Personas som en norm

Inledning

Med hjälp av diskursanalys som grunder sig på Foucaults verk om diskurs skriver Massanari (2010) i en artikel där han reflekterar över problematiken i relationen mellan designer[1] av digitala artefakter och dess användare – i aktuella texter om användarcentrerade[2] designtekniker. Han behandlar tekniken som kallas ”personas” som representerar en eller flera typ av människor för att kunna stödja designer i valet av målinriktad design som baserar sig på strävan efter en bra förståelse av användare (Ibid.) Utifrån social konstruktionism anses texter som en typ av sociala praktiker (Delanty & Strydom, 2010; Fairclough, 2003). Artikeln är intressant eftersom den handlar om utveckling som är central i pedagogik (Mohamed, 2013).

Bakgrund

Samhällsvetenskapssyfte är att utvidga psykologin, från att förstå vardagliga samspel mellan människor, till att förstå samspelet mellan stort antal människor i samhällsinstitutioner, och mellan personer vars kulturer och livsformer skiljer sig mycket från vår egen (Rosenberg, 2012:26). Men också att avslöja regler och normer som människor brukar följa och hedra (Ibid:120). Samhällsvetares mål är att förstå samhället för att identifiera t.ex. orättvisor, förstå vad som händer i samhället här och nu – inte så som beteendevetare om att veta vad kommer att hända framtiden (Ibid:26–7). Rosenberg (2012) och Delanty & Strydom (2010) nämner många olika teorier som har olika ontologiska och epistemologiska ståndpunkter som forskaren kan använda för att studera människan och samhället[3].

Foucault som anses både som strukturalist och poststrukturalist lägger stor tonvikt vid förbindelsen mellan makt och kunskaps, och då han menar att varje maktsystem innehåller en form av motstånd (Delanty & Strydom, 2010; Foucault, 2002). Hur motstånd uppkommer är det en fråga som behöver svaras, om den är individuellt eller om den är holistiskt. Har människan en agens; möjlighet att agera i form av ”beliefs and desires” (tro och begär) eller är det strukturen och diskursen som bestämmer är det frågor som jag vill kasta ljus över genom att titta på Foucault och Rosenberg (2012). I syftet kommer jag att förtydliga min fråga med förhoppning att kunna hitta svar efter analysen och diskussionen (jfr Foucault, 2002; Rosenberg, 2012). Människans handlingar förklaras genom att tolka dem ”by giving it meaning of significance” (Rosenberg, 2012:118). Tro och begär förklarar handlingen genom att göra den ”intelligible, revealing its meaning or significance” (Ibid:119). Normer som gör handlingar meningsfulla är skapade av individer menar Rosenberg (2012:118).Rosenberg säger att alla handlingar oavsett om de är medvetna eller omedvetna består av tro och begär (2012), medan Foucault menar att normer kan finnas i praktiker utan att människor lägger märke till dem vilket gör att de blir bestämmande (Foucault, 2003; 2002). Om vad Rosenberg säger om tro och begär är rätt så borde jag hitta i artikeln detta påstående.

Syfte och frågeställning

Syftet med denna artikel är att genom en metaanalys på Massanaris (2010) artikel, försöka förstå användning av konstruktion och jämföra det med Rosenberg (2012) användning av detta begrepp. Genom att kontrastera Rosenberg med Foucault försöker jag kommer närmare en förståelse på hur de ser på konstruktion.

Teori och metod

Genom att dekonstruera text som i sig ses som social praktik är det en metod som tillämpas inom poststrukturalism med syfte att ”bryta upp de etablerade tankestrukturer – diskurser, särskilt de om de vetenskaper – som upprätthålla maktrelationer” (Delanty & Strydom, 2010:323). Dekonstruktion kopplas till Derrida som lägger stor vikt vid språk, men till skillnad från honom har Foucault en bredare och större omfattningssyn (Ibid.). Foucaults intresse ligger i hur maktrelationer utformas, genom den diskursiva konstitutionen av samhället. Relationen eller förbindelsen mellan makt och kunskap sker i sociala praktiker som gör de till konstruerande. Men de kan också ses som en konstruktion som sker i sociala praktiker. Praktikerna blir då forskningsobjekt i stället för individer. Varje maktsystem innehåller en form av motstånd; och det finns hela tiden konkurrerande diskurser (Ibid:324ff; Foucault, 2002). Makt är således inte är något som människan har, utan den skapas i sociala praktiker; i relationer mellan människor (Foucault, 2002). Subjektet; människan syns inte tydligt hos Foucault (Ibid.). Han gör människan anonym genom att säga att könet ”talar” eller ”säger”. När han pratar t.ex. om diskurser som får mot-diskurser säger han att ”homosexualiteten började tala om sig själv” och inte säger t.ex. att människan talar om sin sexuella anläggning (Ibid:111, 91). För Foucault finns makten överallt, och den konstruerar och konstrueras hela tiden i sociala praktiker. ”Makten utövas från oräkneliga håll och i ett växelspel av ojämlika och rörliga relationer” (Ibid:104). Även om makten utövas med avsikter så är det inte människans rationalitet som gör det, utan rationaliteten finns i relationsförhållanden i sociala praktiker. Makten finns i nätverk av relationer hävdar Foucault (Ibid:104ff). Diskurser både förstärker och undergräver makten. Tystnad och tal om makt har olika effekter på den, vilket betyder att diskurser kan möjliggör men också motverkar makten. Detta betyder således att det finns konkurrerande diskurser (Ibid:108–12; Youngblood & Mazzei, 2011). Man kan uppfatta av det att sociala praktiker producerar både kunskap och makt och kunskap och makt utgör två sidor av samma mynt (Ibid.).

Hos Rosenberg (2012) består människors handlingar av tro och begär, dvs. att de blir en förutsättning för att förstå människors handlingar (s.119). Rosenberg menar att folk psykologi är den bästa teori som vi har för att studera mening i människors beteende genom ”showing that it is action undertaken in the light of beliefs and desires” (2012:26). Han problematiserar och jämför olika vetenskapliga teorier genom att diskutera social psykologi och samhälles konstruktion. Han hävdar att interpretationalister har intresse att förstå människors handlingar genom att analysera reglar, normer, och praktiker, och språk kan ha en analysande roll. Rosenberg säger att det handlar om olika tro och begär som är koordinerade och det är de som gör praktiker, inte konstruktioner mellan människor (Ibid:117ff). Individen väljer/struntar i att göra något, då har hon/han en intention. Rationalitet enligt Rosenberg finns hos oss, då vi föds med en form av rationalitet. Våra handlingar är rationella och består av tro och begär och sedan kommer konstruktionen som normer, institutioner etc. Tro och begär utgör tillsammans intentioner, och de är svåra att skilja emellan (Rosenberg, 2012). I diskursanalys däremot talar man inte om en specifik individ, utan generaliserar; att individer finns men de vet man inte vilka är (jfr Foucault, 2002). Rosenberg menar att sociala konstruktioner analyseras i termer av begär och tro. (2012:117). En meningsfull handling enligt honom har avsikter; tro och begär, och den skall vara medveten. En handling skall ha ett mentalt innehåll som är inte observerbara, eftersom det är inte fysisk. Jämför en förståelse är något som man uppfattar men inte kan se. Om man säger t.ex. att böcker eller artiklar har ett innehåll så kan avsikten betyda innehållet i boken/artikeln. Innehållet blir författarens avsikt/er. Att analysera artikelns innehåll är en strävan efter att veta författarens avsikter (Rosenberg, 2012:119ff). Människan som handlar med tro och begär har således en möjlighet/er till handling som kan innefattas i begreppet agens. Människan har hos Rosenberg en agens och hon kan agera endast i funktion av tro och begär (Rosenberg, 2012). Men om strukturer bestämmer över människan så betyder detta att hon inte har en agens. Om Foucault är strukturalist så betyder detta att människan inte har agens. Jag återkommer till denna syn på människan i analys och diskussion.

Regler är inte samma som normer, utan de är som man vet om och vet att man kan följa eller bryta mot (Rosenberg, 2012: kap7). I Sverige klär jag mig som en man inte med en klänning, men det gör jag i Irak (mitt ex.). Men hos Foucault så kan man inte vara rationell eftersom rationaliteten finns endast i relationer, och man i sociala praktiker kan blir blind för sammanhanget. Rationalitet hos Foucault är inte bundit varken till en individ eller grupp av individer (Foucault, 2002:104ff). Foucault menat att normer konstruerar eftersom de är osynliga vilket gör att de kan bli bestämmande. Medan hos Rosenberg är normer bara normerande, vilket betyder att om man vill så kan man strunta i dem. Normen är det som görs i samspel med andra människor som tror att den normen gäller. En social norm är en tro om att en norm gäller (Rosenberg, 2012:129–36). Norm är enligt Rosenberg summan av allt människor tror vara norm, vilket betyder att norm finns i begreppet tro (Ibid:43, 117–36).

Den valda artikeln

Massanari (2010) studerar i denna artikel den problematiska relationen mellan designer av och användare som finns i texter om användarcentrerade designtekniker. I dess texter kategoriseras både designer och användare som motpoler. Expert-dum, advokat-offer, och jämlikar då både betraktas som medskapare/med-designer. Designer skapar så kallade ”personas” som är en prototyp av fiktiva användare med namn, utseende, intresse och egenskaper, i strävan efter en bättre förståelse av användare för att kunna skapa design för rätt målgrupp. Massanari strävar i denna artikel efter att spåra den diskursiva konstruktionen av ”användare” i texter om webbdesign och hur dessa texter beskriver personas teknik. Med detta menar Massanari att både användare och persona är en konstruktion. Massanari menar att användningen av personas har ett politiskt motiv driven av organisationer inom digitala medier och har en begär att lösa användarnas behov. Han menar att denna användning av personas gör en separation mellan de riktiga och fiktiva användarna. Tanken med personas är att gynna användarna, men den missbrukas i designpraktikerna.

Författaren studerar sociala praktiker i form av texter som skrivits av experter inom fältet användarcentrerad design. Massanari (2010) menar att designer som är teknikkunniga använder sig själva som användare trots att inte alla användare är lika kunniga om tekniken och som inte kan ta sig igenom kluriga webbplatser. Personas betyder på svenska ”människor”. Den föreställer en samling på en eller många användare/användartyper för att underlätta för designer att fatta designbeslut för specifik målgrupp. Personas fungerar som en narrativ förklaring av användartyper som skulle kunna använda den avsedda produkten (Ibid. 2010).

Metod, analys och diskussion

För att analysera texten har jag börjat med att bryta ner den. Först började jag med en läsning, samtidigt markerade jag det som var intressant. Jag strävade efter att hitta problem, orsaker och lösningar på problemet genom att läsa om den flera gångar. Med hjälp av bl.a. olika markeringspennor och anteckningspapper lyckades jag hitta intressanta begrepp och meningar som författaren ville lyfta fram. Exempel på sådana begrepp var bl.a. norm, diskurs, generaliserade begrepp som användare, designer etc. Jag letade samtidigt om efter viktiga de begreppen tro och begär som kunde gömma sig i texten för att kunna hitta möjlig koppling till Rosenberg.

Rosenberg hävdar att människors förklaras genom att ”identifiera tro och begär som leder till dem” (2012:37). Till skillnad från Rosenberg, syftar diskursanalys som utgår från Foucault till bl.a. att identifiera problem, orsaker till problem och lösning (Bergström & Boréus 2005:33, 327).

Problem som Massanari diskuterar är att diskurser om interaktionsdesign missgynnar användaren eftersom de inte främja deltagandedesignstillvägagångssätt. Definitionen av användare missbrukas och är ofta missledande. Det är inte bra utifrån bl.a. demokratiperspektiv som strävar efter att möjliggöra för användare att få vara med och bestämma i hela designprocessen eftersom det är de som artefakten avser. Sådana problem är inte bara designernas benägenhet, utan det är forskarnas och hela samhällets ansvar. Orsak till problemen är att användaren betraktas som ett objekt för design som i sig blir en aktivitet för att passa in användaren i designers förutfattade idéer och föreställningar. Användaren blir inte den människa som man antyder tala om. Förhållande mellan designer och användare är komplexa, och det tas inte på allvar av alla ansvariga. Diskurser om digitaldesign är relativt tysta om de sätten på utformningen av digitala artefakter. Vissa diskurser lägger mer fokus på sociala och kulturella effekter av artefakter. Personas som används som ett hjälpverktyg ersätter riktiga användare. Och det är texter om personas som Massanaris text har fokuserat mest på. Lösningen som Massanari föreslår, ligger i bl.a. att studera hela utvecklingspraktiken av artefakter ”från idé till prototyp, hur verktyg som personas formar dessa mönster och vad som utgör ‘lämplig’ användning av slutprodukten” (2010:412). Det behövs dessutom mer fallstudier och grundläggande studier av designverksamheter av digitala artefakter/medier. Den snabba utvecklingen av digital teknik kräver av oss mer innovativa metoder för användarforskning menar Massanari. Interaktiv/digitaldesign verksamheter och praktiker förtjänar mer uppmärksamhet från forskare om användarcentrerad design. Användaren har rätt till att vara med i hela designprocessen, och ska inte ersättas med fiktiva människor (Massanari, 2010).

”Whatever the reason, user needs remain central concerns within the design process, but incorporating actual users in the design process still remains relatively uncommon” (Massanari, 2010:412). Det viktiga menar Massanari är att man ser till att användarbehoven blir centralt i designprocessen, genom att fokusera på den riktiga användaren. Hur får man användarcentrerad design fältet att bli av med gamla metoder som fokuserade på systemet snarare än användaren är det en önskan som Massanari tvekar på att förverkligas. Han utrycker det på följande sätt:

More sur­prisingly is the fact that IA discourse continues to reinscribe many of the tropes traditionally associated with user-centered and systems-centered design, both of which implicitly marginalize the individuals interacting with technological devices. (s.412)

Hos Rosenberg har individen agens; möjlighet att agera endast i funktion av sina tro och begär (Rosenberg, 2012). Det betyder att individen har ett intentionellt innehåll. Agens är alltså möjligheten till handling i termer av tro och begär. Det mentala innehållet tro och begär är det som definierar och determinerar handlingar, och det är agens som skiljer människa från t.ex. en dator. Men hur påverkar normer en människa som har en agens. Normer består av en många människors tro på att en norm gäller. I Foucault verkar det inte finnas; då en diskursiv praktik verkar vara en norm som kan existerar oavsett om det finns människor som betraktar det som en norm eller inte. Användaren konstrueras olika beroende på diskurser. Det sätt som används att benämna användaren är det som konstruerar den. Det kan vara en stackare/dum, offer, medskapare beroende på diskursen. Diskurser främjar vissa typer av användare och trycker undan andra (Massanari, 2010). Användaren i Massanaris text känns anonym. Den vill ha lyfta fram men säger inte vem. Den beskrivs som offer hur som helst för alla diskurser. Designern uppfattas då som överväldiga krafter. Men på andra sidan så kan designern också vara offer för de oklara och motstridiga diskurser som experter skapar. Designern; den generaliserade kraften använder sig av ett kraftigt verktyg som kallas för personas. Det använder de sig av för att trycka undan den riktiga användaren (Ibid). Personas verkar också överskattas och ges stor kraft av vissa diskurser. Den utökas till att betraktas som ett politiskt verktyg, och den blir en omfattande metod för att samla all information om användare, vilket gör att den konkurrerar ut den riktiga användaren (Ibid:407–9). Denna utökning av personas roll blir mer problematisk när den får ett politiskt perspektiv.

Adoption of personas within organizations may be made more difficult by the percep­tion that they may not be grounded in real data. As I mentioned earlier, IA experts warn against the potential dangers of creating superficial descriptions of users and masquerad­ing them as personas. (Ibid:409)

Denna utveckling av personas gör den till en kraftig norm som kan påverkar oss. Om en massa designer och forskare om design tror att personas är bra för design så är det personas som gäller. Om dessa personer få upplysning om att denna norm ”personas” inte tillgodogör användarens bästa så kanske kan de ändra på det om det finns tillräckligt många som tror på denna ändring. Hos Foucault verkar vara att subjektet inte finns utan bara en position i sociala praktiker vilket gör att makronivå skapar mikronivå. Rosenberg menar att den psykologiska nivån, subjektet finns. Tänk på att jag som människa tänker, då finns jag. I personas beskrivs användartypen i texter och fiktiva bilder. Först görs människan till ett objekt och sedan beskrivs detta objekt i texter. Verkligheten består då bara av text; och denna text avspeglar innehållet (Delanty & Strydom, 2010:327–8).

Vi rationaliserar när vi sätter det vi rationaliserar i ett sammanhang och sammanhanget är en uppsättning av olika normer, regler. Detta betyder att vi agerar med olika nivåer på rationalitet (Rosenberg, 2012:119ff.). Detta kan bli problematiskt då vi blir påverkade av sammanhanget. Och det kan möjligen förklara att användaren definieras och utvärderas olika beroende på sammanhanget. Blir då sammanhanget bestämmande över oss? Nej enligt Rosenberg då vi kan sätta igång våra avsiktliga handlingar. Vad vi har för tro kan bestämma då vårt begär (2012). Men enligt Foucault så kan kunskap och/makt tvinga oss till att vara passiva mottagare. En annan tolkning av Foucault syn på relationer att motstånd sätts igång och bryter de tvingande normer. Detta motstånd få ett utrymme beroende på vår position (2002; 1966).

Slutsats

Designer tror att personas hjälper till att bestämma vilken typ av design som användaren behöver. Designerna vill bestämma vilken typ av design som användaren behöver. Därför, använder de personas (jfr Rosenberg, 2012:47). Persona är en norm som har accepterats av bl.a. designer. Designer är människor som har tro och begär. När deras tro krockar med avsikten av personas så manipulerar designerna den. Normen personas är en konstruktion som blivit till genom att experter i designfält började tala om den. De som konstruerade denna norm är individer och designer är individer som har tillräcklig tro på vad andra individers (experter inom designfältet) tro. Utifrån Foucault så har dessa experter makt i form av kunskap därför har de påverkat designer för att acceptera och tillämpa normen personas. Men om jag skulle tro Foucault så måste jag ha åtminstone bevis på att alla designer av digitala artefakter använder personas på samma sätt. Massanaris text visar på motsatsen där han visar att användaren som är grunden till persona, tolkas och definieras anpassa efter olika syn och behov (jmf Massanari, 2010). Användaren blir ett verktyg för att konstruera ett annat verktyg; en norm x som konstruerar en annan norm x2 för att tillgodogöra normen x.

Trots att personas är en norm så verkar det vara ändå att många designer inte har kunnat identifiera mening av denna norm/verktyg. Jag anser att både Rosenberg och Foucault är inte tillräckligt övertygande. I Rosenberg verkar tro och begär begrepp överlappar varandra, vilket gör att de blir svårt att använda för att förklara en handling. De kan inte tillräckligt förklara vad designer har för avsikt med att använda t.ex. persona. I min uppsats har jag upptäckt att det är oftast tid och budget som bestämmer hur designen av digitala artefakter (Mohamed, 2013). Det som jag övertygas av Foucault är att vi bör ha utrymme för att ha förståelse för vad vi gör, och att hålla oss reflexivt kritiska och ta avstånd när vi tänker, arbetar, skriver, att tänka om regler, religion, mat, artefakter, att synliggöra diskurs – ja, i alla våra handlingar bör vi ha en attityd att det finns alltid ett alternativ (Foucault, 1966:342–6). Jag blir därför mer intresserad av Davidssons syn på kunskap.

Davidson (2004) förespråkar tre slags icke reducerbara kunskap för att veta någonting. De tre slagen kunskap är beroende av varandra och de består av: kunskap om mitt eget medvetandes innehåll; vad jag tänker, avser, hur jag tänker, mina varseblivningar och observationer, den andra kunskapen är om världen omkring mig och vad den innehåller, och den tredje kunskapen är om den andra/de andra personernas medvetande. Davidson menar att det inte går att studera de kunskaperna var för sig, utan man måste studera dem tillsammans, genom att triangulera då de kunskaperna går in i varandra.

 

 

Referenser

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Davidson, D. (2004), Tre slags kunskap. I: Davidson, D. (2004). Språk, tanke och handling. Stockholm: Thales.

Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Foucault, M. (1976). Power/Knowledge. I: Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University. s.346–353.

Foucault, M. (1966). The order of things. I: Delanty, G. & Strydom, P. (red.) (2003/2010). Philosophies of social science: the classic and contemporary readings. Maidenhead: Open University. s.342–346.

Foucault, M. (2002) Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta. Daidalos. (utdrag delas ut i pdf-format).

Massanari, A. L. (2010). Designing for imaginary friends: information architecture, personas and the politics of user-centered design [Elektronisk resurs]. [http://nms.sagepub.com/content/12/3/401]. New Media & Society.2010. Loyola University Chicago, USA,vol. 12 no. 3 s.401–416

Mohamed, A. (2013). Apputveckling: En studie av motsättningar mellan design- och användningspraktiker ur ett verksamhetsteoretiskt perspektiv. (Student paper). Stockholms universitet.

Rosenberg, A. (2012) Philosophy of the Social Sciences (Skall vara fjärde upplagan 2012) Basic Books.

Youngblood J., A. and Mazzei, L. (2011) Thinking with theory in Qualitative Research: Viewing Data Across Multiple Perspectives, London/New York: Routledge. (Kap4)

 

[1] Massanari (2010) använder sig av olika benämningar för ”new media designers” för nya medier såsom utvecklare, designer, informations arkitekter etc. Jag kommer att försöka hålla mig till definitionen designer för att förenkla berättelsen för läsaren.

[2] ”Användarcentrerad design sätter således slutanvändarens behov och önskemål i centrumoch optimerar systemet för slutanvändare och deras användningssätt antingen i arbete och eller på fritiden” (Mohamed, 2013:2).

[3] Ontologi är läran om det varande; om verklighetens beskaffenhet. Och epistemologi eller kunskapsteori behandlar frågan om hur vi får kunskap om verkligheten (Delanty & Strydom, 2010:4–6).