur designen av digitala artefakter (Mohamed, 2013). Det som jag övertygas av Foucault är att vi bör ha utrymme för att ha förståelse för vad vi gör, och att hålla oss reflexivt kritiska och ta avstånd när vi tänker, arbetar, skriver, att tänka om regler, religion, mat, artefakter, att synliggöra diskurs – ja, i alla våra handlingar bör vi ha en attityd att det finns alltid ett alternativ (Foucault, 1966:342–6). Jag blir därför mer intresserad av Davidssons syn på kunskap.

Davidson (2004) förespråkar tre slags icke reducerbara kunskap för att veta någonting. De tre slagen kunskap är beroende av varandra och de består av: kunskap om mitt eget medvetandes innehåll; vad jag tänker, avser, hur jag tänker, mina varseblivningar och observationer, den andra kunskapen är om världen omkring mig och vad den innehåller, och den tredje kunskapen är om den andra/de andra personernas medvetande. Davidson menar att det inte går att studera de kunskaperna var för sig, utan man måste studera dem tillsammans, genom att triangulera då de kunskaperna går in i varandra.

 

 

Referenser

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Davidson, D. (2004), Tre slags kunskap. I: Davidson, D. (2004). Språk, tanke och handling. Stockholm: Thales.

Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Foucault, M. (1976). Power/Knowledge. I: Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University. s.346–353.

Foucault, M. (1966). The order of things. I: Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University. s.342–346.

Foucault, M. (2002) Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta. Daidalos. (utdrag delas ut i pdf-format).

Massanari, A. L. (2010). Designing for imaginary friends: information architecture, personas and the politics of user-centered design [Elektronisk resurs]. [http://nms.sagepub.com/content/12/3/401]. New Media & Society.2010. Loyola University Chicago, USA,vol. 12 no. 3 s.401–416

Mohamed, A. (2013). Apputveckling: En studie av motsättningar mellan design- och användningspraktiker ur ett verksamhetsteoretiskt perspektiv. (Student paper). Stockholms universitet.

Rosenberg, A. (2012) Philosophy of the Social Sciences (Skall vara fjärde upplagan 2012) Basic Books.

Youngblood J., A. and Mazzei, L. (2011) Thinking with theory in Qualitative Research: Viewing Data Across Multiple Perspectives, London/New York: Routledge. (Kap4)

 

[1] Massanari (2010) använder sig av olika benämningar för ”new media designers” för nya medier såsom utvecklare, designer, informations arkitekter etc. Jag kommer att försöka hålla mig till definitionen designer för att förenkla berättelsen för läsaren.

[2] ”Användarcentrerad design sätter således slutanvändarens behov och önskemål i centrumoch optimerar systemet för slutanvändare och deras användningssätt antingen i arbete och eller på fritiden” (Mohamed, 2013:2).

[3] Ontologi är läran om det varande; om verklighetens beskaffenhet. Och epistemologi eller kunskapsteori behandlar frågan om hur vi får kunskap om verkligheten (Delanty & Strydom, 2010:4–6).

Apputveckling

En studie av motsättningar mellan design- och användningspraktiker ur ett verksamhetsteoretiskt perspektiv

Development of apps

A study of contradiction between design- and user experiences from the theoretical perspective of activity theory

Abstract

We live in a high tech era of electronic media, which is changing our lives (Giddens, 1999). Apps are examples of technologies that affect our lives. An interesting question in this context is what apps will have for significance; on one hand for the development of technology, and on other hand for humans’ relation to technology. Since the development and change process are central issues in the science of education I will explore the development of applications. The purpose of this paper is to seek knowledge about applications (apps) development from a design and user perspective. This dissertation discusses activity theory as an academic framework for understanding of apps development from two different types of operating systems or practices, to be precise design practice and user practice. To clarify my point, I have defined the following questions: why user apps are designed, how user apps are designed, and what contradictions occur between the design and the use of apps? My research is based on a qualitative approach with an abductive approach. I used multiple case studies as research approach based on three data collection techniques: interviews, observiews (interviews and observations) and observations of social media and an archived document of wireframes about apps. The result shows that apps designed and published either for their function or for promotional purposes. The design process is fast and dynamic process where applications are published before they are ready and constantly updated later. The use of apps characterized by either an active or a passive use operations. In the passive activity apps are tested through trial and error, and when they do not meet the user’s expectations they are thrown away. This activity contributes in relation to previous research on technology and social change to the consumer’s throwaway culture. While in the active using, activities becomes part of the development activities where development aspects are communicated through social media – interact active users and designers to develop the app, which is both an artifact and an object of their own development. Activity theory thus contributes to theories of design by considering design not only as production but also as a fully operational system itself with the production, consumption, exchange and distribution.

Artefact, app, Yrjö Engeström, interactions design, IT, contradictions, human computer interaction, responsive design, smart phones, socio-cultural approach, activity theory.

activity theory

Sammanfattning

Vi lever i en högmodern tid som präglas av elektroniska medier som förändrar vårt liv enligt Giddens (1999). Appar är exempel på teknik som påverkar vårt liv. En intressant fråga i detta sammanhang är vad appar får för betydelse för – å ena sidan utveckling av teknik å andra sidan människans förhållande till teknik. Eftersom utveckling och förändringsprocesser är centrala i pedagogik vill jag studera utveckling av appar. Syftet med denna uppsats är att söka kunskap om apputveckling ur ett design- och användarperspektiv. I uppsatsen används verksamhetsteori som teoretiskt ramverk för att förstå apputveckling utifrån två olika typer av verksamhetssystem eller praktiker, nämligen designpraktiken och användarpraktiken. För att närmare precisera mitt syfte har jag definierat följande frågeställningar: varför designas respektive används appar, hur designas respektive används appar, och vilka motsättningar uppstår/finns mellan design och användning av appar? Min uppsats bygger på ett kvalitativt tillvägagångssätt med en abduktiv ansats som innebär en pendling mellan teori och empiri. Jag använder flerfallsstudien som forskningsansats, med tre datasamlingstekniker: intervjuer, observjuer och observationer av sociala medier och ett arkiverat dokument med skisser över appar. Resultatet visar att appar designas och publiceras antingen för sin funktion eller i marknadsföringssyfte. Designprocessen är en snabb, dynamisk process där appar publiceras innan de är klara och därefter ständigt uppdateras. Användning av appar kännetecknas av antingen en aktiv eller en passiv användning. I den passiva användningsverksamheten prövas appar genom trial-and-error och när de inte motsvarar användarens förväntningar kastas de bort. Denna verksamhet bidrar i relation till tidigare forskning om teknik och social förändring till konsumtionssamhällets slit och slängkultur. Den aktiva användningsverksamheten blir istället en del av utvecklings­verksamheten där utvecklingsaspekter kommuniceras via sociala medier där aktiva användare och designer samverkar i att utveckla appen som blir både en artefakt och ett objekt för sin egen utveckling. Verksamhetsteori bidrar således till teorier om design genom att betrakta design inte bara som produktion utan som ett helt verksamhetssystem i sig med produktion, konsumtion, utbyte och fördelning.

Artefakt, app, Yrjö Engeström, interaktionsdesign, IT, motsättningar, människa-datorinteraktion, responsive design, smartmobil, sociokulturalt perspektiv, verksamhetsteori.  

Länk till uppsatsen

Nyttiga länkar

Jag tycker verkligen om nyttiga länkar/webbplatser. I denna post som jag kommer att uppdatera kontinuerligt, kommer jag att skriva ner nytta länkar.

En webbplats för att veta vilket CMS som webbplatser använder: http://cms.targetinfolabs.com/

Två webbplatser för kreativa tänkare inom HCI och design:

http://alistapart.com/

http://www.smashingmagazine.com/

Glödeffekt, Ali

http://www.designsforlearning.nu/

http://anvandbarhet.se/bok:interaktionsdesign

http://www.tweaky.se/

Meningsskapande och social konstruktion – mening, identitet och kropp

Bakgrund

Weigelt (2012:2) hävdar att mening är ”den avsikt som symboliseras eller kommer till uttryck via något annat, språket, handling, etc.”. Vi använder olika uttryck för att tala om mening i vår vardag när vi talar om vad vi gör och varför vi gör det, varför vi lever och interagerar med varandra och skapar liv och identiteter. Vi talar, skriver, håller om varandra, reagerar på olika impulser, känner glädje och ilska, hjälper varandra, kritiserar, bråkar etc. Allt detta har en mening eller snarare olika meningar. Men var är mening? Är den något vi känner och upplever? Är mening en sak som vi kan få tag i? Många frågor uppstår när man talar om mening och dessa frågor har intresserat människan hela tiden. Weigelt skriver en historisk överblick om studiet av mening, som började redan i Aristoteles tiden. ”Aristoteles formulerat vad man brukar kalla den semantiska triangeln: sambandet mellan föremål, intryck (mening) och tecken (ord)” (ibid:3). Och då uppfattades mening som ”något själsligt eller psykiskt” och det var alltså en fråga om hur verkligheten uppfattas och om meningen var något objektivt. Mellan Platon och Aristoteles och andra filosofer från antikens till idag så har synen på verklighetens grundläggande beskaffenhet; alltså ontologin påverkat synen på meningsskapande (ibid:4).

Meningsskapande är ett viktigt begrepp i teorier om människan. Socialkonstruktionism fokuserar på språk, psykoanalytiska teorier andra teorier betonar det omedvetna, i fenomenologin betonas kroppens hela upplevelse med alla sinnen och det finns också teorier som betonar identitet och identitetsskapande. I denna uppsats kommer jag att försöka förstå hur identitet skapas enligt några teorier som ingått i kursen ”Mening och social konstruktion. Aktuella teorier i samhällsvetenskapen” som har som syfte att ”att presentera och diskutera olika perspektiv på mening och meningsskapande, vilka lyfter fram kroppens betydelse, det omedvetnas respektive social interaktion och ”dialogicitet” som något grundläggande för meningsskapande”.  Karlsson & Lundin (2003) menar att meningsbegreppet är komplex och kan vara förvärvat, kulturellt-, individuellt-, språkligt betingat eller kroppsligt perceptuellt.

Khadidje och fjortisen

Filmen[1] ”Khadidje[2] och Fjortisen[3]” är gjord av Gina Dirawi[4]. Filmen handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, varav den ena föreställer en muslimsk (arabisk) kvinna och den andra en ung svensk tjej. Huvudkaraktärerna Khadidje och Cecilia ”Fjortisen” och spelas av Gina Dirawi. Khadidje är ett känt (muslimskt) namn, men även som en symbol för islam. Karaktären Khadidje bär en traditionell klänning. Denna roll kan ses som en representation för den stereotypiska kvinnan med invandrarbakgrund, och med bakgrund från mellanöstern, varifrån Dirawi själv härstammar. Hon talar svenska med avsiktligt stark brytning, och blandar in det arabiska språket i svenska. Khadidje bär traditionella muslimska kläder, svart heltäckande klänning och slöja. På det har hon också mycket ansiktsbehåring.

Khadidje hälsar som en traditionell muslim och presenterar sig som ”här är jag syster Khadidje” då hon också har gjort en serie filmer med samma hjältefigur. Den andra karaktären Felicia, är en blondin, ung tjej med rufsigt hår, överdrivet sminkat ansikte. Hon talar svenska, lugnt och lite otydligt. Hon knackar på Khadidjes dörr och vill sälja polkagrisar vilket skapar ett samtal mellan de två olika karaktärerna. Cecilia pratar mjukt, hon hoppar och vrider mjukt sin kropp, leker och visar stolt upp sitt rufsiga hår. Khadidje frågar förvånat ”vem är du?” och Cecilia svarar lugnt och barnsligt. Under samtalet ropar Khadidje på andra personer som ”Hassan[5]” och ”Fatima[6]”, (låtsaspersoner med muslimska namn, som dock inte visas i filmen) för att fråga om hjälp då hon inte förstår vad fjortisen säger, och tror att hon är imbecill eller galen. På andra sidan ser Cecilia förvånad ut, och inte nöjd med hur Khadidje ser på henne. Khadidje kallar henne för- och beskriver henne med fula ord och frågar om hennes föräldrar vet vad Cecilia gör på kvällen. Kritiken väller in med mycket kroppsspråk, förvånade ögon och starka ansiktsuttryck. Cecilia lutar sig tillbaka och med ansiktsuttryck fulla av häpnande reaktioner på Khadidje, men hon viker inte sig utan fortsätter erbjuda godsaker hon vill sälja. Men Khadidje fortsätter reta Cecilia, som säger sig vara ”så hot” samt att Khadidje inte vet något om stil.

Syfte och frågeställning

Mitt syfte är att försöka förstå hur identiteter skapas genom diskurs, språk och kropp.

Teorier i kortfattad beskrivning

Jag kommer att titta på de två olika karaktärer/aktörer Khadidje och Fjortisen och försöka lägga ljus på den film som de samverkar i, med hjälp av nedanstående teorier.

Social konstruktionism (SK)

SK är inget enhetligt begrepp utan det har influerats av flera olika discipliner såsom filosofi, sociologi, och lingvistik menar Burr (2003:1–2). Burr (2003:20) menar att det finns två stora former i SK: den första fokuserar på interaktioner mellan människor; alltså på mikronivå, och den andra fokuserar på makrodiskurser och sociala strukturer. Enligt Burr 2003 finns det fyra premisser som kännetecknar SK. Den första premissen är att SK intar kritisk inställning till förgivettagen kunskap. Vår kunskap är inte en objektiv avspegling av verkligheten, utan den är en produkt av vårt sätt att definiera och kategorisera världen. Vår syn på verkligheten, och vårt sätt att förstå världen samt oss själva bör vi ta kritisk ställning till. Den andra är att vår kunskap är relativ, av kulturella och historiska faktorer. T.ex. synen på homosexualitet är inte samma som för hundra år sedan. Först var det straffbart, sedan betraktades som sjukdom och sedan blev den legitim och naturlig rättighet. Den tredje är att kunskap upprätthålls genom sociala processer. Det som vi upplever här och nu, som man skapar kunskap om och får det till uttryck. Kunskap skapas genom samspel med andra, på ett dialektiskt sätt. Det sista är att kunskap och sociala handlingar är inlindade i varandra. Det vi gör har praktiska konsekvenser, vilket gör att vår konstruktion har alltid ett maktperspektiv (2003:kap1; Lundin 2012).

Burr menar att vår kunskap om verkligheten är socialt konstruerad bortom våra uppfattningar om den. Exempel på det är vår syn på klassik musik, eller kategorisering av kön som man eller kvinna, inte behöver vara så som det beskrivs (2003:2–3). Vår förståelse av världen är historiskt och kulturellt relaterade, och kunskap konstrueras mellan människor genom interaktion och språkanvändning. Det är genom vardaglig interaktion som människor i praktiken fördelar de socialt konstruerade kunskapen (Burr 2003:9, kap7). Vårt sätt att förstå världen bygger inte på objektiv verklighet utan det utgår från andra människors både då och nu. ”We are born into a world where the conceptual frameworks and categories used by the people in our culture already exist” (s.7). Vi delar på kultur och språk genom reproduktion av olika begrepp och kategorier. Vi tänker i språket, och språket blir uttryck för tänkande menar Burr. Vår användning av språket är våra handlingar. Språket har en bestämmande praktisk karaktär. När läraren godkänner en uppsats blir konsekvensen för den student som skrivit den att han eller hon får betyg som bevis på en klarad tenta. Den dynamiska synen som interaktionen mellan människor gör att processen blir viktigt i SK (Burr 2003:8–9).

SK anklagas för relativism; som exempelvis när man inte kan säkert säga vilken diskurs som har sanningen i sin sida, eftersom kunskapen konstrueras socialt i de olika diskurserna. Hur kan vi då komma överens om sanningen om det inte finns bättre eller sämre sanning (Burr 2003; Lundin 2012a). Inom makro SK har kroppen försummats eller skrivits som en effekt av diskurs. (2003:196). Burr tycker däremot att symbolisk interaktionism bör ges mer uppmärksamhet eftersom denna mikro sociologi inte gör skillnad mellan kropp och själ; inte dualistisk alltså (2003:190). Burr ser den narrativa psykologin, lovande med motivering att berättelser verkar både som myter och enskilda livsberättelser, och att den har respekt för språk och mänskliga erfarenheter menar hon(2003:199). Jag håller med Burr (2003) som tycker att fenomenologin delar med socialkonstruktionismen ett avvisande av biologisk essentialism samtidigt betonar förkroppsligade, eller kroppen (2003:197, 199).

Fenomenologi

Fenomenologi är subjektfilosofi, ser individen som meningsskapande och betraktar den ur första persons perspektiv. Utgångspunkten för fenomenologin är att individen har intentionalitet, dvs. att individens medvetenhet är riktad mot något och är hela tiden meningsgivande. I fenomenologi utgår man från den upplevde fenomen. Den studerar t.ex. personernas beslut som de tagit. Varje person är således meningsgivande (Weigelt 2012; Karlsson & Lundin 2003; Lundin 2012 F4). Weigelt beskriver hur Husserl som fenomenologins fader (2012). Tolkande Husserls subjekt filosofi skriver Weigelt att ”det objektiva är tillgängligt endast försåvitt det realiseras i subjektiva akter” (2012:10).

Smith (2011) betonar kroppens självklara betydelse i sin artikel om ”Husserl och kroppen”. Han menar kroppen är den som vi alltid har med oss vad vi än gör. ”Vår egen kropp är ju också ofta det enda som vi har någon egentlig makt över” skriver Smith (2011:91). Men han menar att det var Sartre och Merleau-Ponty som först intresserade sig för kroppen i fenomenologisk analys (Smitt 2011:91). Smith menar att kroppen finns i varje erfarenhet, och den är grunden för våra erfarenheter – vi är alltså förkroppsligade subjekt (2011:93). ”[Objektets] identitet är något som först etableras genom en mångfald av erfarenheter från olika perspektiv” (2011:94). “Den fenomenologiska metoden förstås från början av Husserl som ett sätt, […] att övervinna alla filosofiska pseudoproblem som dominerat filosofihistorien – dualismen mellan kropp och själ, frågan om idealism kontra realism etc.” (2011:95). I SK finns allt i språk och diskurser, och för att studera människan skall man studera dem i diskurser och i interaktion med andra människor (Burr 2003). Lundin menar att i fenomenologin kan hålla med att identitet är förvärvat eller socialt konstruerad. Fenomenologin tror att man har grad av fri vilja, och att man själv kan konstruera och fatta beslut, inte som i SK där diskurser konstruerar (Lundin 2012a; Burr 2003).

”[Identitet] kommer från latinets idem som på svenska betyder densamma”, dvs. att identitet är det som gör att man känns igen över tid och rum, och att det finns varaktighet i den. Begreppet identitet är centralt för olika vetenskapliga discipliner (Lundin 2003:23). Lundin skriver at t det finns flera kännetecken för identitet, eller självet som ges av olika sociologer såsom Baumeister (1998) och Goffman (1963) m.fl. (Lundin 2003:24). Identitet är referensram för individen att utgå ifrån, och utan den kan man inte hitta sig själv (Lundin 2003:27–8). Lundin förklarande Heidegger menar att människan är tid, och genom att löpa före döden kan man vara autentisk (2003:32–3).

Karlsson & Lundin (2003) skriver om vad som utmärker identitet i nio punkter, eller kännetecken. Till skillnad från t.ex. social konstruktionism (jfr Burr 2003), ses identitet inte flyktig, alltså identitet är varaktig över olika tidpunkter; har likheter över olika situationer, dvs. personer är samma men deras kvalitet föränderliga; man är en och samma person trots skillnader över tid (Karlsson & Lundin 2003). Identitet kan vara förvärvad och har en historia, och icke förvärvad såsom etnicitet och kön. Identitet är ett tema som löper i personens medvetande, och låta honom/henne förstå olika situationer utifrån sin identitet. Tillhörighet/främlingskap; (Herre och slav dialektiken som har sin grund hos Hegel på 1800-talet); jag erkänner den andre, och den andre erkänner mig; vi och dem. Alltså att identitet konstrueras genom den andre, dvs. att tillhöra andra eller distansera från andra. Vissa personer kan uppleva sig främmade inför de andra. Identitet som bygger på identifikation, med t.ex. en kompis. (s.82–97; Lundin 2012b). Karlsson & Lundin skiljer mellan identitet och projekt, eftersom identitet ”rör något faktiskt, vem man är” medan projekt ”handlar om möjligheter, vem man kan (2003:102, kurs. i org.).

Young (1990/2000) hävdar att den kvinnliga kroppens uttrycksform har sin grund i upplevelsen av att känna sig ömtålig ting, ett ting som erbjuder andra att betrakta och göra saker med. Young menar att kroppen måste uppleva sig som subjekt för att kunna vara ”transcendent närvaro i världen”, för att kunna vara inriktad mot ”de möjligheter som världen håller fram” (s.268).

Young menar att kvinnor begränsar sig i det ”inre rummet”, och med det bryts kontinuiteten mellan ”här” och ”där borta”. Dvs. att de isolerar sig och inte utnyttja de möjligheter som finns ”där borta”, och det är kroppen som skapar rummet (ibid:270–1). Hos Merleau-Ponty är ”den levda kroppens olika sinnen och aktiviteter är syntetiskt förbundna med varandra genom att var och en är ömsesidigt beroende av alla andra”, vilket betyder att synen och rörligheten har ett dialektiskt förhållande; mindre syn är betyder mindre rörlighet (Young 2000:272).  

Narrativ, berättelser och identitet

Hydén (1997) menar att berättelse förmedlar ”något av vårt kulturarv” och dessutom ”ett sätt att uppleva vår värld” (s.5). Han menar att berättelse kan vara en framställningsform (s.5). Hydén menar att genom berättelser skapar vi mening om oss själva, andra och den värld vi lever i (1997:9). Språket är viktigt i berättelser, och det återseglar inte verkligheten direkt, utan språket konstruerar konventioner och sociala normer. Språket alltså konstruerar den sociala verkligheten, eftersom vi tolkar och förstår våra egna och andras handlingar genom språket. Hydén menar att språket eller diskursen bestämmer ”hur vi uppfattar och utformar vår sociala verklighet (1997:14–5). Diskurs är ”[språket] i meningen tal, text och språklig framställning” (Hydén 1997:11). Muntliga berättelser saknar ofta den litterära textens konventioner och utgör ibland ett mer obearbetat återgivande av händelser och inkluderar i framställningen framför allt samspelet med lyssnaren. Muntliga framställningar innehåller också ofta tveksamheter och korrektioner som kan vara betydelsebärande, men som i allmänhet rensas bort i skrivna texter (Hydén 1997:25). Bruner (1991) menar att vi organiserar våra erfarenheter och vårt minne i form av berättelser. Han hävdar att berättelser är en konventionell form som överförs kulturellt och begränsas av individers möjligheter och kunnande att skapa den, men han menar att narrativa konstruktioner kan uppnå ”den omgivande verkligheten” till skillnad från vetenskapliga konstruktioner. Berättelser enligt Bruner har en konventionell version av verkligheten (s.4–5).

Mening enligt Linell (2009) skapas genom samspel med andra och omvärlden, dvs. att meningsskapande är interaktiv och sammanhangsberoende. Människor är starkt beroende av varandra, och vårt medvetande är sociala. Andra människor och artefakter bidrar till våra aktiviteter att skapa mening i och av världen (s.12). För det första perceptuell medling, världen uppfattas genom våra kroppar och sinnen, med sina möjligheter och begränsningar (s.20; jfr Burr 2003:kap7). Narrativitet har mycket gemensamt med SK eftersom den betonar språket vikt i berättelser, diskurser, och interaktion eller dialogen, och även kulturen, men organisering verkar ha sina rötter i Vygotsky och sociokulturellt perspektiv (jfr Burr 2003; Hydén 1997).

Psykoanalys

Enligt Freud är psykoanalys ”en metod för en behandling av neurotiskt sjuka” (Freud 2007:25) De sexuella drifterna är centrala hos Sigmund Freud (2007) som hävdar att ”kulturen skapats på drifttillfredsställelsens bekostnad och med livsöden som pådrivande kraft” (s. 32). Freud menat att det finns alltid ett skäl till vad man gör för någonting. Om vi känner till det omedvetna har vi möjlighet att kunna påverka våra handlingar (2007). Men Winnicott intresserad av själva jaget till skillnad från Freud som betonade de sexuella drifter och som menade att människan är i konflikt med sig själv och omvärlden. Winnicott var intresserad av den tidigare utvecklingen hos människan och han fokuserade fokusera på relationen mellan barn och mor. Han ser amningssituationen intressant och viktigt för barnet annars kan det utveckla ett falskt själv (Winnicott 2003). Han säger att ”[den] mor som är tillräckligt bra börjar, […] med en nästan fullständig anpassning till barnets behov” (Winnicott 2003:32). Barnets anpassning måste avtas gradvis efter dess förmåga att klara sig självständigt. Han menar därmed att vårt förflutna påverkar det närvarande och framtiden (ibid.). Freud menar att det finns alltid någonting som finns bakom det vi gör, det finns avsikter och önskningar menar han i våra handlingar. Mening i Winnicott talar man i känslan i subjektiva upplevelsen, att livet upplevs som meningsfullt (Winnicott 2003; Karlsson 2012a; Karlsson 2012b; Freud 2007). Till skillnad från Merleau-Ponty betonar Freud sexuella drifter (jfr Freud 2007). Freud är determinist, eftersom han kopplar allt vi gör till det som hade skett i tidigare faser, och utifrån de faser kan vi hitta oss själva – vårt omedvetna (2007).

Identitetsskapande i ”Khadidje och fjortisen”

Dirawis film är en slags berättelse som presenteras muntligt och perceptuellt. En berättelse som förmedlar den kultur eller snarare två olika kulturer. Den riktar sig mot lyssnare/åskådare både i bild och ljud. Det börjar med en abstrakt eller presentation och har en mening och problem som vill berätta om; nämligen diskursen mellan invandrare och svenskar som går i mer specifika sammanhang och mer på djupet. Invandraren här är en muslim, kvinna, arab, mellanöstern etc. och på andra sidan en svenska, tjej, ungdom, modejagande, översminkad, etc. Nämligen berättar Dirawi om de två olika personligheter som hon som en tjej med rötter i mellanöstern, men andra generations invandrare som letar efter sin identitet i det svenska samhället. Hon är nämligen kritisk (i SK beskrivning) mot både sätten att identifiera sig som. Genom språket representera Dirawi hennes erfarenheter, tankar, känslor, alltså hon handlar genom språket. I interaktionen mellan de rollerna i filmen reproducerar kulturen, Dirawis identitet, eller också de figurer som berättelsen handlar om. På så sätt blir verkligheten kontextuell och i interaktionen uppstår en potentiell makt dimension på grund av de variationer som språket ger. Det blir en fråga om att hela tiden människor håller med eller emot beroende på olika betydelsen i språket. Vad vi säger och gör kan således inte urskiljas från vad vi gör (2003:53–4; Hydén 1997; Bruner 1991). Khadidje öppnade sin dörr för en svensk ung tjej som ville sälja godis, men Khadidje visade direkt sin avsky och förundran över denna tjej som en Fjortis; en typisk ung översminkad bortskämd tjej. I samspelt mellan Khadidje och Fjortisen används språket mycket tydligt, även det kroppsliga språket. Khadidje uttrycker sig ohämmat genom att blanda svenska och arabiska, och skyller på den svenska unga tjejen att hon klär sig konstigt och utsmyckar sig mycket fult. Hon använder alltså begrepp och uttryck som har olika värde hos Fjortisen, som helt enkelt tycker motsatsen, att det är Khadidje som ser fult ut och klär sig gammaldags och ociviliserat.

Det sätt att använda språket ändrade interaktionen mellan Khadidje och Fjortisen och det ledde istället till en kamp om vem som har rätt. De två olika karaktärer i Dirawis film representerar olika diskurser. Khadidje föreställs som invandrare, kvinna, muslim, ful, fel-klädd, arab, ultrakonservativ, förtryckt av mannen etc. Och på andra sidan Fjortisen som översminkad, barnslig och avundsjuk. Varje begrepp representerar en diskurs men även kan flera av de begreppen konstruera en diskurs. Det blir alltså att varje diskurs ger sin version av verkligheten (jfr Burr 2003). Både personerna i filmen använder sig av språkliga kategorier, och de utgår från sina erfarenheter och genom språket gav dem mening; dvs. de har producerat makt genom språket (jfr Burr 2003:62, 64, kap.3), samtidigt har dessa personer en agens eftersom de tar rollen som aktiva subjekt, när de samspelar; talar och lyssnar (ibid:146–7). Det betyder att diskurser inte bara former människor utan de också formas av människor i sociala praktiker. Burr menar att diskurser är praktiker som former de saker de talar om (2003:64). ”En diskurs hänvisar till en rad betydelser, metaforer, representationer, bilder, berättelser, uttalanden och så vidare som på något sätt tillsammans producerar en specifik version av händelser”. Beroende på olika händelser, personer eller objekt varieras diskurser. Man kan prata på olika sätt om en och samma händelse genom att fokusera på olika saker (2003:64–5). Filmen fokuserar på utländsk kontra svenskhet, eller invandrarkultur, svenskkultur. Motsättningar representerade i två olika personligheter syns tydliga. Den kan tala om två maktperspektiv, eller makt och motstånd. Khadidje framställer hennes kultur som den enda rätta medan Fjortisen tror det motsatta. Det finns liksom ingen konsensus, men ändå pågår samspelt. Å ena sidan har Khadidje kunskap om sin egen kultur, och å andra besitter Fjortisen andra kunskap; och således var och en använder sin kunskap och skapar makt för sin diskurs.

Burr (2003) olika diskurser kring en händelse ger flera alternativa sätt och olika handlingsmöjligheter beroende på makt dimension som ständigt har motstånd. För Foucault, makt och motstånd är två sidor av samma mynt (Burr 2003:69). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. Enligt Khadidje sätt att se på människor så har hon kunnat konstruera en verklighet som ger henne handlingsmöjligheter gentemot Fjortisen, men resistensen hon Fjortisen gör att hon har andra syn på verkligheten som ger henne ett helt annat sätt att behandla Khadidje som blir hennes antagonist. Hela filmen kan alltså handla om en kamp om sanning eller en dialog för förståelse och skapandet av kunskap är intressant att förstå.

”When I smile at you, for example, my face expresses the emotion of joy in the sense that is has the same structure as other smiling faces. This structure, Merleau-Ponty claims, is common to all joyful things” (Heinämaa 2003:39). Hos både karaktärerna i filmen används kroppen i sin helhet. Vi kan inte separera Khadidjes- och Fjortisens olika känslor från sina leende, ögonrörelse, munnen uttryck etc. Som Heinämaa skriver att det inte går att betrakta kroppen som en enhet separerad från tankar och känslor (ibid.). Bigwood menar att kroppen är levande, inte separerad fysisk enhet i världen, utan den är levande, inriktad med kontinuitet mot hela världen (1991:62). Mening finns i den levde kroppen, i förhållandet mellan de synliga och hörbara elementen, inte bakom någon av dem. De känslor som Khadidje och Fjortisen visar är inte bara tecken på glädje eller ilska. Det finns inget inre dolda glädje eller ilska fristående från deras kroppsliga uttryck. De känslor som de visar är inte immateriell betydelse som avslöjas genom våra ansiktsuttryck eller andra kroppsliga gester. De känslor vi uppfattar ligger i våra uppfattningar om dessa verkligheter i en viss situation (Heinämaa 2003:38–40). De meningar som skapas är inte statiska, fasta former, utan de är dynamiska strukturer som utvecklas och förändras i tiden. Vi ser hur Khadidje utrycker sig, och hur hennes rörelse förändras dynamiskt. De gester som hon eller den andra tjejen visar är fyllda av känslor som om det varit musikaliska metaforer, de är meningsskapande. Vi ser ett glatt ansikte eller olustfylld ansikte i kontinuiteten. Olika uttryck för glädje – leende ansikten, skrattande röster, och ljusa eller färgstarka texturer – är varianter av varandra menar Heinämaa (2003:40).

Till skillnad från diskurs och SK betonar fenomenologin, framför allt Merleau-Ponty, kroppens mening. Han menar att ”att vi inte ska tro att mening av kroppar hör till en annan värld bakom eller ovanför den synliga och taktila världen” (Heinämaa 2003:39ff). Merleau-Ponty talar om den levda kroppen, som en subjektiv intentionell kropp, mer som ett konstverk än en maskin. Mening för Merleau-Ponty är inte dualistisk, mening skall inte förstås som något immateriellt som är bakom kroppen. Alla intryck som sorg, ilska och glädje är inte något som pågår inne och sedan visas ut, utan de är det som är kroppsliga, röd flammade ansikte etc. Allt som kroppen utrycker sig är meningsfullt, och det är synligt på flera sätt. Struktur är inte något statiskt, utan de tranformerbara och anpassas till nya situationer. De finns dynamik i dem finns hela tiden.  (Heinämaa 2003:kap2; Karlsson 2012 föreläsning6; Young 1990:kap8).

Filmen skulle kunna analyseras utifrån hur sådana kvinnor känner sig. De bor i mansdominerade samhälle, med syn på den materiella kroppen som ett objekt. Kvinnorna är de samma i sina kroppar men betraktas som materiella ting (jfr Young 1990:192). Så här skulle jag beskriva filmen med inspiration av fenomenologi och kroppen.

Slutsatser

Här skriver jag om berättelsen med inspiration av fenomenologi, narrativa berättelser genom det skrivna språket:

Khadidje presenterar sig och talar med hela sin kropp, ansiktet, ögonen, allt som visar sig, rör sig harmoniskt, det som hon säger går inte att skilja från rörelserna, och det räcker inte att beskriva med bara språk. Hon visar en kvinnlig förvärvad identitet som har sin egen specialitet. De kläder hon bär påverkar henne så att hon försöker anpassa sig för att passa in i denna karaktär hon identifierar sig med. Hennes kropp i dessa kläder skapar rumsliga begränsningar för henne. Någon knackar på hennes dörr, och hon reagerar snabbt, sedan öppnar hon dörren. En ny karaktär visar sig som en ung svensk tjej, sminkad och med rufsigt hår, och ungdomliga kläder. Träder fram och talar med hela kroppen, som om hon dansar mjukt, med smeksam röst. Men Khadidje blir inte glad för det och reagerar starkt, med hela kroppen och mer användning av sina händer som syntetiskt drar till sig andra delar av kroppen och rösten. Och så fortsätter hela samtalet mellan Khadidje och Fjortisen.

Jag tror att Dirawi vill visa upp problemet med hur invandrargrupper marginaliseras, vilket är förtyckande enlig Young (1990), men också på hur diskurser ger olika företräde för olika grupper, eller människor att få yttra sig. Invandrare men även flickor i tonårsåldern framställs som stereotypa bilder, samt hur dessa grupper och individer styrs av olika föreställningar, som de själva befäster sådana bilder om sig själva. Identitet är således komplex och därför är den intressant i den humanvetenskapliga forskningen.

Fenomenologin och Merleau-Pontys filosofi om kroppen och hans medföljare verkar vara övertygande i och med att man består inte bara av effekter och språkkonstruktioner. Men känslor, emotioner, erfarenheter, konst och liknande beskriver vi ändå genom språket och berättelser. Vi skapar berättelser om oss själva baserade på det samhället vi lever i, och de människor vi delar kunskap med, våra kulturella upplevelser och biografiska historier – allt det skriver och läser om i form av text; både tal och skrift, men även bilder och symboler. Det som är viktigt slutsats för mig tycker jag är att inte tala om att det vi lär sparas i våra huvud, utan i hela den kropp vi har med oss. En annan slutsats är att vi människor behöver reflektera över det vi gör, det samhället vi lever i och försöka hela tiden bejaka våra identiteter, våra själva, inspirerade av de vetenskapliga filosofier och teorier såsom SK, fenomenologi, psykoanalys, berättelser och inte begränsa oss till den ena eller andra. Ord har en magi för i tiden och fortfarande menar Freud, och det är en av hans argument att med ordet kan människor påverka och påverkas och vilket kan betyda att man kan t.ex. behandla patienter med ord. Genom ord sker kommunikationen mellan analysanden och analytikern i psykoanalytisk behandling (1996:27). Ord som är viktigt i SK har alltså en stor betydelse i Psykoanalys (jfr Burr 2003). I den värld vi lever idag med all stress, konkurrens och materialitet behöver vi analys av oss själva, och förståelse för vad vi står, och hur vi identifierar oss och skapar mening om oss själva och vår värld.

Resurser:

Bigwood, C. (1991). Renaturalizing the body (with the help of Merleau-Ponty). Hypatia, 6, 54-73.

Bruner, J. (1991). The narrative construction of reality. Critical Inquiry, 17, 1-21.

Burr, V. (2003). Social Constructionism. London: Routledge.

Freud, S. (2007/1915-17). Föreläsningar. Orientering i psykoanalysen. Stockholm: Natur och Kultur. (Kapitel 1-15, 17, 29).

Heinämaa, S. (2003). Toward a phenomenology of sexual difference. Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.

Hydén, L-Ch. (2001). Ensamhet eller tvåsamhet. Om social dekontextualisering och kontextualisering. Utbildning och demokrati, 10(3), 11-26.

Hydén, L-Ch. (1997). De otaliga berättelserna. I L-C. Hydén & M. Hydén (red:er), Att studera berättelser – samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber.

Karlsson, G. & Lundin, R. (2003). Identiteten som den visar sig vid beslutsfattande. I R. Lundins Identitet och beslutsfattande. Konstitution, relation och kreation. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Doktorsavhandling. (Kapitel 6).

Karlsson, G. (2012a). Föreläsning om psykoanalysen och det omedvetna (Freud). Stockholms universitet. 2012-09-26.

Karlsson, G. (2012b). Föreläsning om psykoanalysen och det omedvetna (Winnicott). Stockholms universitet. 2012-10-01.

Linell, P. (2009). Rethinking language, mind and world dialogically. Interactional and contextual theories of human sense-making. Charlotte: Information Age Publishing. (Kapitel 2).

Lundin, R. (2003). Identitet och beslutsfattande. Konstitution, relation och kreation. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Doktorsavhandling. (Kapitel 3).

Lundin, R. (2009). Källorna till det moderna självet. En läsning av Charles Taylors ”Sources of the self – The making of the modern identity”.(Kompendium).

Lundin, R (2012a). Föreläsning om social konstruktionism. Stockholms universitet. 2012-09-05.

Lundin, R (2012b). Föreläsning om identitetsbegreppet. Stockholms universitet. 2012-09-17.

Ohlsson, R. (2009). Representationer av psykisk ohälsa. Egna erfarenheter och dialogiskt meningsskapande i fokusgruppsamtal. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. (kapitel 3, kan laddas ner från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva­29952).

Smith, N. (2011). Husserl och kroppen. I S-O. Wallenstein (red), Edmund Husserl. Stockholm: Axl.

Weigelt, Ch. Meningsbegreppets historia och filosofi. (Kompendium).

Winnicott, D.W. (2003). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur. (Kapitel 1, 6, 8).

Young, I.M. (1990) Throwing like a girl and other essays in feminist philosophy and social theory. Bloomingtoon: Indiana University Press. (Kapitel 8, 9, 11).

Young, I.M. (2000). Att kasta tjejkast: texter om feminism och rättvisa. Stockholm: Atlas.


[1] Observera att jag har använt mig av denna film som analysobjekt fast med hjälp av Giddens teori för ett annat syfte 2011.

[2] Khadi´ja (Khadīja), Khadidja, d. ca 619, Muhammeds första hustru och mor till bl.a. Fatima.
(hämtad 2012-10-01, www.ne.se)

[4] ”Gina Dirawi heter jag och är en 20 årig Sundsvallsfödd tjej som nu bor i Stockholm och är programledare för ”The Fabulous life of Ana Gina” som går på SVT play. Har över 13 miljoner hits på Youtube för mina humorvideos och fick äran att Sommarprata i P1 2011. Jag har även lett humortalkshowen ”The Ana Gina Show” under 3 säsonger, varit sommarkrönikör i p3, arbetat på p4 Västernorrland, vunnit Expressens Kristallen pris för bästa webb-tv 2010 och vann Veckorevyns Blogawards pris som ”roligast i bloggvärlden” 2010.” (hämtad 2012-01-10, http://anagina.blogg.se/)

[5] Hasan (Ḥasan ibn ˙Alī ibn Abī Ṭālib), 624–670, kalif 661, äldste son till Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima, en av de fem heligaste gestalterna inom shiitisk islam.

[6] Fa´tima, Fāṭima, eller az-Zahrā ‘den strålande’, född ca 605, död 632, profeten Muhammeds dotter och det av hans barn som stod honom närmast.

Organisationspedagogik

Lärande ur ett handlingsteoretiskt perspektiv

Organisationspedagogik

Döös hävdar att förändring är nödvändig – och utan den stelnar vi och dör. Det gäller både för människor och för organisationer. Förändring kräver att människor lär och utvecklas (2011:54). ”Det finns kort sagt ett syfte med organisationen, ett syfte som delas av dess intressenter” (2011:31). I organisationspedagogisk forskning är intressant att studera hur människor tolkar och utför sina arbetsuppgifter, hur de samspelar och kommunicerar med varandra i syfte att skapa kunskap om lärandevillkor och kompetensutvecklande processer. Man beaktar kontexten, dvs. sammanhanget där uppgifter utförs. I kontexten skapar individen mening åt uppgifter där hon utövar sin kompetens genom sitt handlande (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:34). ”Kontexten utgör ett socialt konstruerat betydelsebärande sammanhang där individen skapar mening åt uppgifter och där hon utövar sin kompetens” (Ohlsson 2011:102). Ohlsson, Granberg & Döös menar att ”organisationspedagogik studerar organisationer och dessas relation till omvärlden.” Interaktionen mellan individer, grupper och organisatoriska enheter blir därmed centralt (Ohlsson, Granberg & Döös 2011:11).

Eftersom det blir svårt att separat beskriva de viktigaste begrepp som gäller i organisationspedagogik, kommer jag att väva ihop dem. Begreppen går liksom i varandra.

Ohlsson, Granberg & Döös menar med handling ”ett rationellt sätt att koordinera ett agerande byggt på strategier utvecklade genom kollektivt lärande (2011:22)”. I kollektivt lärande använder man den gemensamma kompetensen för att skapa mer värde i det man gör (Ibid.). ”Handlingsbegreppet har sin grund i individens avsikter att uppnå något” (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:32). I pedagogiska sammanhang brukar betonas att handlingen utgör länken mellan människan och miljön, något som länge varit utmärkande för den miljöpedagogiska inriktningen (Ibid:35). Det finns alltid avsikter i det vi gör, vi handlar och tack vare det går man vidare. I handlingsteorin ses människan avsiktligt inriktad mot sin miljö i relation till en uppgift som hon utför för att uppnå det hon avser att uppnå menar Ohlsson, Döös & Granberg (Ibid:36).

När gruppens kompetens görs tillgänglig för gruppmedlemmar, genom aktivt reflekterande samtal kan en positiv synergi utvecklas, det skapas alltså ett slags mervärde genom ”att medlemmarna utvecklar gemensamma eller likartade tankemönster (Granberg & Bjerlöv 2011:90). Det betyder att varje gruppmedlem tillgängliggör sina erfarenheter och tanker. Kompetens är en handlingsförmåga i relation till en viss uppgift menar Ohlsson (föreläsning 1, 2011). Kompetens och handling är beroende av varandra, utgör en beredskap för handling men den utvecklas också genom handling (Ohlsson 2011:102; Ohlsson, Döös & Granberg 2011:34). Lärandet är den process genom vilken kompetensen utvecklas. Genom individuella och kollektiva lärprocesser utvecklas kompetens för individer och hela organisationer (Ohlsson 2011:102). De ständiga förändringarna såsom man ser i vår moderna samhälle, gör att kompetens utvecklas hela tiden vilket gör att organisationer måste satsa på kompetensutveckling, inte bara genom kurser eller nya rekryteringar, utan på att skapa förutsättningar, organisera arbetets utförande så att det lärande som leder till att kompetens utvecklas har goda förutsättningar för medarbetarna. Kompetens utvecklas och vidmakthålls delvis i samspel och relationer mellan människor i arbetet menar Ohlsson, Döös & Granberg (2011:30, 34–35).

Ohlsson, Döös & Granberg (2011:42) menar att medarbetarna utbyter tanker och erfarenheter genom dialog och på det sättet skapar de en gemensam förståelse som gör att de kan arbeta tillsammans i en gemensam riktning. Skapandet är viktigt för det kollektiva och ses som en del av pedagogiken i organisationen eftersom det främjar rationalitet och bidrar till att utveckla individuell och kollektiv kompetens. Författarna skriver att kompetens utvecklas genom lärande som i sig utvecklas genom handling. Det är genom handling som erfarenheter befästs, vilket gör det lättare för människor att utföra något (Ibid:46). Refererande Habermas menar författarna att genom interaktioner, samtal, förklaring och argumentation, lyssna och prata med varandra kan människor rationellt bygga gemensam förståelse, enas om och delar mänskliga värden som kan ligga till grund för det goda samhället (Ibid:40). Men de skriver att ”Habermas teori bär starkt idealiserande drag och kan förefalla utopisk i relation till det samhälle vi lever i”. Det kan alltså vara svårt för organisationer att införa störningsfria dialoger (Ibid:42). Döös (2011) menar att relation är ett ömsesidigt förhållande som uppstår genom interaktioner som har ett meningsbärande betydelser beroende på hur ofta de sker, vad de innehåller ”samt vilken vikt innehållet och aktörernas symbolvärde har för de interagerande”. Mer interaktioner kan skapa bättre relationer och goda relationer bidrar till utveckling av kompetens. Kompetens sitter i varje individ och i relationerna mellan människor på en arbetsplats menar Döös och hävdar att

[kompetensbärande] relationer är av betydelse för hur arbetsuppgifter utförs, problem löses och verksamheter utvecklas. Den sammantagna mängden av kompetensbärande relationer runt en gemensam uppgift utgör en relationik, dvs. en dynamisk och rörlig kompetensbärande struktur (s. 57). Kompetens betyder förmågan att genom att handla använda kunskaper för att identifiera och utföra en uppgift i en specifik kontext hävdar Ohlsson, Granberg & Döös (2011:21). Kunskaper är resultat av tidigare erfarenheter och slutsatser av reflektioner men även av hur känslor i en viss situation kan påverka handling och lärande. ”Människan har alltså potential att handla rationellt, dvs. förnuftsbaserat och ändamålsenligt, i den kontext där handlandet bär mening” (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:37). Reflektion är viktigt i handlandet och utgör grund för utveckling. Man behöver alltså ifrågasätta och argumentera för att kunna nå en gemensam förståelse. Habermas kommunikativt handlande teori bygger på ”ett förståelseorienterat samtal där de samtalande parterna har genuin frihet att i sitt samtal utbyta argument vars giltighet de värderar och explicitgör”. Människor kan bygga upp en rationellt grundad gemensam förståelse som de enas om genom reflektion och argumentation – inte genom att hålla med – även om man inte har riktigt förstått varandra. Det är inte makten som styr detta samtal. Om den ena bryter den andra, den som vill reflektera inte ges möjlighet att reflektera då bryts lärandeprocessen och därmed den positiva utvecklingen (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:41; Habermas 1990). ”Handlingens vikt ligger alltså i att människor lär genom att handla, det vill säga genom erfarenhet” (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:46).

Dixon (1999) menar att lärande och arbete är beroende av varandra på ett dialektiskt sätt. Lärande handlar om att skapa erfarenhetsbaserad mening. Han menar att organisationer måste ha avsiktliga och planerade insatser i stället för att lita på slumpmässigt lärande. Vi kan lära och lösa svåra problem kollektivt och det är vi som löser problem inte experter eftersom de kan inte erbjuda mer än det som tidigare fungerat. Dixon tror på kollektivt lärande för organisationsutveckling. Genom kollektivt lärande har vi möjlighet att utveckla organisationer i den riktning som vi väljer. Dixon hävdar att kunskap är ett resultat av lärande och det måste uppdateras hela tiden, och lärande i sig är en process. Människan lär genom hela sitt liv (Dixon 1999).

Döös menar att människor lär genom sina erfarenheter, genom att handla och utföra uppgifter. ”Erfarenhetsbaserade lärprocesser är centrala för den enskilda människans kompetens, för hennes förmåga till handlande som i ett visst uppgiftssammanhang värderas som ändamålsenligt, skickligt och kvalificerat.” (2011:56). Habermas säger att ”[handlande] uppfattas som en målinriktad verksamhet” (1990:149). Ohlsson, Döös & Granberg (2011) menar att handlingens vikt ligger i att människor lär genom sina erfarenheter, genom att handla avsiktligt och genom handling utvecklar man sin kompetens. Handling är grund begrepp och människan är ett handlande subjekt vilket gör att människan har en grundläggande intentionalitet som är riktade gentemot våra omgivningar. En handling är för det handlande subjektet är meningsfull beteende som kan vara passiv eller aktiv menar Johansson 2001.

Erfarenhetsbaserat lärande

Dixon (1999:39–41) refererar till David Kolbs modell: lärcykeln (1984) som betonar erfarenhetsrollen för lärande eller erfarenhetsbaserat lärande, för att sammanfatta processen för individuellt lärande. Det är en cykel i fyra steg som hänger samman. Första stege börjar med en konkret erfarenhet, som vi upplever med våra sinnen, en verklig upplevelse såsom en händelse som vi upplevt efter t.ex. ett tråkigt möte. Andra steg följer efter så att vi lär av våra erfarenheter genom att engagera oss genom att vi medvetet reflekterar över vad som hänt, reflekterande observation. Och denna reflektion är selektiv och påverkas av våra förväntningar och uppfattningar. Det tredje steget blir att vi formulerar abstrakta begrepp, skapa nya innebörd eller generaliserar det baserade på våra reflektioner. Detta steg kallar Kolb för ”abstrakt begreppsbildning” (s. 41). I det fjärde steget i lärcykeln testar vi aktivt eller experimenterar dessa begrepp, vi testar det vi har konstruerat genom att ta till åtgärder i världen vilket leder till en ny erfarenhet och på det sättet fortsätter cykeln. Vi utvecklar en lärstil eftersom vi tenderar till att bli bättre på vissa steg, men det betyder inte att vissa steg är viktigare än andra utan de hänger ihop. Individuellt lärande blir enligt Kolb ”the process whereby knowledge is created through the transformation of experience” dvs. att lärandet en process i vilken kunskap skapas genom att omvandla erfarenheter (Ibid:41).

Man börjar med konkret personlig erfarenhet, utvärderar och reflekterar, formulerar abstrakta begrepp och sedan testa det i verkligheten och vi gör det på olika sätt därför utvecklar vi olika lärstilar. Vi lär genom att vi tolkar vad vi upplever i världen, skapar vår egen tolkning och innebörd, och förmedlar våra handlingar (Dixon 1999). Ohlsson, Döös & Granberg ger ett tydligt exempel på lärande genom erfarenhet och handlande när man spelar innebandy. Man lär sig spela spelet ”genom att använda boll och klubba, tillsammans med andra koordineras spelet och med övning kan man tillsammans ta sig an allt mer taktiska och krävande spelsätt” (2011:46).

Organisationer enligt Dixon är samlingar av individer, och organisationen lär sig genom sina medlemmar och deras förmågor. Organisatoriskt lärande är det den kollektiva användningen av förmåga att lära. Dixon menar att det hjälper att tänka att organisationsmedlemmar har meningsstrukturer (min översättning av ”meaning structures”) som han kategoriserar i tre olika kategorier som kompletterar varandra. Först privat mening där individen samlar kunskap på olika sätt t.ex. genom mötet med kunder, läsa böcker, tala med experter mm samlar individen eller medarbetaren stora kunskaper som man behåller för sig själv vilket gör att värdefull kunskap kan förblir privata och inte tillgängligt. Det finns flera skäl till varför man behåller viss kunskap hemliga t.ex. att det betyder konkurrensfördel för en, eller att man hämmas från att utrycka sig eller att man är rädd att ingen lyssna på honom/henne etc. och då blir det att företaget föllurar sådana kunskaper. Andra kategorin är det som Dixon kallar tillgänglig mening eller betydelse. Det handlar om kunskap och information som man pratar om bortom det offentliga, i korridorer ”hallways”, på raster där man pratar och reflekterar mer fritt. Dixon menar att hierarki känns mindre i korridorer och där alla deltagare verkar ett mer (1999:43–46). Korridormiljön erbjuder människor möjlighet att prata och konstruera på andra villkor än att de sitter på sina egna platser. Ohlsson, Granberg & Döös (2011) skriver refererande till Löfberg (1989) att ”[miljöbetingelserna] utgör erbjudanden för människor att ta i anspråk.” Arbetsmiljön bestående av t.ex. arbetskamrater, kafferummet kan erbjuda medarbetare att använda sig av sådana villkor för att utföra sina arbetsuppgifter. Det kan handla om viktig information vid samtalet i fikarummet (s. 12). Dixon menar att man får tillgång till att testa sina idéer mot andra tankar i korridorer (1999:47). Den tredje kategorin kallar Dixon för kollektiv mening, eller innebörd, dvs. ”det som organisatoriska medlemmar har gemensamt” (s. 48). Det gäller alltså normer, strategier och andra förgivettagna/antagna reglar och rutiner, såsom arbetsschema, som är svåra att andra på eftersom det blir underförstått och man glömmer att det skapades kollektivt. Dixon hävdar att korridorer den enda platsen eller utrymme där är det möjligt för en organisation att lära (1999:50).

Korridorer är platser för kollektivt lärande

I korridorer sker kollektivt lärande där idéer anslutas och nya konstrueras. Medlemmar ger till organisationen nya upplevelser som frodas och utvecklas i behandling utrymme där medlemmarna kan ansluta deras idéer med andras idéer i korridorerna som blir avgörande för kollektivt lärande. Arbetsmiljön blir alltså viktigt för lärandet. Vilket gör att en organisation bör tänka på att skapa rätt miljö med utrymme för samtal. Man tänker på möblering och annat och hur man kan skapa utrymme för samtal, för vardagliga möten och liknande för att uppmuntra medarbetarna till att byta idéer med- och inspirera varandra (Dixon 1999). Korridorer är platser där kollektiv mening görs, konstrueras genom dialog mellan organisationsmedlemmar. Genom dialog lär de sig, och tal bli viktigt. De interagera med varandra, utbyta information, slutsatser, resonemang och fråga varandramer än att bara lyssna. Hon menar att det finns forskningsbelägg på att man lär sig mer genom att tala. Man organiserar information på annat sätt vid presentation för andra än om man gör det för sig själv. Man vill se det man tänker på vilket man kan göra i tal. Det är genom dialog som vi kan se hur andra talar, dvs. att vi kan se det från ett annat perspektiv. För att skapa ny kunskap blir det nödvändigt att hålla både den egna och andras perspektiv i åtanke och inte bara lyssna. Kollektivt lärande sker i korridorer då de utformade metaforiska i tid och rum är för att göra det lättare för medlemmarna att samtala om ämnen som är viktiga för dem (1999). Ohlsson & Otto baserade på Habermas menar att människor kan genom att få möjligheter till ökad medvetenhet kan de frigöra sig genom att aktivt påverka de villkor och handlingsinriktning i sina arbetsplatser eller organisationer även om det kan handla om en viss påverkan av villkor för att kunna utvecklas i sitt arbete (2011).

Organisatoriska dialog

Dixon skriver att “[organizational] dialogue is interaction in a collective setting that results in mutual learning upon which the organization can act” (1999:110). Vi lär oss genom dialog och kan uppnå ett slags ömsesidigt lärande. Dixon menar att interaktion skall vara riktad till organisationens verksamhet (Ibid).

Döös, Wilhelmson & Backström (2010:12–13) menar att det är viktigt att chefer förstår värdet av medarbetarnas lärande i vardagsarbete för organisationen eller företagets utveckling och därför skall chefer eller ledare skapa förutsättningar för medarbetarnas lärande. Döös et al. menar att god relationik skapas genom t.ex. möten. Med relationik menar de, är

den totala mängd interaktioner som på en arbetsplats bygger upp arbetsplatsens kompetensbärande relationer, det vill säga de relationer som härbärgerar och utvecklar kompetens (s. 24).

Slutsatser

Individen utöver och utvecklar sin kompetens i relation till en grupp i ett specifikt sammanhang. Man utgår från en konkret upplevelse, något man gjort och upplevt, man gör det tillgängligt genom dialog, man berättar för andra, ifrågasätts av dem genom aktivt reflekterande, man reflekterar själv aktivt, genom argumentation och motargumentation, genom att tala och lyssna på varandra når man en gemensamförståelse som ledar till att man utvecklar sin förmåga att utföra en viss uppgift. Det kan vara problemlösning eller en annan uppgift som man utför konkret och som i sig ledar till en ny erfarenhet eller nya erfarenheter för flera personer som reflekterar tillsammans och så vidare. Lärande sker kognitivt och praktiskt genom en konkret handlande. Så här skulle det idealt ser ut, men om man inte delar med sig och berättar för andra blir det alltså ingen reflektion, om bryts och får reflektera så bryts lärande. De handlingar som man gör kan vara riktade intern hos individen när man reflekterar över sina tankar men också eller externt riktade i en kontext som då blir en handling som påverkar omgivningen blir möjligt för andra människor att observera. Ohlsson, Döös & Granberg säger att ”de internt riktade handlingarna, reflektionerna, är nödvändiga för att människan ska kunna utveckla ett begreppsligt tänkande som ger en ökad förståelse” (2011:46). Lärande sker alltså genom vi greppar i någon konkret man upplever eller något man begriper med tankar och det omvandlas genom reflektion och aktivt prövande. ”Det lärande som sker är alltid ett samspel mellan individ, kollektiv och ett socialt sammanhang där lärandets innehåll formas” (Ibid:50).

Det är viktigt för organisationer att förstå lärprocesser för att kunna utvecklas eftersom organisationer består i första hand av människor, att de är samlingar av individer enligt Dixon (1999). Det är människorna som gör organisationernas kompetens och utan dem kan inte organisationen överleva.

”Den medarbetare som lär i sitt arbete blir bättre på att utföra det, hon eller han ökar sin kompetens. I en organisation har individer mer eller mindre goda förutsättningar att också utveckla relationer som bär kompetens.” (Ohlsson, Döös & Granberg 2011:50)

Habermas menar att genom kritiskt tänkande kan man frigöra sig genom aktivt reflekterande och ifrågasättande. Människor kan genom ökad medvetenhet påverka sina villkor för handlingsinriktningar på sina arbetsplatser (Habermas 1990).

Ohlsson, Döös & Granberg (2011) menar att det är viktigt att bli medveten om hur kompetens bevaras och utvecklas delvis genom samspel och människors relationer. Organisationer måste se till att utveckla kompetens genom att utveckla människorelationer och ta vara på den kompetens som finns hos medarbetare och se till att det utvecklas, istället att bara fokusera på (ny)rekrytering (även Dixon 1999, Döös et al. 2010). På det sättet hänger man med i den ständigt föränderliga världsmarknaden. Vi förändras genom interaktion och fortsätter utvecklas såsom Piaget, Kolb mfl. skrivit.

 

Referenser

Dixon, N.M. (1999). The organizational learning cycle: how we can learn collectively. (2. ed.) Aldershot: Gower.

Döös, M., Wilhelmson, L. & Backström, T. (2010). Chefer i samarbete: om delat och utvecklande ledarskap. (1. uppl.) Malmö: Liber.

Döös, M. (2011). Kompetensbärande relationer i en stadig bank I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 3

Granberg, O. & Bjärlöv, M. (2011). Organisationspedagogik som interaktiv forskning. I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 4

Habermas, J. (1990). Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle. (s. 149–203). Göteborg: Daidalos.

Johansson, O.L. (2001). Organisationens rationalitet: kärnpunkter, problem och utvecklingstendenser. (1. uppl.) Lund: Academia adacta.

Ohlsson, J. Granberg O. & Döös, M. (2011). Vad är organisationspedagogik? I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 1

Ohlsson, J. Döös, M. & Granberg, O. (2011). Varför organisationspedagogik? I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 2

Ohlsson, J. (2011). Några reflektioner I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 5

Ohlsson, J. & Granberg, O. (2011). Organisationspedagogik som interaktiv forskning. I: Granberg, O. & Ohlsson, J. (red.) (2011). Organisationspedagogik: en introduktion. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kapitel 6

Ohlsson, J. Seminarieföreläsning 1: Organisationspedagogik – lärande och ledarskap, 7,5 hp, vårterminen (2011-01-25). Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet.

Ohlsson, J. Seminarieföreläsning 2: Organisationspedagogik – lärande och ledarskap, 7,5 hp, vårterminen (2011-02-01). Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet.

Ledarskapsforskningens utveckling

I Northouse (2010) definieras ledarskap som ”en process genom vilken en individ påverkar/influerar/handledar en grupp av individer för att uppnå ett gemensamt mål”. Han hävdar att både ledare och efterföljare bör förstås i relation till varandra (s. 3, 12). Northouse (2010) menar att ledarskap är ett populärt ämne för både pressen och vetenskapsforskning och menar att ledarskap är ett mycket komplicerad fenomen eller process. Sveningsson & Alvesson (2010) menar att det skrivs betydligt mycket mer om ledare än efterföljare.

Sveningsson & Alvesson (2010) menar att begreppet ledarskap är omtvistat, att det inte finns rätta ord för begreppet, och synen på det är komplex. Ledarskapsstilar ger alltså olika utfall enligt olika teorier och det intressanta blir hur samtalen om ledarskap förs och att veta hur det har varit och hur kan man utnyttja och tänka på utvecklingen som skett i tidigare forskningar, och hur utvecklas det. Utifrån Grint 2005 ställer Sveningsson & Alvesson fyra frågor: vem ledaren är, vad ledaren åstadkommer, var ledaren agerar och hur ledaren får saker och ting gjorda (s. 37). Sveningsson & Alvesson menar att man har på senare tiden försökt särskilja mellan chefskap och ledarskap (2010:9). Döös menar att ledarskap är ett tvetydligt begrepp och menar att chefskap inbegriper ledarskap (2010:12).

Northouse (2010) menar att forskningar om ledarskap fokuserade i början på 1900-talet på ledarskap som egenskap och det var för att se vad som gjorde vissa personer till ledare. Man trodde då att man föds till en ledare. På den tiden fokuserade ledarskapsforskningen på att fastställa de specifika egenskaper som klart skiljde ledare från efterföljare. I mitten på 1900-talet började man fokusera på situationen där ledarskap används. Man började fokusera på interaktionen mellan ledare och dess kontext eller situation. Situationen blev övervägande även om olika ledaregenskaper var viktiga och viktigt att nämna att de tidiga teorierna var mansdominerade (s. 15–37). I tidigare forskning har många studier fokuserat på ledarskap som en egenskap. Ledare och efterföljare bör förstås i relation till varandra (Northouse 2010:12). Döös, Wilhelmson & Backström (2010) skriver att lärande är ”den process som leder till kompetens och ett medel för att nå god kvalitet och effektivitet (s. 13)”. De menar att med relationik menas ”den totala mängd interaktioner som på en arbetsplats bygger upp arbetsplatsens kompetensbärande relationer, det vill säga de relationer som härbärgerar och utvecklar kompetens.” (Ibid:24)

Jag försöker titta vidare på två kapitel av Northouse 2010 och försöka se hur det kan kopplas till lärande.

Northouse menar att flera ledarskapsteorier kunde kallas ”Contingency Thoery[1]” kontingensteori och det som mest känd är Fiedlers som förespråkar att ledares effektivitet beror på hur väl ledarestil passar i sammanhanget. Denna teori gör en växling i den vetenskapligforskningen från fokuseringen på ledare till att anpassa den till situationen där ledare arbetar dvs. att ledarskapsstilen bör anpassas efter situationen (2010:111, 123). Det gäller alltså att förstå i vilken situation ledaren medverkar för att förstå ledarens resultat. Det kan betyda att det inte finns en enda ledartyp som är bra utan det beror på. Teorin blev populär på sextiotalet. Northouse skriver att Fiedlers utvecklade teorin genom att studera många olika ledare (Ibid:111). Under teorins ramverk beskrivs ledarskapsstilar som uppgiftsmotiverad eller relationsmotiverad. För personliga egenskapers mätning, utvecklade Fiedler ett verktyg; LPC (Least Preferred Co-worker). Ledare som får höga poäng på LPC-skala beskrivs som angelägna att skapa goda relationer till medarbetare, medan de som låga poäng på skalan motiveras av genomförande av arbetsuppgifter (Northouse 2010:112; Sveningsson & Alvesson 2010:27). Situationen avgörs beroende på tre faktorer:

  1. relationen mellan ledare och medarbetare
  2. arbetsuppgiftens komplexitet; graden på hur tydligt uppgiften är
  3. maktposition; makt som organisationen ger till ledaren

Det handlar alltså om flexibilitet beroende på situationen och relationen mellan ledare och efterföljare och de relationsorienterade ledare är mest effektiva (Ibid.).

Kontingensteori stöds av betydande forskning, den kräver inte av människor att vara effektiva i alla situationer, den är första teorin som betonar situationseffekterna på ledare och kan ge information för vilken typ av ledarskap för ett visst sammanhang. Kritiken mot teorin ligger i att den inte lyckats förklara kopplingen mellan stil och situation, LPC skalas giltighet ifrågasätts då man inte lätt kan förutse på förhand, teorin är inte enkelt användas i pågående organisationer. Men oavsett kritiken har kontingensteori gjort ett betydande bidrag till förståelsen av ledarskap (Northouse 2010:115–118).

Det kan naturligtvis bidra till lärande genom dialog och interaktionen mellan ledare och medarbetare beroende på vilken situation ledarskapet utövas enligt min tolkning med hänsyn till kommunikativt handlande, dialogbegreppet, aktivt tänkande och reflektion som jag skrivit om i första frågan.

Här blir det lärandet mellan de ledare som delar ledning och mellan de och medarbetare. Det krävs mycket kommunikation i sådant ledarskap.

Uppdrag granskning i Sveriges television skriver om kanske den mest kända ledare i näringslivet i Sverige och möjligen internationellt ”100 miljarder undangömda i en topphemlig stiftelse i skatteparadiset Liechtenstein. Och total kontroll över det Ikea han påstår sig ha skänkt bort. Ingvar Kamprad har gjort allt för att dölja sanningen om sitt livsverk.[2]” (SVT, 2011). Det har ökat min nyfikenhet att veta mer om ”Authentic Leadership”.

Autentiskt ledarskap

Efterfrågan på autentiskt ledarskap är enormt särskilt efter 11 september förstörelsen och skandaler såsom WorldCom, Enron, bankskandaler etc. Människor längtar efter äkta, goda och pålitliga ledare vilket gör det extra viktigt att studera och forska autentiskt ledarskap menar Northouse (2010:205). Han menar att det är svårt att definiera autentiskt ledarskap trots att det kan ses enkelt ut. Autentiskt ledarskap är ett av de nyaste områdena i ledarskapsforskning, är fortfarande i ett uppbyggnadsskede av utveckling, och det finns inte en enda accepterad definition av det. Autentiskt ledarskap fokuserar på huruvida ledarskap är genuin och äkta, den handlar om autenticitet av ledare själva och deras ledarskap. Ledarens uppfattning av sig själv, självreglering, och självmedvetenhet eller tolkning av sina egna livserfarenheter ligger i fokus, äkta ledarskap är skapad kollektivt av både ledare och efterföljare. Northouse skriver om fyra viktiga komponenter i autentiskt ledarskap har definierats av forskare: självkännedom, internaliserade moraliskt perspektiv, balanserad behandling, relationella öppenhet och dessutom influeras autentiskt ledarskap av ledares positiva psykologiska prestationsförmågor, moraliska resonemang, och kritiska händelser i livet (s 205–239).

Northouse 2010 skriver att de två tillvägagångssätt: praktiskt som baseras på exemplar från vardagen och teoretiskt som baseras på vetenskapliga metoder som både ger intressant syn på den komplexa processen av autentiskt ledarskap. Autentiskt ledarskap är inte en egenskap som kopplas till vissa människor utan alla kan utveckla och lära sig att bli mer autentiska. Ledarna kan t.ex. lära sig att bli mer självmedvetna och öppna, eller så kan de lära sig att vara mer relationella. Ledare kan också utveckla sina moraliska resonemangsförmågor i en process.

De positiva anslagen för autentiskt ledarskap är: att den ger människor hopp om att få en äkta och sann ledare, ger bra information om hur ledare kan lära sig att bli autentiska, har en uttrycklig moralisk dimension att ledare måste göra vad som är ”rätt” och ”bra” för medföljare och samhälle, den utvecklas i process snarare än definierad egenskap och att autentiskt ledarskap kan mätas med en teoribaserat instrument. Medan negativa egenskaper sammanfattas i: att man måste vara försiktigt att använda de idéer som anges i den praktiska tillvägagångssätt eftersom de är mer formativa och behöver stödjas med mer bevis, den moraliska delen av autentiskt ledarskap inte kan förklaras helt, rättvisa och gemenskap är svårt att beskriva, bakgrunden för inneboende positiva prestationsförmåga behöver utvecklas mer, och slutligen finns det en brist på belägg för effektiviteten av autentiskt ledarskap och hur det är relaterat till positiva organisatoriska resultat (Northouse 2010). I och med i utveckling av denna teori ligger fokuset på ledares uppfattning av sig själva (Ibid.) skulle man fråga hur man vet att denna uppfattning är rätt. I autentiskt ledarskap används instrument, frågeformulär med fyra kategorier och 16 frågor som hjälper till att få en förståelse om autentiskt ledarskaps komplexitet, men det är inte avsedd för forskningssyfte.

Ett fenomen i tiden

Det finns mer, nya och trendiga ledarskaps teorier som är okända fast de är bra för lärande. Delat ledarskap ses som ”Ett fenomen i tiden” dvs. det ses trendigt Döös, Wilhelmson & Backström (2010:49)

Döös, Wilhelmson & Backström (2010) hävdar att det är vanligt med delat ledarskap men det är okänt (s. 10). De menar att chefens föreställningar om sin uppgift påverkar hur hon/han mår och ser sig som lyckade eller misslyckade (s. 11). De menar att delat ledarskap inte är att delegera vissa arbetsuppgifter och släppa utförande eller informationsbyte och rådgivning, utan det som ligger närmare delat ledarskap är gemensamt ansvar och beslutfattande (2010:15). At vara en chef i dag är att vara mångkunnig och ofta mer än vad en ensam person klarar av (Döös et al. 2010:17).

Även om delat ledarskap kan ses som en trend så har det utvecklats principer för det i romarriket före Kristi födelse då delade tjänstemän på sin makt. Med detta exempel vill Döös et al. visa att delat ledarskap är en beprövad företeelse (2010:45–46). Det finns mängder studier om ledarskap (Sveningsson & Alvesson 2009:10, Döös et al. 2010, Northouse 2010:3) men inte särskilt mycket om delat ledarskap (Döös et al. 2010:47) .

Orsaker till delat ledarskap i svenska studier är bland annat: bättre kvalitet och lönsamhet, mer tillgänglighet för medarbetarna och skapa hållbarhet för ledaren i arbetet. Ledarna i delat ledarskap behöver ha prestigelöshet, förtroende och gemensamma värderingar (Döös et al. 2010:49–51). Delat ledarskap ses mer flexibel, ha mer maktdelning, delad credit, jämlikt, delat ansvar och råd etc (Ibid:52). Det finns flera formar av kollektivt ledarskap såsom ”shared, distributed, team- och co-leadership” vilket kan påverka inflytande att det inte bara kommer uppifrån utan nerifrån och uppåt eller i sidled (Döös et al. 2010:49–53–54). Formar av delande samarbete verkar vara en svensk företeelse. Relationen mellan ledare och medarbetare präglas av förtroende, öppenhet och ömsesidig respekt och kommunikation är öppen informell. Kritiken till den svenska stilen ligger i att cheferna uppfattas som otydliga konflikträdda. Författarna menar att ändå kan denna form av ledarskap kanske ligger i tiden (Ibid:57).

Avslutningsvis

Kort vill jag säga att vad jag förstår är att det inte finns bästa sätt att leda utan det beror på. Med tanke på att människor är olika, globaliseringen och allt vad det betyder med kulturella skillnader mm., snabba utvecklingen, allt svårare och komplicerade uppgifter gör att ledarskap förblir under utveckling. Jag avslutar med vad Döös (2010) säger om lärande:

Ett grund för att skapa förutsättningar är att som chef begripa att medarbetarnas lärande i vardagsarbetet är strategiskt viktigt, eftersom det är nödvändigt för att organisationen ska fungera väl visavi sin kärnuppgift. Lärande är den process som ledar till kompetens och ett medel för att nå god kvalitet och effektivitet. Med andra ord behövs chefer kunskaper om lär- och organiseringsprocesser.


 

Referenser

Döös, M., Wilhelmson, L. & Backström, T. (2010). Chefer i samarbete: om delat och utvecklande ledarskap. (1. uppl.) Malmö: Liber.

Northouse, P.G. (2010). Leadership: theory and practice. (5. ed.) Thousand Oaks: Sage.

Sveningsson, S. & Alvesson, M. (2010). Ledarskap. (1. uppl.) Malmö: Liber.

En teori om organisering

Czarniawska grundidé är att ”konstruktion är en process där något byggs av tillgängligt material” (2005:10). Hennes forskningsperspektiv är alltså konstruktivistiskt (ibid:11). Kunskap och verklighet är inte samma sak menar hon. Den realistiska ontologin nypragmatisms syn på världen är att även om vi inte har kunskap om att saker och ting existerar så är det praktiskt att tro på dem, trots att det är omöjligt att någonsin bevisa det. Forskare skall inte engagera sig revolutionärt utan mer som tolkande, förstående och beskrivande för pågående konstruktioner. Eftersom människor konstruerar sina världar[3] så är vi all experter i våra egna. Medarbetare i ett företag t.ex. på marknadsavdelning tror de kunna förutse framtiden och kan skapa fungerande strategier, men personalen på produktionsavdelningen vill att allt måste testas innan det blir verkligt. De har olika verkligheter/världar. Det finns inget objektivt som går att studera därför att verkligheten är under ständig ombyggnad. Det finns inte en organisation att titta på som man ser som ett objekt. Forskarens syfte blir då att beskriva det som pågår i sociala praktiken hävdar hon (ibid:13–16). ”En organisation är sociala uppfattningar som varierar med sammanhanget” (Ibid:16). Om människor konstruerar sina världar så är de aktörer i skapande av sina världar tillsammans med andra medaktörer. Vi bygger in reglar och rutiner som i sin tur agerar som strukturer för oss. Och det här är nyinstitutionalisering hon beskriver menar Thunborg (Föreläsning 2011). Czarniawska tittar på det som förändras. Vi skapar praktisk logik för det vi gör. Rutiner, ritualer, myter mm. Det blir en koppling till Berger & Luckmann 1966 om att verkligheten tas förgiven som en objektiv verklighet av sina medlemmar och därmed görs till objekt för dem (Thunborg 2011, Czarniawska 2005:14–22).

Organisationen är en redan skedd slutsats menar Czarniawska och hon studerar organiserande i sig inte organisationen. Handlingsnät blir hennes lösning för att fånga konstruerande och dess effekt. Hon är intresserad av de organisationshandlingar och handlingsnät, inte händelser eller händelsekedjor. Men om allt är en pågående konstruktion, hur fångas då handlingarna? Man fångar människors handlingar över tid. Organiserandet ingår i själva görandet, det som människor dagligen gör. Och exempel på organisering finns överallt i en organisation. Därför bli handlingsnät svaret för att förstå hur handlingar hänger samman; handlingar mellan människor hur de blir samman som är intressant. Det kan också vara aktörer som samordnar sina göranden. Det som är tydligt för handlingsnät att det har relation till tid och rum och hur handlingar hänger samman (2005:27–28, Thunborg 2011). Der är snarare ett collage än ett pussel eftersom pussel har ett slut menar Thunborg (2011). I handlingsnät utgår man ifrån att ”på varje plats och tidpunkt kan man tala om en ”institutionell ordning” (2005:29), alltså ett utsnitt i tid och rum. Flera handlingsnät inbegriper olika tid och rums relationer. Czarniawska (2005:29) illustrerar ett handlingsnät på forskning där flera delar ingår som forskning, publicering, undervisning, handledning, fältarbete osv. En städfirma som inte ingår i universitetsfältet kan genom att strejka förstöra för hela universitetet. Med handlingsnät går det att fånga både skriver Czarniawska (2005:30) och menar att den blir gränslös.

Thunborg (2011) menar att språk blir en del av det görandet i sociala praktiker. Berättelser är en stor del av organiseringsprocessen, en del av den pågående organiseringen, i det ständigt pågående återskapas rutiner, ritualer och ceremonier som tas för givna som en institutionell ordning. Czarniawska menar att historier är ett naturligt sätt för människor att berätta om en viss organisering. Berättelser är materialet till det som händer dagligen som egentligen inte ser sammanhängande (2005:46–45).

Eftersom idéer inte reser i vakuum används en översättningsmodell som ”ser idéspridning inte som en överföring av identiska ting från en plats till en annan” utan idéer skapas kollektivt (Czarniawska 2005:106). Ting reproduceras och färdas mellan människor och över tid i en speciell kontext och över rum mellan kontexter. Det sker genom t.ex. imitations logik och översättning. Czarniawska menar att förändringarna inte sker för att man har planerat dem, utan för att människor imiterar, eller är nyfikna på något nytt. Idéer objektiveras genom språk och blir t.ex. en text eller en bild, och genom att användas, genom att översättas och anpassas till en kontext, blir en institution eller försvinner om dem/den inte används. Det blir naturligt att idéerna förändras genom våra tolkningar och användningar av dem och denna förändring är berikande enligt översättningsmodellen. En idé blir aldrig densamma när den hamnar på en ny plats. En idé blir en handling som i sin tur, genom att upprepas får en normativ förklaring och kan bli en institution. Förändringsarbete och idéspridning sker kollektivt och inom (Czarniawska 2005:106–112), alltså användare blir medskapare. En tanke inom översättningsteorin att modet skapas av alla, samtidigt styr modet valet av det som uppmärksammas (Ibid:118).

Slutsatser

Czarniawska (2005) menar att organisationer är ett hinder på grund av sina hierarkier och rutiner. Hon är kritisk till tanken om att organisationer är stabila eftersom de finns bara genom våra pågående konstruktioner om dem. Om alla följer reglar helt och hållet i t.ex. ett sjukhus så skulle det leda till katastrof menar Thunborg (2011). Det blir viktigt för lärandet i organisationer att kunna förstå lärandeprocesser. Att människor konstruerar sina världar, vilket betyder att alla har olika tolkningar som gör att idéer utvecklas kollektivt. I översättning sker lärande i och med att idéer utvecklas och blir nya.

Denna teori skiljer sig från typiska organisationsteorier som jag svarat på i fråga 1 och 2, men den är bra med tanke på Habermas kritiska teorin. Czarniawska teori är värt att tänka på att det inte finns en enda eller några teori/er som man ska ta förgivet, och den skapar förutsättning för att tänka brett och djupt på att det finns flera sätt som kan hjälpa oss att studera arbetslivet, organisationer eller organiserandet.


Referenser

Czarniawska, B. (2005). En teori om organisering. Lund: Studentlitteratur.

Berger, P.L. & Luckmann, T. (1998). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. (2. uppl.) Stockholm: Wahlström & Widstrand

Thunborg, C. Seminarieföreläsning 5: Organisationspedagogik – lärande och ledarskap, 7,5 hp, vårterminen (2011-02-22). Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet.

Fråga 4: En egen avslutande reflektion över det du lärt dig under kursen och hur det kan vägleda handlande i organisationer. Cirka 1 sida.

Det viktigaste jag kommer att tänka på i organisationspedagogik är förutsättningar och hur viktigt att de skapas för att främja lärande som ledar till kompetensutveckling. Lärandet ses som en pågående process genom vilket kompetens utvecklas. Relationer mellan medarbetare är viktigt att tänka på. Det är genom relationer som bygg mellan medarbetare som interaktioner kan utvecklas som i sig ledar till lärande och kompetensutveckling. Dialog är ett viktigt begrepp som inte går att undvika i organisationspedagogik. Det är genom dialog, aktivt reflekterande och kritiskt tänkande som gör att människor förändrar arbetsvillkor, villkor för lärande och frigöra sig från arbetssystemet som man annars kan uppfatta som tvingande.

Flera teorier och perspektiv på lärande påverkar hur man tänker och tycker om lärande på organisationer. Men jag tror att alla teorier kompletterar varandra i och med att allting förändras och utvecklas hela tiden.

Eftersom chefer och ledare har en viktig roll att påverka betyder det att de kan skapa förutsättningar för sig själva, deras medarbetare och deras organisation. Det blir också intressant att forska och se hur chefer eller ledare fungerar, och vilka stilar eller sätt som fungerar bra respektive dåligt. Eftersom både chefer/ledare och medarbetare utgör organisationer förutom själva funktionerna så är det av stor betydelse att inte bara fokusera på ledarskap. Både Northouse (2005) och Sveningsson & Alvesson (2010) nämner att det finns betydligt mycket mer litteraturskriven om ledarskap jämfört med medarbetare.

Den utvecklingen som sker idag och globaliserings framgång tyder på att samhället blir mer och mer digitalt, skulle jag ställe frågan som jag inte hittar riktiga svar på i den litteraturen jag läst i kursen, hur man skulle kunna hantera distansarbete när man inte träffas ansikte mot ansikte, och vilka konsekvenser betyder det för organisationer, ledare och medarbetare som kanske kommer att ha andra benämningar eller begrepp.

Eftersom en del teorier ser att forskare inte får ställa sig som expert eftersom alla människor är skapare av sina världar och på det sättet är de experter i sina världar. Medan andra teorier ses som att forskare skulle fungera som rådgivare. Tolkar jag det som att det inte finns något helt sant i vad jag läst utan allt beror på.

Jag tycker att det är intressant att tänka på Habermas kritiska kommunikativa teorin eftersom det gör att människan kan och har möjligheten även om det ses idealt att frigöra sig från strukturella aspekter och har möjligheten att ändra på arbets- och livsvillkor.


[1] Denna teori även kallas i Sveningsson & Alvesson (2010:27) för ”situationsteorin om effektivt ledarskap”.

[3] Vardagslivet som vi tar för givet som verklighet finns i våra tankar och handlingar menar Berger & Luckmann (1998:31). De menar att det finns en basvärld i den primära socialisationen och ”undervärldar” som är lika verkliga i den sekundära socialisaationen (Ibid:163). Verkligheten uppfattas av oss människor som en ordnad verklighet och som ofta upplevs som tvingande (Ibid:212).

Agile

Agile Sweden skriver att ”Agile kan sägas vara ett paraplybegrepp. Det är inte en systemutvecklingsmetodik i sig utan snarare en uppsättning värderingar, attityder och principer. Inom agile finns ett antal olika utvecklingsmetodiker som anses vara agila. Då det idag saknas en vetenskaplig definition av vad agile egentligen innebär kan man idag mest säga att metodikens upphovsman säger sig bekänna till de agila värderingarna.” (http://www.agilesweden.com/metoder.htm).

Men denna uppfattning verkar inte uppfattad av alla som arbetar med agila metoder. Jag hittade en presentation av Gabriel Svennerberg som kopplar agila och användarupplevelser. Som jag uppfattar så menar Svennerberg att användarupplevelser omfattar många område inom design. Jag tänker alltså att design är organisering som människan gör för att påverka. För att skapa användarupplevelser bör designer alltså arbeta som ett team, och utveckla artefakter iterativt. Titta gärna på Svennerbergs presentation och lämna gärna en feedback. En bra bok som jag rekommenderar  ”Devices: on hospitality, hostility and design” skriven av Martin Avila.

Användarupplevelse

image

Sturegallerian i Stockholm ger besökaren en underbar upplevelse. Det känns väldigt trevligt med denna installation av flygande cyklar. Designern om det är en eller flera måste få beröm för den trevliga upplevelsen de har skapat. Färgerna är glda och retrospektiva. Det som jag saknade är designen av ljud och musik. Jag vill gärna besöka om denna centrum.