Användarupplevelse

image

Sturegallerian i Stockholm ger besökaren en underbar upplevelse. Det känns väldigt trevligt med denna installation av flygande cyklar. Designern om det är en eller flera måste få beröm för den trevliga upplevelsen de har skapat. Färgerna är glda och retrospektiva. Det som jag saknade är designen av ljud och musik. Jag vill gärna besöka om denna centrum.

Akvareller

Det sköna med akvareller är transparensen! Här är ett exempel på en målning som jag utfört sommaren 2011, i Vårberg. Observera att det finns många olika sätt och tekniker i akvarellmålningar.

Sommaren i Vårberg, Stockholm 2011

Illustrationer i H&Ms kläder

Jag tog mig friheten att fota en bit av en klänning som jag köpt till min dotter. Både det arabiska teckensnittet och symbolerna har min prägel. Naturligtvis finns det mycket andra arbeten på Plaza Magazine, IKEA, och andra produkter för olika företag som jag av rättighetsskäl inte vill visa. Det finns en hel del som jag har i tryckta medier som jag kan visa för den intresserade.

20130310_220716

Tekniken & barns lärande

Jag håller inte helt med professorn Jonas Linderoth som menar att sufplattor försämrar barns lärande. Jag undrar om vi verkligen har tillräcklig forskning på det. Och om det är så, kan vi verkligen hindra denna förändringen? Jag menar att surfplattan, smarta telefoner och liknande har blivit en del av våra kroppar så att vi måste tänka annorlunda för att inte överraskas av den snabba tekniska utvecklingen. Läs DNs artikel om det ”Forskare: Surfplatta hot mot barns lärande”

Sveriges framtid hänger på forskarstjärnor – diskursanalys av en politisk text

Bakgrund och syfte

”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare. Universiteten ska också kunna handplocka forskarstjärnor från utlandet” (Björklund 2012). Citatet från Sveriges utbildningsminister Björklunds är intresseväckande med tanke på hans sätt att identifiera forskare. Jag undrar om det är okej att bli handplockad om man är forskare och dessutom framgångsrik. Och vad är en forskarstjärna? Är forskaren en supermänniska, som kan rädda vårt land i dagens globala och konkurrenskraftiga marknaden, eller världen?

Texten som jag väljer är en politisk text som påverkar mig och samhället jag lever i; alltså hela Sverige. En text är en form av en social praktik som har konstruerande egenskaper, och genom att analysera texten kan man skapa en förståelse för vad texten vill åstadkomma (jmf Bergström & Boréus 2005). Jag vill med hjälp av diskursanalys visa vad Björklunds artikel ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” säger om forskare och hur denna diskurs ger vissa förutsättningar för en forskaridentitet. Min frågeställning blir:

Vad har Björklund för verklighetsuppfattning om forskare?

Teori och metod

Bergström & Boréus (2005) menar att vi har genom att visa vad som sägs om något, möjligheten att förstå hur en diskurs konstruerar en verklighet (s.327–8). Diskursbegreppet åsyftar ”någon typ av social praktik som har med språkanvändning i något speciellt sammanhang att göra”. Våra handlingsmönster och normer styrs mer eller mindre av de sociala praktiker som de ingår i, och språket har en konstruerande roll. Denna koppling mellan diskurs och social praktik gör diskursbegreppet viktigt i samhällsanalys (ibid:17–8). Att studera diskurser är att ”fundera över det som sägs, hur det sägs och hur det annars skulle ha kunnat sägas” (Börjesson 2003:21). Diskurser sätter ramar för vad som är rätt eller fel, vad som är sant eller falskt och således visar vad som är möjligt eller inte möjligt att säga i ett visst sammanhang (ibid:21). Texter var än de skrivs så vill de göra ”anspråk på att säga något om verkligheten” och för att analysera texter skall man ”klä av varje text sitt externa anspråk på auktoritet”. Språk och språkanvändning har en makt dimension (ibid:16). Diskursanalysen har således ”ett bestämt sätt att se på språk och språkanvändning” (Bergström & Boréus 2005:305). Och med diskursanalys vill man ”tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:7).

Synsättet på diskurs påverkar alltså analysen. En bra textanalys är en väl genomförd analys och hjälper att belysa ett bestämt samhällsvetenskapligt problem (Bergström & Boréus 2005:33, 327). Tre huvudinriktningar för diskursanalys presenteras av Bergström & Boréus (2005): en kontinental där Foucault står för, en anglosaxisk som mest representerad av Laclau och Mouffe och en kritisk diskursanalys (CDA) som är utvecklad av Fairclough. Gemensamt för dessa riktningar är systematiska studier av diskurser, och även makt (s.307ff.). Diskursanalys har sina rötter i socialkonstruktionism som intar kritisk inställning till förgivettagen kunskap (Burr 2003). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. ”En diskurs kan beskrivas som ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet”, vilket leder till att människor kontrolleras (2005:309–14). Men för Fairclough, diskurs är sätt att återge olika perspektiv på världen. Diskurs konstruerar, konstrueras och förändrar (2003:124). Laclau & Mouffes inriktning skiljer sig då de är mer lingvistiska, alla sociala fenomen behandlas diskursivt och diskurser omfattar alla sociala fenomen (Bergström & Boréus 2005:314–5). Diskurser inkluderar antagonism, den sociala tillvaron ses i termer av konflikter, och till skillnad från Foucault inriktar sig denna riktning på politiska processer (2005:319). Till en början kommer jag att använda denna inriktning, men jag utesluter inte att de andra riktningar då de har samma rötter i socialkonstruktionism (se Burr 2003).

För att skapa överblick över Björklunds textinnehåll började jag med läsa texten flera gånger, samt markera ord och meningar följande Mörkenstams (1999) analysverktyg ”problem, orsaker till problem och lösningar”, för att se vad texten vill göra anspråk på (Bergström & Boréus 2005:336).

Vi uppfattar världen genom språket som har en konstruerande roll av verkligheten menar Bergström & Boréus (2005:22, 280). Denna syn på språket gör mig mer angelägen att studera hur politiker; maktmänniskor uttalar sig och använder språket. När man studerar en text, tolkar man den, texten produceras och konsumeras i ett socialt sammanhang, och i detta sammanhang finns avsändare och mottagare. När jag analyserar Björklunds text försöker jag funderar över vad texten säger, på vilket sätt det sägs, och hur annars skulle ha kunnat sägas (Börjesson 2003:21). Jag utgår från vad Börjesson menar att text är ett bland många andra material som representerar en verklighet, och frågan är inte vilket material som bäst svarar mot verkligheten, utan snarare hur vår värld konstrueras (2003:162). Jag har läst texten flera gångar och försökt hålla mig objektiv till den, samt försöker jag genom att berätta hur jag har arbetat med den ge en viss reliabilitet och pålitlighet (Bergström & Boréus 2005:352–3).

Resultat och analys

Texten pekar på grundläggande problem. Sverige hänger inte riktigt med i den innovativa globala konkurrensen, vilket hotar landets framtid. Sverige anses inte konkurrerar tillräckligt i den globaliserade världen som satser på kunskap. Tillväxtländer såsom Kina och Indien, konkurrerar nu med kunskap och det är ett hot för industrilandet Sverige. Sådana problem är inte bara forsknings och forskares benägenhet utan det har en nationell socioekonomisk betydelse.

Björklund menar att orsaken till dessa problem ligger i bl.a. att Sverige vilar på gamla lagrar[1], dvs. han menar att Sverige inte satsar tillräckligt på nyttig forskning. Det satsas stora pengar på forskning; särskilt den mediciniska, men det räcker inte, och Sveriges forskningsklimat hänger inte med de snabba, oförutsägbara förändringarna. Finansiering läggs inte på de bästa forskare. ”Att Sverige har världens högsta marginalskatt”, dvs. skatter och byråkratin är ett hinder för forskning dessutom betraktas det som en konkurrensnackdel för Sverige.

Lösningen är att utnyttja framgångsrika forskare, satsa på yngre forskare och plocka in ”stjärnforskare” från utlandet vilket förstärker Sveriges konkurrenskraft i världen. I texten föreslås nya åtgärder på tolv punkter för att förstärka forskningen, men fokusen ligger på den mediciniska forskningen. Forskare som är unga, talangfulla och framgångsrika skall särbehandlas och erbjudas många fördelar och lockas med bl.a. skattesänkningar. Universitet som främjar forskning kommer att få mer pondus.

Redan i början använder sig Björklund av generalisering när han påstår att ”[i] dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft”. Först generaliserar han utan att ge belägg på detta påstående. Han använder språket och konstruerar en verklighet som han tillämpar för att koppla till Sveriges fördel. Han säger inte att det är han eller hans parti som säger det utan han gör det till passivform (Börjesson 2003:154).

I texten pekas kunskap som ”det allra viktigaste[2]” för Sveriges konkurrenskraft. Forskare är i sig kunskap, och med kunskap utvecklas Sverige. I texten beskrivs svenska forskare som ”särskilt duktiga”, har ”betydelse för näringslivet” och ”flera av dem tillhör medicin”, men det räcker inte till. De ska förstärkas med ”ledande internationella forskare”, ”forskning i yppersta världsklass”, ”bästa forskare/mest framgångsrika forskare”, ”talangfulla yngre forskare”, ”utländska topp forskare”, ”[Handplockade] forskarstjärnor”, och de skall ha särskilda villkor såsom att få meritera sig, få särskilda elitprogram, få tillgång till det nationella kvalitetsregistret i vården, möjligheten att delta i klinisk forskning och kunna göra kliniska prövningar på patienter, få högre status på sina universitet och de ska kunna få ”så kallade expertskatt”.

Att Sveriges konkurrenskraft anses vara i fara har en tydlig koppling till uppfattningen om vad en forskare är, eller bör vara. Den positiva synen på forskare är att de måste ta ledande roll i utvecklingen och få fart på Sveriges konkurrenskraft. Nyttoperspektivet utmärker synen på vad en forskare bör vara, och det skall helst vara medicinforskare, ung, talangfull, topp och helt enkelt en stjärna. Den politiska texten fixerar mening om forskare genom användning av tecken/element som blir utbytbar med andra element som att beskriva forskare som topp, talangfull, framgångsrik etc. vilket gör att man bilder analogikedjor som tillskriver sociala identiteter (2005:337). Föreställning om forskaren blir såsom den tillskrivs en särskild mening. Forskaren ges specifika egenskaper som skiljer sig från de andra människorna, och de beskrivs vara unika. Det är ett maktspel om att dela människor till de som är duktiga och de som är lata; ”vi och dom” (jmf Bergström & Boréus 2005:319–21). Forskare är experter som kan t.o.m. få expertskatt. Det är alltså en kategorisering som Börjesson (2003) ställer sig kritisk till. Han menar att de kan vara valda inom givna ramar, dvs. fixerade såsom det passar den politik man driver (s.164). Den diskurs som Björklund driver är en dramatiserad verklighet, men det betyder inte att den är osann (ibid.). ”Säljspråket är talande, tydligt” skriver (Börjesson 2003:150), vilket kan ses hos Björklund. Han använder sig av siffror för att övertyga, men det kan också betyda att han vill dölja, något annat (Börjesson 2003:159). Enligt Björklund är medicinsk forskning är den ”största forskning i Sverige”, och han förstärker sitt argument med att det har investerats i det ”åtta miljarder” år ”2009”, dvs. under hans mandatperiod, något som han inte direkt säger.

Genom kategorisering skapar Björklund en viss utseende på verkligheten, och betonar något värde, genom att beskriva forskare t.ex. ”särskilt duktiga”, eller när han värderar ”universitetssjukhus” gentemot vanlig universitet. Det första anses ha ”hög status”. Och ännu mer när han värderar vissa sjukhus som ”forskningstunga sjukhus” eller som har ”högnivåforskning”. De orden skulle jämföras med vad han inte sagt såsom forskningsfattiga, lågnivåforskning men kan antydas att andra sjukhus skulle beskrivas på detta motsatta sätt (jfr Börjesson 2003:107–9). Här bestäms således vilka kategorier som är logiska för vad diskursen vill visa (jfr ibid:36–7). Forskare och forskning, universitet och sjukhus placeras in i någon typ av paket av ett meningssammanhang (ibid:74). Glöm inte att hans mäktiga utbildningsministerpost och vilka trovärdiga fördelar den tillfogar hans utsagor som kan bli förgivettagna sanningar (ibid:152–3).

Björklunds story slutar glatt med profetia som målas som självklar verklighet. Han skriver:

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket. Så klarar vi både att behandla dagens patienter och att forska för att hjälpa morgondagens patienter, och så stärker vi vår konkurrenskraft inför framtiden.

Han villkorar framtiden med insatser, en hälsosam framtid kan säkerställas endast genom insatser på forskare, som kommer att behandla dagens och framtida patienter. Patienter är de svaga som kan bidra till att hjälpa forskaren som i sin tur lovar att hjälpa tillbaka. Forskaren är framtiden och patienten är ett objekt som forskaren och marknaden får utnyttja menar Björklund[3] (jfr Börjesson 2003:153). Och utbildningen som i punkt 12 i Björklunds förslag ”ska löna sig”, dvs. utbildning eller kunskap är pengar.

Diskussion och slutsatser

Texten blandar in flera diskurser såsom utbildning, kunskap, ekonomi, global marknad, forskning, men den viktigaste är politiken. Den politiska diskursen är dominerande även om det inte nämns tydligt, eftersom det är ett politiskt parti som står bakom den, och partiet vill driva fram sin syn på verkligheten. Texten anser att kunskap är viktigast men den är i forskarens händer. Det är forskaren som besitter kunskap och det är forskaren som kan utnyttja den för att utveckla Sverige. Sverige har alltid varit ett kunskapsland med framgångar och fina meriter, men det är farligt att vila på sådana meriter, eftersom vi lever i en ny tid med stora utmaningar, och vi måste således få utnyttja våra meriter och få nya framgångar hela tiden. Vi måste investera men inte hur som helst. Men varför vill utbildningsminister satsa på just forskare. Varför inte på hela samhället, och från grunden satsa på människor. Varför inte satsa på de redan högutbildade människor som säljer frukt på torget i stället för att plocka de som anses vara kunniga från utlandet. Vad ligger bakom Björklunds uppfattning om forskare?

Björklund vill visa att det finns ett problem, eller konflikt med att länder som Kina utvecklas, konkurrerar med vårt land Sverige, och räddningen är att satsa på forskare.  Och genom att använda sig av kategorisering och generaliseringar försöker han övertyga svenska folket att hans argument är de enda sanna (jmf Bergström & Boréus 2005; Börjesson 2003:154). Björklunds text är en social praktik som vill styra oss genom att objektivera handlingsmönster och normer som medborgare skulle kunna följa (Bergström & Boréus 2005). Forskning är pengar och det handlar om att vinna eller försvinna i den globala världen.

Men om jag tar mig bortom Björklunds text och frågar forskare och intellektuella författare så kanske blir svaret annorlunda. Sverige är en del av världen, och det skall utvecklas genom bättre förståelse och humanistisk bildning menar Kristensson Uggla (2012). Rönnström (2011[4]) är kritisk till ”[utbildning] för nationellt medborgarskap” och menar att den ”tyvärr ofta inneburit diskriminering av individer och grupper som inte låtit sig inordnas i en majoritetskultur”. Rönnström som menar att vi idag behöver tänka kosmopolitiskt för att kunna förstå ”oss själva, vår nation och viktiga samhälleliga villkor för skola och utbildning” (ibid.). Det tolkar jag som att vi behöver en kosmopolitisk utbildningspolitik vilket kan påverka alla människor som bor i Sverige genom att identifiera sig som världsmedborgare.

Kosmopolitanismens betydelse idag har framförallt att göra med att vi befinner oss i ett skede av världshistorien där den ökade globaliseringen, och de globala risker som den medför mer eller mindre framtvingar ett världsmedborgarskap. (Rönnström 2011).

Vi är redan kosmopolitiska, världsmedborgare menar Rönnström, och vi behöver således ”utveckla kosmopolitiska ideal och sinnelag som en respons på globaliseringen, och för att kunna möta de utmaningar vi står inför som världsmedborgare som delar en gemensam framtid trots våra olika nationella förflutna” (ibid.). Sverige är ett litet land, som med stolthet kan utnyttja sina meriter och stå tillsammans med alla andra länder, och fortsätta ta de utmaningar med en bredare syn på den nya kosmopolitiska världen, som redan finns i Sverige anser jag i enlighet med.

Björklund nationalistiska syn på framgångsrik och konkurrenskraftigt Sverige över anda länder, är intressant i och med att vi lever idag i en global, kosmopolitisk värld där andra forskare/författare upplyser en mer samarbete med och samförståelse för den andre (Rönnström 2011, Kristensson Uggla 2012). Forskaren är inte en supermänniska som löser alla Sveriges problem. Jakten på innovatörer och stjärnforskare enligt min uppfattning är skev och bygger mer på kvantitativ syn, och resultatbaserad (jmf Liedman 2011).

Jag tror att Björklund vill utnyttja varje tillfälle för att försöka få nya väljare, även om han är ivrig enligt den texten jag läser så borde han ställa sig reflekterande och lyssna på forskare som Rönnström, och Kristensson Uggla. Liedman (2011) citerar Mona Sahlin (som kanske inspirerade Björklund) när hon sa ”Vi ska investera brett i kunskap […] Vi är äntligen företagens och entreprenörernas parti” (s.124). Så låter det när politiker talar normativt om innovation och utveckling.

Politikerna utöver sin makt över våra tankar i den tid vi lever i där ”nyttotänkandet, utilismen, sitter i högsätet liksom under 1700-talet. Men det är en begränsad utilism, där den enda nytta som erkänns är nyttan av att sälja så många varor och tjänster som möjligt på en global marknad” (Liedman 2011:159). Om forskaren begränsas till nyttotänkandet, kan det innebära en kraftig begränsning av vad en forskare är. Forskarens möjlighet att agera påverkas av hur han/hon identifieras. Identitet blir en ”sammanjämkning” av självbild och andras bilder (Bergström & Boréus 2005:430).

Texten har visat att Björklunds verklighetsuppfattning om forskare är intressant, eftersom forskaren beskrivs som en människa med många speciella egenskaper. En människa som kan handplockas, manipuleras genom att erbjudas olika frestelser för att kunna rädda våra svaga, sjuka människor och som dessutom få Sverige på toppen, bland de stora länderna med kunskap och kraft i den globala världen. Forskaren i Björklunds ögon är en supermänniska som kan få Sveriges att bli ett konkurrenskraftigt land. Mer intressant blir att denna supermänniska ska skapas av sittande regeringen. Texten gör anspråk på vad som är bra för Sverige och vad landet måste göra för att bemöta de snabba förändringar i nu- och framtiden.

Björklund är inte ensam om den horisontala synen på kunskap nuförtiden. Kristensson Uggla (2012:23) skriver att:

Vår tids horisont för diskussionen om vilket slags kunskap som kan förändra, bilda och omforma människan så att hennes potential utvecklas är inte exklusivt till litterära salonger och akademiska lärosalar, utan förknippad med vårt vardagliga förhållande till medier och informationsteknologier – den bestäms av globaliseringens logik.

Jag tycker att Björklunds syn på kunskap är nära ”Svenskt Näringsliv” som vill satsa på naturvetenskaps forskning i stället för att investera på ”en bred humanistisk bildning” (jfr Kristensson Uggla 2012:136–7).

 

Referenser

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Björklund, J. (2012). Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor. [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor]. Debattartikel: i Dagens nyheter 9 februari 2012.

Börjesson, M. (2003). Diskurser och konstruktioner: en sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur.

Burr, V. (2003). Social constructionism. (2. ed.) London: Routledge.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Kristensson Uggla, B. (2012). Gränspassager: bildning i tolkningens tid. Stockholm: Santérus.

Liedman, S. (2011). Hets!: en bok om skolan. Stockholm: Bonnier.

Rönnström, N. (2011) Skolan och den kosmopolitiska utmaningen. I: Forssell, A. (red.) (2011). Boken om pedagogerna Stockholm: Liber. s. 407-440 (pdf versionen).

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.


Fotnoter:

[1] Vila på sina lagrar: njuta av sina framgångar och avstå från att söka vinna ytterligare ära. (Svenska akademiens ordlista 2012).

[2] För Björklunds citat, se bilaga 1 i samma dokument.

[3] Se även punkt 7 i Björklunds artikel: [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor].

[4] Observera att jag refererar till en pdf som inte stämmer i sidnumrering med boken därför skippar jag referera till sidnummer.

Överkast från Ikea

image

Jag var på Ikea i Kungens kurva igår och köpte ett överkast. Och i den liksom i andra Ikea produkter skrivs informationerna med typsnittet Ikea Arabic sans som jag ritade för några år sedan. Detta typsnitt användes förut även för katalogen.

IKT, globalisering, kosmopolitism och livslångt lärande

Individuell examinationsuppgift från 2010

Inledning och bakgrund

Svenska Dagbladet (SVD) skriver på sin webbplats om oroligheter i Gottsunda i Uppsala, att polisen rapporterar om bilbränder och oroligheter och ungdomsgäng som drar omkring och att det är stökigt i den stadsdelen av Uppsala[1]. På en annan tidning ”Newsmill” skriver Ola Karlman i en debatt artikel ”Sverigedemokraternas bränder?” som han menar med att SD utnyttjar sådana oroligheter genom att peka på en viss invandrargrupp[2]. I Expressens webbplats skriver Lars Klint: ”Stämningen laddad i centrum” som är en artikel om Rosengårdsoroligheter som där han skriver” Ett nytt inslag i Rosengårdsupploppen. Ett nytt misslyckande för integrationspolitik, för polisen och för de krafter som verkar för att göra stadsdelen trygg och trivsam[3]” Det är ofta sådana rapporteringar och nyheter som slår mig hårt men också driver fram mig att tänka på min tillhörighet, mina rötter, min etnicitet och försöker utvärdera nyttan av mitt svenska medborgarskap.

I artikeln ”Från rotlöshet till kosmopolitism. Ungdomar i den globala staden” undersöks ungdomar; hur de ser på sin identitet och hur det påverkar deras uppväxt, har berört och inspirerat mig eftersom jag känner mig som en världsmedborgare mer än att kunna säga 100 procent svensk eller irakier. Jag är ändå stolt över mina rötter som gjorde det möjligt för människor att skriva ner sina tankar i tryckta medier i bild och kilskrift och stolt över Sverige som ett föredöme för den moderna demokratin och de möjligheter som det land erbjuder människor att leva i demokratin.

Eftersom jag är svenskirakier, har jag upplevt har jag upplevt osäkerhet på min tillhörighet. Sådana känslor är ofta kontextuella och varierar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Detta gäller även mina barn, kompisar och bekantar och det framkommer i diskursen mellan oss. Sådana känslor utvecklas på olika sätt till följd av en ökad globalisering och allt mer utvecklad digital teknik som gör att världen känns som en liten by.

Syfte

Syftet med denna rapport att diskutera och reflektera de faktorer som påverkar människors tillträde och deltagande i det informella lärandet utifrån i första hand etnicitet.

Jag kommer att skriva ur mina och mina barns personliga tanker och erfarenheter. Den korta rapporten ska jag skriva på ett väldigt kompakt och kortfattat sätt eftersom mina eftersom de reflektioner som dyker upp i mina tankar kan inte rymmas i några sidor. En diskussion om livet som en evig och ständig kamp om ”identitet” utifrån informellt lärande

Teorier

Access och accessibility

Camilla Thunberg säger att access är ”de faktorer som påverkar människors tillträde till läraktiviteter” medan accessibility är ”de faktorer som påverkar människors deltagande i läraktiviteter” (föreläsning, 2020-01-27). Access betyder således möjligheten att komma åt något eller att få tillträde, och accessibility är tillgänglighet eller det som påverkar människor att vara med och påverka i samhället. Att ha en svensk pass är en access till det svenska samhället. Men om samhället inte tillåter den som har ett svensk pass att delta i t.ex. arbetslivet eller att känna sig lika behandlad som alla andra svenskar, att inte känna sig delaktig betyder det att accessibility saknas. Det är en sak att kunna ha access och en annan att se vilka möjligheter i miljöer kan man ha. I en kort översättning för access i NE är ”möjlighet till åtkomst” och accessibility är tillgänglighet, åtkomlighet (NE, 2010-02-20). Det är en sak att kunna ha access men en annan att se vilka möjligheter finns i den miljön eller kontexten som man befinner sig i. Michael Fox and Joseph Kwan skriver att ”Accessibility is a fundamental consideration in the process of the equalization of opportunities in all spheres of society” (International Rehabilitation Review, december 2007, Vol. 56, No 1). Tillgängligheten till information och kommunikation med människor över världen ökar i och med globaliseringen.

Globalisering

Giddens (2003) hävdar att globalisering är ett stort inslag i våra liv idag och vi lever i en fortlöpande förändring av hela vår livssituation. Det är en motsats till det trånga synsätt där tänker man väldigt försiktigt och tillbakadraget och vill inte hänga med utvecklingen. Det som händer lokalt är beroende av det globala. Giddens skriver att ”nationerna måste tänka över sina respektive identiteter, nu när den när den gamla sortens geopolitiska överväganden blivit förlegade” (Ibid:32). Han menar att de förändringarna som sker idag i hela världen leder till ett globalt kosmopolitisk samhälle och att vi måste se över hur vi ser på t.ex. nationen, familjen, arbetet, traditionen och så vidare – att de inte har samma mening som förut (Ibid:32–33). Han verkar ha väldigt positiv ställning till Globalisering och han menar att vi inte bör vara för försiktiga, utan vi måste våga ta risker, inte ska bra räkna vinster och förluster (Ibid:38–47). Giddens (2003:52) förkastar tanken om en en fullständig ren tradition och menar att även religioner blandas med olika traditioner och tar exempel på det ”islam” vilket t.ex. jag kan se i hur jag som muslim och är född i Irak inte får skriva eller uttala min fars namn som det är ”Abdulhussein” i Saudiarabien, eftersom det strider mot islam enligt Wehabism som är den offentliga tolkningen av islam i Saudiarabien. Giddens menar att folk är mer intresserade av politik idag än tidigare och även den yngre generationen och att folk är missnöjda med politikerna snarare än demokrati. Han vill se demokratin ”transnationell” (2003:78). Turner (2001) menar att globaliseringen har förändrat den populära föreställningen om förhållandet mellan plats och identitet (s. 197). Globalisering och det nya sättet att hämta information gör det för svårt för politikerna att hemlighetsfulla fakta eller propagera på gamla sättet. Thörn beskriver att ”kulturens globalisering består av huvudsakligen av uppkomsten, etablerandet och spridningen av nya imaginära gemenskaper som spänner över nationsgränser. De skapas genom identifikation över stora avstånd, och förutsätter därmed moderna kommunikationsteknologier” (2002:115). Thörn menar att det inte är tekniken i sig som skapar de globala identiteter utan det är hur vissa globala institutioner utnyttjar den (2002:116). Även om tekniken kan utnyttjas för att begränsa friheten men den kan utnyttjats av t.ex. demokratiska organisationer eller andra organisationer. Det kommer inte att bli lätt för t.ex. Kina, Saudiarabien eller sådana stater som använder sensorn för att begränsa människor att sträcka sig över gränser eftersom människor utvecklas i det livslånga lärandet.

Livslångt lärande

Individer måste fortsätta lära sig för att känna sig hemma i den globala världen menar Jarvis (2007:140). Vi är inte helt fria att inte lära oss. Rubenson (2002) skriver att livslångt lärande är livslångt och handlar om allt från vaggan till graven, livsvitt och sker i många olika miljöer och att det är lärandet i sig som är viktigt. Det betyder att lärandet är allt och begreppet blir omfattandet vilket gör det svårare att verkställa på ett rättvist sätt. Rubensen säger att det är viktigt att ”titta närmare på den förändrade förståelsen för principen om livslångt lärande och kritiskt fråga vilka politiska roll allmänheten kan och bör spela” (2002). Jarvis 2007 menar att globaliseringen ställer till att det behövs mer utbildad arbetskraft för att hinna med den snabba ekonomiska utvecklingen, vilket betyder att livslångt lärande blivit viktigt på grund av det ekonomiska systemets behov (s. 211).

”I slutet på 60-talet införde UNESCO livslångt lärande som en övergripande begrepp och vägledande princip för omstrukturering av utbildningen” (Rubenson 2002). Att livslångt lärande blev en rättighet av ett demokratiskt perspektiv. Utan djup kritik blev livslångt lärande mer grundat på de ekonomiska fördelarna och fokuset blev mer på att öka humankapitalets kraft för en internationell konkurrens. Men många forskare började kritisera det hårt och år 2000 fattades vid Europeiska rådets möte i Lissabon att livslångt lärande måste bli den vägledande principen för tillhandahållande av och deltagande i hela spektrumet av lärandemiljöer. Uppgiften för medlemsstaterna att fastställa enhetliga strategier och praktiska åtgärder för att främja livslångt lärande för alla. Och år 2000 betonades två lika viktiga mål inom livslångt lärande: att främja ett aktivt medborgarskap och att främja anställbarhet och det blev en dominant strategi för EU (Rubenson 2002).

Den existentiella definitionen av livslångt lärande enligt Jarvis är den processen att omvandla erfarenheter till kunskap och kompetens (2007:123). Lärande finns i tre olika former; det formella i form av t.ex. utbildningar i skolan och universitet, det icke formella i form av t.ex. företagsutbildningar, folkbildningar och det informella lärande där vi lär i det vardagliga livet. Rubenson (2002) menar att informellt lärande är en av huvudfaktorer för livslångt lärande.

Jarvis menar att livslångt lärande är en kombination av processer i människan där hon i kropp och själ upplever sociala situationer. Och det som Människan uppfattar och tolkar med de olika sinnena, integreras i hela människans liv och resulterar i dennes ständiga förändringar eller utvecklingar i livet (2007:1). Han menar att den snabbt förändrade världen vi lever i kräver att vi ständigt lär för att hitta vår plats i samhället (2007:5). Vi lär av våra signifikanta som kan vara våra närmaste som föräldrar och sedan lär vi oss av våra lärare och samhället, vi praktiserar vad vi lärt oss och ifrågasätta det vi hade lärt oss i barndomen som vi trodde var den enda sanna världen, vi förändras ständigt och lärandet fortsätter. Jarvis menar att kultur inte är någon homogen företeelse och att det finns olika tolkningar av verkligheten men att det även kan finnas en enda accepterad tolkning i vissa samhällen. Han menar att lärandet är den hela omvandlingsprocessen av vår erfarenhet genom tanke, handling och känslor och på det sättet förvandlas den externa verkligheten enligt våra tolkningar (2007:5). Genom att vi lever i en värld och samspelar med människor i samhället utvecklas vi genom våra sinnen, genom erfarenheter som konstrueras socialt genom att tänka och reflektera över våra upplevelser. Jarvis säger det är svårt att definiera kultur i och med att den har många erkända betydelser. Han definierar ändå det som en helhet av ”kunskap, tros, värderingar, attityder och normer” och menar vidare att lärande är bundet till kultur och att lärandet är både socialt och kulturellt fenomen (2007:8).

Vi identifierar oss olika beroende på hur vi blir tillfrågade eller hur många gångar vi svarar på det. Vi identifierar oss med en roll i en organisation där vi arbetar i eller med själva organisationen. Vi går ifrån att utföra en uppgift till att identifiera oss med en yrket. Jarvis menar att människor identifierar sig med olika typer av tillhörighet som arbete, erfarenhet, nation, etnicitet, familj, religion etc. Vi identifierar oss efter vad vi har för erfarenheter i vårt sociala liv. I den snabbt förändrade globala världen vår identitet är kortvarig menar (2007:151–152). Vi förstår oss själva i relation till andra människor i en ständig pågående process hela livet och våra identiteter anpassas och förändras i samspel med andra människor (Jarvis 2007:153). Oavsett vilket samhälle individer föds in i, lär de sig att vara sig själva, och de identifierar sig med det samhället och lär dess värderingar. Och han menar att t.ex. det muslimska samhället som motsätter sig den avancerade kapitalismens värderingar lär människor olika identiteter och olika värderingar, vilket skapar konflikter med västvärlden (Jarvis 2007:155).

Etnicitet

Westin (1999) menar att etnicitet är en kollektiv identitet för en etnisk grupp som definierar sig själva och definieras av andra som en kategori av människor. En etniska gruppen har en föreställning om ett gemensamt ursprung som egentligen konstrueras socialt och solidaritet mellan medlemmarna är en viktigare än med andra etniska grupper. Och för att tala om en etnisk grupp bör flera kategorier vara uppfyllda såsom; gemensam kultur, religion, språk, gemensamt territorium, externt erkännande och igenkännande och föreställning om ett gemensamt ursprung (s. 31–34). Borgström och Goldstein-Kyaga menar att kategorierna som språk, religion och så vidare blir etniska när de kommer i kontakt med andra folkgrupper med annorlunda kultur, och menar att kulturer är resultatet av grupptillhörighet (2006:57). Det är alltså vi människor som konstruerar kultur som enligt Westin (1999:9) ”framställs av människan och lärs in i kontrast till det som av naturen är givet och som överförs genetisk.”

Borgström och Goldstein-Kyaga menar att begreppet etnicitet har påverkats av globalisering. Och skriver om flytande och föränderliga gränser som påverkar människors identitet, särskilt i stora städer. ”Man kan fråga sig om etnicitetsbegreppet blivit alltför snävt och klumpigt för att beskriva den situation människor befinner sig i det globaliserade samhället.” Och de säger ”Man kan inte längre ens tala om dubbel identitet, utan det är ofta en fråga om mångdubbla och gränsöverskridande identiteter.” (2006:17).

Diskussion och reflektion

Min dotter som är född i Sverige och har levt hela sitt liv här, har mer gemensamt med svenskar än med irakier som inte talar svenska och har aldrig varit här i Sverige, men räknar jag andra kategorier som namn och hudfärg så blir det kanske tvärtom. Jag upplever att jag är alltid lever i en ständig omställning och att jag har vant mig efter 18 år i Sverige att jag växlar hit och dit. Och det ser jag tydligt i mina barn; hur de talar och vad dem talar om. Även min två åriga dotter som pratar arabiska med mig och växlar snabbt till svenska då hon pratar med förskolläraren. Jag växlar mitt sätt att tala och mitt språk då jag talar med mina bekanta i Irak med Skype[4] och skriver samtidigt på svenska med en klasskamrat i Sverige, men även växlar språk till engelska då jag chattar med en irakier i England. Men den möjligheten att växla fritt är inte alltid tillgänglig då det handlar om hudfärg där blir det andra fakturor som påverkar det. Är man på fest med svenska kompisar och träffar andra svenskar så går det inte att undvika att höra en fråga om vilket land man kommer ifrån eller att man förknippas tillhöra ett visst land baserat på fördomar om att den hudfärgen eller brytningen tillhör en särskild etnicitet.

Kodväxling ingår i alla människors liv, men det blir speciellt med en kosmopolitisk människa. Det blir en belastning av att känna sig ständig uppmärksamhet och alert, vem man pratar med, vilket språk använder man förutom det att man tar olika roller. Man övervakar sig extra noga för att inte göra bort sig eller blir dömd på ett inkorrekt sätt. En student berättar för mig att hon kommit för sent för att det var en ”turk” som körde bussen och han var för okunnig att han körde av den isige vägen. Hon frågade inte ens honom om han var turk, utan hon gissade bara det eftersom hon trodde att i Turkiet finns inte snö. Det inte alltid att kodväxla när man har en annan huvudfärg. När man blir ifrågasatt känner man nackdelen med rotlösheten, men när man känner oberoendet av att tillhöra en viss etnisk grupp så upplevs den positiva känslan av frihet och större möjlighet att uppleva och lära och man känner sig en världsmedborgare. Rotlösheten har två olika sidor; dels är det en fråga om att inte accepteras av omgivningen, och dels sammanhänger den med en personlig känsla av att inte dela omgivningens erfarenheter, värderingar, tänkesätt och referensramar. Det är ofta också en fråga om brist på kunskaper, t.ex. i språk, om kultur och samhälle, förhållningssätt med mera, en brist som innebär att man är rädd att tappa ansiktet, att inte riktigt ha kontroll (Borgström och Goldstein-Kyaga 2006:133). Det är därför viktigt för ett multikulturellt samhälle som Sverige och speciellt i de stora städerna där det finns många olika etniciteter, att kunna förstå de både för och nackdelar av att ha många olika etniska grupper som överlappar varandra. Det är viktigt att utnyttja de gemensamma positiva känslor och förstå problem med de negativa tankar för att kunna förebygga de större problemen som skapar ilska och missförstånd i samspelt.

De ungdomar som bränner bilar i vissa delar av Sveriges storstäder är en del av det nya globala samhälle som påverkas både lokalt och globalt. Jag frågade ett par av sådana ungdomar om varför de gör det gör? Och deras svar var att de ville skapa uppmärksamhet genom att visa att demokratin idag brister i form av att institutioner och lager bör utvecklas. De känner ilska över vissa polisers agerande och vill genom som de kallar det civilolydnad ända i det. Jag kan dessutom tänka mig att det finns andra orsaker till det som solidaritet genom att de känner sig en del av andra ungdomar i andra delar i Sverige eller t.o.m. världen, att de påverkas av ungdomars agerande i t.ex. Frankrike. Även om det är våldsamma handlingar men det kanske kan betraktas som civilolydnad. Thörn menar att civilolydnad har använts för att t.ex. ”synliggöra dolda maktförhållanden” (2002:170). På andra sidan är det mycket allvarligt att inte anstränga sig för att inte lösa sådana aktioner som revolterande ungdomar gör eftersom det utnyttjas av de som ser sig värna för en väldigt homogen samhället trots att vi är redan globaliserade i nästan allting.

Den nya teknologin har ökat vår frihet genom att vi i allt större grad utnyttjar tid och rum för att leva och lära. Den möjligheten att utnyttja tid och rum har gjort t.ex. mig till en kosmopolitisk människa. Jag lever i Sverige men ändå är jag i Irak eller England då jag chattar med mina släktingar och kommenterar olika diskussioner om det som händer globalt om klimatet som rör hela världen. Jag följer debatten om den nya demokratiska Irak som jag någon dag flytt ifrån då det var diktatoriskt styrt. Jag röster i irakiska valet härifrån och följer all ändring som sker kontinuerligt samtidigt som jag följer debatten med Sveriges politiska partier och kommer att rösta i valet också härifrån och följer debatten med hjälp av samma medierande digital media ”Internet”. Jag struntar att följa vissa diskussioner om Irak och engagerar mig mer i den svenska politikens debatt den tiden jag känner att jag behöver växla men även när jag känner att jag får mer rättigheter. När jag åker till Irak längtar jag efter den ordning och reda som jag upplever finns här i Sverige, men längtar kanske mer dit för de sympatier som man ser hos släktingar och vänner. Att man inte blir ifrågasatt hudfärg eller vad man kommer ifrån. Men även längtar till det privata livet här eftersom livet där ser mer kollektivt än individuellt.

Det finns alltid för och nackdelar med att vara en multietnisk människa, men fördelarna ökar ju mer vi lär oss och lär andra hela livet. Och jag ser positivt på den globala utvecklingen men också ser jag på det som ett stort ansvar för oss som har möjligheten att utnyttja globaliseringen att bidra med våra kunskaper och sprida de med hjälp av IKT. Jag ser potentialen i mina barn av de multikulturella kunskaper och språk som bär på kulturen som konstrueras i samspelt med olika etniska tillhörigheter som ökar med hjälp av IKT. Därför vi definiera och förädla hela samhällets uppfattningar och upplysa den potentialen. Vi bör utvidga synen och förståelsen på globaliserings möjliggörande för hela mänskligheten och tänka både mikro och makro. Jag slutar mina reflektioner med att citat från Borgström och Goldstein-Kyaga:

”Den mångkulturella kompetensen är alltså en tillgång i det globala rummet och utgör allt oftare en merit vid anställning. Samtidigt motverkas dessa tendenser av en ökande global konkurrens på etnisk, kulturell och nationell grund, där subtila etniska markörer som namn, en lätt accent eller klädstil är en grund för diskriminering och kan vara avgörande för vem som tillsätts på en tjänst där många sökande har de rätta kvalifikationerna” (2006:129).

Källförteckning

Giddens, A. (2003). En skenande värld: hur globaliseringen är på väg att förändra våra liv. (1. uppl.) Stockholm: SNS förlag.

Turner, B.S. & Rojek, C. (2001). Society and culture: principles of scarcity and solidarity. London: SAGE. [Elektronisk källa, http://www.biblioteket.stockholm.se].

Borgström, M., & Goldstein-Kyaga, K. (2006). Från rotlöshet till kosmopolitism. Ungdomar i den globala staden. I: Södertörns högskola (2006). Gränsöverskridande identiteter i globaliseringens tid: ungdomar, migration och kampen för fred. Huddinge: Södertörns högskola.

Södertörns högskola (2006). Gränsöverskridande identiteter i globaliseringens tid: ungdomar, migration och kampen för fred. Huddinge: Södertörns högskola.

Thörn, H. (2002). Globaliseringens dimensioner: nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Stockholm: Atlas.

Jarvis, P. (2007). Globalisation, lifelong learning and the learning society: sociological perspectives. Abingdon, Oxon: Routledge.

Knowledge, Sentience and Receptivity: a paradigm of lifelong learning, European Journal of Education,Vol. 43, No. 2, 2008

Westin, C. (1999). Mångfald, integration, rasism och andra ord: ett lexikon över begrepp inom IMER – Internationell migration och etniska relationer. Stockholm: Socialstyr.

Lifelong Learning for All: Challenges and Limitations of Public Policy. Kjell Rubenson. University of British Columbia. Introduction …

http://www.oise.utoronto.ca/CASAE/cnf2002/…/rubenson2002w.pdf


[1] ”Nya bilbränder i Gottsunda”, www.svd.se. (hämtad 2010-02-20).
[2] Ola Karlman om Bränderna i förorten ”Sverigedemokraternas bränder?” (hämtad 2010-02-20).

Kroppens roll i självskapandet i en digital tidsera

Bakgrund

Mogren (2011) anser att teknik[1] är en del av sociala praktiker. Mogren och Thunborg (2010) skriver om hur mobilen påverkar arbetet och fritiden och gör de gränslösa. Gränserna mellan arbetet och fritid flyttas och skillnaderna blir i de sociala praktikerna, vilket gör att man kan ifrågasätta de företag med stränga reglar och procedurer, då mobilen kan fungera som ”murbräcka” (Mogren 2011) för att spränga gränsar, men det kanske kan vara nyttigt för en del andra företag som vill utnyttja t.ex. sina anställda att använda sociala medier på arbetstiden. Giddens (1999) hävdar att vi lever i en högmodern tid, där elektroniska medier spelar en central roll av konstituerande av självidentiteter både på en lokal- och globalnivå. Självidentiteten blir en ”reflexivt organiserad strävan” (Ibid:12–3) och kroppen fungerar som en viktig del av aktören (Ibid:71–80). Giddens menar alltså att kroppen har en större betydelse i dag jämfört med den traditionella tiden, då individen inte existerade (1999).

Jag har valt att titta på en film ” Khadidje[2] och Fjortisen[3]”. En film som är gjord av Gina Dirawi[4]. Den handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, en muslimskkvinnorepresentant och en ung svensktjejrepresentant. Det är en person som använder sin kropp för att spela två olika former av sociala identiteter.

Syfte och frågeställning

Jag kommer att titta på de två olika karaktärer/aktörer Khadidje och Fjortisen och försöka förstå kroppens betydelse i skapandet av självidentitet enligt Giddens (1999)?

Hur använder Dirawi sig av bl.a. sin kropp för att uttrycka två olika sociala identiteter/självidentiteter? Vad har tekniken för roll för identitetsutveckling?

Teori

Giddens menar att struktur och aktör utgör två sidor av samma mynt och myntet är själva sociala praktiker. Han menar att vi inte kan titta på den ena eller den andra som separata eller skilda världar, utan man ska studera de i sociala praktiker, eftersom både är sammanvävda i sociala praktiker. Handlande blir en del av sociala praktiker, som är ett ordnat sätt att göra saker på som har en viss utsträckning i tid och rum. Det rent lokala finns inte längre, då det globala och det lokala konstruerar varandra. Det jag eller andra gör, är en del av sociala praktiker (Giddens 1999, Mogren 2011).

Urbäddningsmekanismer som består av ”symboliska tecken” och ”expertsystem” gör att vi kan lyfta ur sociala relationer från lokala kontexter, och återaktivera dem i olika tid och rum. Vi sätter tilltro till personer vi inte känner till, till system vi tror att det fungerar på ett sätt som gör att vi lever i kontinuitet, och att vi kan handla, då vi inte kan vara experter i allting, det som produceras lokalt påverkar globalt och vice versa (Giddens 199:27–31). Medierna avspeglar, formar och omformar det vi gör menar Giddens (s. 38). ”Men den enorma uttänjningen av tidrummet som högmoderniteten skapar, gör att ”självet” och ”samhället” är ömsesidigt förbundna på en global nivå – för första gången i mänsklighetens historia” skriver Giddens. Det gör att självet blir ett ”reflexivt projekt” (Ibid:44–5). Giddens ser individer som kompetenta sociala aktörer (Ibid:73), och det som vi gör ingår i vårt praktiska medvetande. Kravet blir att vi måste hela tiden veta, både vad vi gör och varför vi gör det, och reflekterandet och ifrågasättandet blir vårt diskursiva medvetande (Ibid:45–7). Och en reflexiv medvetenhet är en förutsättning för självidentitet, vilket betyder att självidentitet är det som vi är medvetna om (Ibid:67). Vi är det vi gör oss till menar Giddens. Vad händer just nu? Vad tänker jag på? Vad gör jag? Vad känner jag? Hur andas jag? (Ibid:95–6).

”Självet är naturligtvis kroppsligt” skriver (Giddens 1999:71). Han menar att kroppen är den yttre representanten som vi ser i biografin, och på det sättet ser han inte den som något med inre kärna och yttre sätt att visa kroppen på (Ibid.). Självidentitet blir hur jag som individ reflexivt uppfattar utifrån min biografi (Ibid:68). Självidentitet blir med andra ord identitetskontinuitet i tid och rum, så som den reflexivt tolkas av aktören (Ibid.).

Kroppen är inte bara en fysisk entitet, utan också en aspekt som möjliggör vårt vardagliga deltagande i olika praktiker där självidentiteten skapas. Vi framträder genom att klä våra kroppar på olika sätt och anpassar vårt uppträdande till olika vardagliga sammanhang. Med kroppen hanterar vi både njutning och smärta, och vi tvingas till att se över den hela tiden. Kroppen blir underkastad olika ”regimer” hävdar Giddens, eftersom vi anpassar vårt framträdande till olika miljöer hela tiden, och på det sättet skapas olika själv. ”Kroppen deltar på ett mycket direkt sätt i självets konstruktion.”, och vi blir ansvariga för formandet av våra kroppar menar Giddens (1999:122–4). Han menar också att jämfört med förmoderna tider, har vi idag tillgång till betydligt större produkter, oberoende av tid och rum (Ibid:163). ”Kroppen i sig – så som den mobiliseras i praktiken – har blivit mer direkt relevant för den identitet som individen eftersträvar.” (Ibid:258). Genom att abstrakta system invaderade kroppen, blir kroppen liksom självet ett fält för interaktion. Den har alltså blivit ett anpassbart material i högmoderniteten, vilket gör att kroppen har idag en allt större betydelse i formandet av självidentiteten (Ibid:1999).

Resultat och analys

Filmen ”Khadidje och fjortisen” handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, varav den ena är en muslimsk kvinna och den andra en ung svensk tjej. Huvudkaraktärerna Khadidje och Cecilia (”Fjortisen”) och spelas av Gina Dirawi. Denna film verkar vara mer gjord för att nå en unggeneration. Den är amatörmässig och gjord med enkla digitala medel och visas på nätet, med hjälp av YouTube. Men det verkar inte spela någon stor roll eftersom hon ändå mer än en halv miljon besökare, och enligt Dirawi så har hon fått ca 13 miljoner ”hits” för den och de andra filmer hon skapat (anagina.blogg.se).

Khadidje är ett muslimskt namn, ett namn som används som symbol för islam och Khadidje bär en överdrivet traditionell klänning för att skapa humor. Hon spelas som en representant för stereotyp invandrare från mellanöstern, varifrån Dirawi själv härstammar. Hon talar svenska med avsiktligt stark brytning (dock grammatiskt korrekt), och blandar in mycket arabiska. Khadidje bär traditionella muslimska kläder, svart heltäckande klänning och slöja. På det har hon också mycket ansiktsbehåring. Hon hälsar som en traditionell muslim och presenterar sig som ”här är jag syster Khadidje” då hon också har gjort en serie filmer med samma hjältefigur.

Den andra karaktären Felicia, är en blondin, ung tjej med rufsigt hår, överdrivet sminkat ansikte. Hon talar svenska, lugnt och lite otydligt. Hon knackar på Khadidjes dörr och vill sälja polkagrisar vilket skapar ett samtal mellan de två olika karaktärerna. Cecilia pratar mjukt, hon hoppar och vrider mjukt sin kropp, leker och visar stolt upp sitt rufsiga hår.

Khadidje frågar förvånat ”vem är du?” och Cecilia svarar lugnt och barnsligt. Under samtalet ropar Khadidje på andra personer som ”Hassan[5]” och ”Fatima[6]”, (låtsaspersoner med muslimska namn, som dock inte visas i filmen) för att fråga om hjälp då hon inte förstår vad fjortisen säger, och tror att hon är imbecill eller galen. På andra sidan ser Cecilia förvånad ut, och inte nöjd med hur Khadidje ser på henne. Khadidje kallar henne för- och beskriver henne med fula ord och frågar om hennes föräldrar vet vad Cecilia gör på kvällen.

Kritiken väller in med mycket kroppsspråk, förvånade ögon och starka ansiktsuttryck. Cecilia lutar sig tillbaka och med ansiktsuttryck fulla av häpnande reaktioner på Khadidje, men hon viker inte sig utan fortsätter erbjuda de godisar hon vill sälja. Men Khadidje fortsätter reta Cecilia, som säger sig vara ”så hot” samt att Khadidje inte vet något om stil.

De två olika karaktärer lånas alltså från två olika kulturer, med två olika identiteter som inte hänger samman. De här identiteterna använder sig av sina kroppar på ett mycket tydligt sätt för att skapa olika självidentiteter som förstärks med traditionella namn. Kroppsspråk används hyggligt och tydligt med mycket kontroll av Dirawi för att skapa två identiteter. Giddens menar att en kompetent person är den som kan använda och kontrollera ansiktsuttryck och andra gester i när man interagerar med andra. Genom att övervaka sitt ansikte och sin kropp utför Dirawi en förhandlig mellan två skilda identiteter genom att utnyttja tekniken och växla från det ena klippet till det andra. ”Kroppslig disciplin är en integrerad del av den kompetenta sociala aktören” hävdar Giddens (1999:71–3).

Dirawi spelar denna film baserad på hennes biografi, då hon själv är från den kultur hon beskriver och lever i. Hon med Giddens ord lever i processen av att hitta sig själv (1999:21). Hon är muslim som har sett, hört och upplevt Islam, samt hon är ung svensk tjej som lever i Sverige. Det hon gör är både praktiskt och reflexivt tänkt. Hon upplever en konflikt mellan att leva med två olika värderingar som krockar på flera sätt, men genom att reflexivt tänka och reagera på hennes liv skapas hennes självidentitet som är varken Khadidje eller Cecilia. Hon använder det i stället för att skapa en film som följs av flera filmer som hon publicerar på sin blogg, och skapar ett sätt att för ett nytt liv. Det verkar vara att Dirawi brister i självidentitetens kontinuitet, det vill säga att självet och kroppen inte känns hänga samman (Ibid:68–70).

Kroppen har en stor betydelse i hennes sätt att skapa den nya identiteten. Hon målar den, pratar genom den, visar hur hon kritiserar, gillar eller ogillar vad hon vill. Hon driver inte bara med Islam eller fjortisen utan hon värderar och sätter betyg på det. Det följs naturligtvis av massor av kommentarer av de som sett filmen. Vissa giller det och andra ogillar, en del gillar filmen och Dirawi sätt att driva medan några kritiserar henne hårt. Och språket blir ”medel varigenom man får till både sig själv och andra” (Giddens 1999:65). Språket används mycket i filmen både kroppsligt, talat och skrivet för att förmedla olika budskap.

Diskussion

Efter att ha analyserat filmen ser jag betydelsen av att använda kroppen i identitetsskapande. Men har Dirawi lyckats använda kroppen och framställa två olika identiteter om hon inte hade drivit med kulturen som identiteterna framställer?

Dirawi utnyttjade sin kropp i skapandet av två olika sociala identiteter klä den på två olika sätt och anpassade sitt uppträdande till olika sammanhang. Hennes kropp har direkt deltagit i självets konstruktion oberoende av tiden och rummet, vilket speglar vår tid i jämförelse med förmoderna tider då det inte fanns den nya tekniken vi har idag, och hon behövde inte anlita expert heller för att skapa filmen så som det hade varit tidigare (Giddens 1999:122–4, 163).

Dirawi har lyft ur en del av de sociala relationerna som råder i Sverige och återaktiverat dem i olika tid och rum, med hjälp av kroppen, språket, elektroniska medier; Internet och YouTube, webbkameran (Ibid:1999). Men det hon gjort är inte helt riskfri, eftersom hon har drivit med på ena sidan Islam och särskilt för att hon använt namnen på viktiga symboler i Islam som Khadidje, Hassan och Fatima, och på andra sidan då hon drivit med unga tjejer. Hon har redan fått flera arga kommentarer där anklagas hon för att förnedra islamister. Och en annan kommentar av en arg ”fjortisar”.

”Vilken piss unge som la ut denna! hon vill säkert skämma ut islamisterna fan vad idiotisk hon kan vara. låtsas vara en muslim fan vad kränkigt.”

Hur vågar du, hur anstår du dig att göra narr av svenska östermalms fjortisar =P”

Om självet är kroppsligt såsom Giddens (1999:71) hävdar, då att kroppen och självet är kopplade samman, som två sidor av samma mynt tolkar jag det så. Självet och kroppen är en del av Dirawis berättelse som formas och omformas beroende på hur vad hon gör utifrån hennes biografi både som invandrare, med minnen av traditionella värderingar som hon upplevt på ena sidan och som ung tjej med andra värderingar. Dirawis självidentitet blir varken Khadidje eller fjortisen, utan det som hon reflexivt uppfattar utifrån sin biografi (Giddens 1999).

Avslutning

Jag ser att Dirawi ändå även om hon använde sin kropp för att framträda i två olika roller så har hon lyckats skapa en känsla av att både karaktärerna visar tydliga gränser mellan deras identiteter, samtidigt har hon utvecklat sin självidentitet genom att skapa en publik som klickat 13 miljoner gångar på samtliga av hennes filmer enligt hennes information på sin blogg. Både de olika aktörerna hon spelar verkar vara normstyrda, men framträdandet som de gör verkar vara normalt (Giddens 1999:73–4). Både karaktörers framträdande bidrar till att tänka på att diskutera och föra fram budskapet om olika fördomarna på humoristiskt sätt och reflexivt tänkande. Att ta riskar verkar vara ett måste i den tid vi lever idag. Jag har själv skrattat och haft roligt av att titta på Khadidje och fjortisen.

Referenser

Giddens, A. (1999). Modernitet och självidentitet: självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos.

Mogren, Ragnhild & Thunborg, Camilla (2010). Boundaryless work and the role of mobile ICT. In V. C.X. Wang (red), Encyclopedia of Information Communication Technologies and Adult Education Integration (s. 927-941). Hershey, PA: IGI Global.

Mogren, Ragnhild  (2011). Föreläsning om Giddens ”Modernitet och självidentitet” i institutionen för pedagogik och didaktik 2011-11-30, Stockholms universitet.

National encyklopedi, [http://www.ne.se/]

Dirawi, G. blogg: [http://anagina.blogg.se/] eller direktlänken

Dirawi, G. YouTube plats: [http://www.youtube.com/anagiina/]


[1] Med teknik menar Mogren (2011) alla möjliga artefakter.

[2] Khadi´ja (Khadīja), Khadidja, d. ca 619, Muhammeds första hustru och mor till bl.a. Fatima.
(hämtad 2012-01-10, www.ne.se)

[3] http://anagina.blogg.se/ eller direktlänken http://www.youtube.com/anagiina (hämtad 2012-01-10)

[4] ”Gina Dirawi heter jag och är en 20 årig Sundsvallsfödd tjej som nu bor i Stockholm och är programledare för ”The Fabulous life of Ana Gina” som går på SVT play. Har över 13 miljoner hits på Youtube för mina humorvideos och fick äran att Sommarprata i P1 2011. Jag har även lett humortalkshowen ”The Ana Gina Show” under 3 säsonger, varit sommarkrönikör i p3, arbetat på p4 Västernorrland, vunnit Expressens Kristallen pris för bästa webb-tv 2010 och vann Veckorevyns Blogawards pris som ”roligast i bloggvärlden” 2010.”
(hämtad 2012-01-10, http://anagina.blogg.se/)

[5] Hasan (Ḥasan ibn ˙Alī ibn Abī Ṭālib), 624–670, kalif 661, äldste son till Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima, en av de fem heligaste gestalterna inom shiitisk islam.

[6] Fa´tima, Fāṭima, eller az-Zahrā ‘den strålande’, född ca 605, död 632, profeten Muhammeds dotter och det av hans barn som stod honom närmast.