Bakgrund
Weigelt (2012:2) hävdar att mening är ”den avsikt som symboliseras eller kommer till uttryck via något annat, språket, handling, etc.”. Vi använder olika uttryck för att tala om mening i vår vardag när vi talar om vad vi gör och varför vi gör det, varför vi lever och interagerar med varandra och skapar liv och identiteter. Vi talar, skriver, håller om varandra, reagerar på olika impulser, känner glädje och ilska, hjälper varandra, kritiserar, bråkar etc. Allt detta har en mening eller snarare olika meningar. Men var är mening? Är den något vi känner och upplever? Är mening en sak som vi kan få tag i? Många frågor uppstår när man talar om mening och dessa frågor har intresserat människan hela tiden. Weigelt skriver en historisk överblick om studiet av mening, som började redan i Aristoteles tiden. ”Aristoteles formulerat vad man brukar kalla den semantiska triangeln: sambandet mellan föremål, intryck (mening) och tecken (ord)” (ibid:3). Och då uppfattades mening som ”något själsligt eller psykiskt” och det var alltså en fråga om hur verkligheten uppfattas och om meningen var något objektivt. Mellan Platon och Aristoteles och andra filosofer från antikens till idag så har synen på verklighetens grundläggande beskaffenhet; alltså ontologin påverkat synen på meningsskapande (ibid:4).
Meningsskapande är ett viktigt begrepp i teorier om människan. Socialkonstruktionism fokuserar på språk, psykoanalytiska teorier andra teorier betonar det omedvetna, i fenomenologin betonas kroppens hela upplevelse med alla sinnen och det finns också teorier som betonar identitet och identitetsskapande. I denna uppsats kommer jag att försöka förstå hur identitet skapas enligt några teorier som ingått i kursen ”Mening och social konstruktion. Aktuella teorier i samhällsvetenskapen” som har som syfte att ”att presentera och diskutera olika perspektiv på mening och meningsskapande, vilka lyfter fram kroppens betydelse, det omedvetnas respektive social interaktion och ”dialogicitet” som något grundläggande för meningsskapande”. Karlsson & Lundin (2003) menar att meningsbegreppet är komplex och kan vara förvärvat, kulturellt-, individuellt-, språkligt betingat eller kroppsligt perceptuellt.
Khadidje och fjortisen
Filmen[1] ”Khadidje[2] och Fjortisen[3]” är gjord av Gina Dirawi[4]. Filmen handlar om en tjej som spelar två olika stereotypa karaktärer, varav den ena föreställer en muslimsk (arabisk) kvinna och den andra en ung svensk tjej. Huvudkaraktärerna Khadidje och Cecilia ”Fjortisen” och spelas av Gina Dirawi. Khadidje är ett känt (muslimskt) namn, men även som en symbol för islam. Karaktären Khadidje bär en traditionell klänning. Denna roll kan ses som en representation för den stereotypiska kvinnan med invandrarbakgrund, och med bakgrund från mellanöstern, varifrån Dirawi själv härstammar. Hon talar svenska med avsiktligt stark brytning, och blandar in det arabiska språket i svenska. Khadidje bär traditionella muslimska kläder, svart heltäckande klänning och slöja. På det har hon också mycket ansiktsbehåring.
Khadidje hälsar som en traditionell muslim och presenterar sig som ”här är jag syster Khadidje” då hon också har gjort en serie filmer med samma hjältefigur. Den andra karaktären Felicia, är en blondin, ung tjej med rufsigt hår, överdrivet sminkat ansikte. Hon talar svenska, lugnt och lite otydligt. Hon knackar på Khadidjes dörr och vill sälja polkagrisar vilket skapar ett samtal mellan de två olika karaktärerna. Cecilia pratar mjukt, hon hoppar och vrider mjukt sin kropp, leker och visar stolt upp sitt rufsiga hår. Khadidje frågar förvånat ”vem är du?” och Cecilia svarar lugnt och barnsligt. Under samtalet ropar Khadidje på andra personer som ”Hassan[5]” och ”Fatima[6]”, (låtsaspersoner med muslimska namn, som dock inte visas i filmen) för att fråga om hjälp då hon inte förstår vad fjortisen säger, och tror att hon är imbecill eller galen. På andra sidan ser Cecilia förvånad ut, och inte nöjd med hur Khadidje ser på henne. Khadidje kallar henne för- och beskriver henne med fula ord och frågar om hennes föräldrar vet vad Cecilia gör på kvällen. Kritiken väller in med mycket kroppsspråk, förvånade ögon och starka ansiktsuttryck. Cecilia lutar sig tillbaka och med ansiktsuttryck fulla av häpnande reaktioner på Khadidje, men hon viker inte sig utan fortsätter erbjuda godsaker hon vill sälja. Men Khadidje fortsätter reta Cecilia, som säger sig vara ”så hot” samt att Khadidje inte vet något om stil.
Syfte och frågeställning
Mitt syfte är att försöka förstå hur identiteter skapas genom diskurs, språk och kropp.
Teorier i kortfattad beskrivning
Jag kommer att titta på de två olika karaktärer/aktörer Khadidje och Fjortisen och försöka lägga ljus på den film som de samverkar i, med hjälp av nedanstående teorier.
Social konstruktionism (SK)
SK är inget enhetligt begrepp utan det har influerats av flera olika discipliner såsom filosofi, sociologi, och lingvistik menar Burr (2003:1–2). Burr (2003:20) menar att det finns två stora former i SK: den första fokuserar på interaktioner mellan människor; alltså på mikronivå, och den andra fokuserar på makrodiskurser och sociala strukturer. Enligt Burr 2003 finns det fyra premisser som kännetecknar SK. Den första premissen är att SK intar kritisk inställning till förgivettagen kunskap. Vår kunskap är inte en objektiv avspegling av verkligheten, utan den är en produkt av vårt sätt att definiera och kategorisera världen. Vår syn på verkligheten, och vårt sätt att förstå världen samt oss själva bör vi ta kritisk ställning till. Den andra är att vår kunskap är relativ, av kulturella och historiska faktorer. T.ex. synen på homosexualitet är inte samma som för hundra år sedan. Först var det straffbart, sedan betraktades som sjukdom och sedan blev den legitim och naturlig rättighet. Den tredje är att kunskap upprätthålls genom sociala processer. Det som vi upplever här och nu, som man skapar kunskap om och får det till uttryck. Kunskap skapas genom samspel med andra, på ett dialektiskt sätt. Det sista är att kunskap och sociala handlingar är inlindade i varandra. Det vi gör har praktiska konsekvenser, vilket gör att vår konstruktion har alltid ett maktperspektiv (2003:kap1; Lundin 2012).
Burr menar att vår kunskap om verkligheten är socialt konstruerad bortom våra uppfattningar om den. Exempel på det är vår syn på klassik musik, eller kategorisering av kön som man eller kvinna, inte behöver vara så som det beskrivs (2003:2–3). Vår förståelse av världen är historiskt och kulturellt relaterade, och kunskap konstrueras mellan människor genom interaktion och språkanvändning. Det är genom vardaglig interaktion som människor i praktiken fördelar de socialt konstruerade kunskapen (Burr 2003:9, kap7). Vårt sätt att förstå världen bygger inte på objektiv verklighet utan det utgår från andra människors både då och nu. ”We are born into a world where the conceptual frameworks and categories used by the people in our culture already exist” (s.7). Vi delar på kultur och språk genom reproduktion av olika begrepp och kategorier. Vi tänker i språket, och språket blir uttryck för tänkande menar Burr. Vår användning av språket är våra handlingar. Språket har en bestämmande praktisk karaktär. När läraren godkänner en uppsats blir konsekvensen för den student som skrivit den att han eller hon får betyg som bevis på en klarad tenta. Den dynamiska synen som interaktionen mellan människor gör att processen blir viktigt i SK (Burr 2003:8–9).
SK anklagas för relativism; som exempelvis när man inte kan säkert säga vilken diskurs som har sanningen i sin sida, eftersom kunskapen konstrueras socialt i de olika diskurserna. Hur kan vi då komma överens om sanningen om det inte finns bättre eller sämre sanning (Burr 2003; Lundin 2012a). Inom makro SK har kroppen försummats eller skrivits som en effekt av diskurs. (2003:196). Burr tycker däremot att symbolisk interaktionism bör ges mer uppmärksamhet eftersom denna mikro sociologi inte gör skillnad mellan kropp och själ; inte dualistisk alltså (2003:190). Burr ser den narrativa psykologin, lovande med motivering att berättelser verkar både som myter och enskilda livsberättelser, och att den har respekt för språk och mänskliga erfarenheter menar hon(2003:199). Jag håller med Burr (2003) som tycker att fenomenologin delar med socialkonstruktionismen ett avvisande av biologisk essentialism samtidigt betonar förkroppsligade, eller kroppen (2003:197, 199).
Fenomenologi
Fenomenologi är subjektfilosofi, ser individen som meningsskapande och betraktar den ur första persons perspektiv. Utgångspunkten för fenomenologin är att individen har intentionalitet, dvs. att individens medvetenhet är riktad mot något och är hela tiden meningsgivande. I fenomenologi utgår man från den upplevde fenomen. Den studerar t.ex. personernas beslut som de tagit. Varje person är således meningsgivande (Weigelt 2012; Karlsson & Lundin 2003; Lundin 2012 F4). Weigelt beskriver hur Husserl som fenomenologins fader (2012). Tolkande Husserls subjekt filosofi skriver Weigelt att ”det objektiva är tillgängligt endast försåvitt det realiseras i subjektiva akter” (2012:10).
Smith (2011) betonar kroppens självklara betydelse i sin artikel om ”Husserl och kroppen”. Han menar kroppen är den som vi alltid har med oss vad vi än gör. ”Vår egen kropp är ju också ofta det enda som vi har någon egentlig makt över” skriver Smith (2011:91). Men han menar att det var Sartre och Merleau-Ponty som först intresserade sig för kroppen i fenomenologisk analys (Smitt 2011:91). Smith menar att kroppen finns i varje erfarenhet, och den är grunden för våra erfarenheter – vi är alltså förkroppsligade subjekt (2011:93). ”[Objektets] identitet är något som först etableras genom en mångfald av erfarenheter från olika perspektiv” (2011:94). “Den fenomenologiska metoden förstås från början av Husserl som ett sätt, […] att övervinna alla filosofiska pseudoproblem som dominerat filosofihistorien – dualismen mellan kropp och själ, frågan om idealism kontra realism etc.” (2011:95). I SK finns allt i språk och diskurser, och för att studera människan skall man studera dem i diskurser och i interaktion med andra människor (Burr 2003). Lundin menar att i fenomenologin kan hålla med att identitet är förvärvat eller socialt konstruerad. Fenomenologin tror att man har grad av fri vilja, och att man själv kan konstruera och fatta beslut, inte som i SK där diskurser konstruerar (Lundin 2012a; Burr 2003).
”[Identitet] kommer från latinets idem som på svenska betyder densamma”, dvs. att identitet är det som gör att man känns igen över tid och rum, och att det finns varaktighet i den. Begreppet identitet är centralt för olika vetenskapliga discipliner (Lundin 2003:23). Lundin skriver at t det finns flera kännetecken för identitet, eller självet som ges av olika sociologer såsom Baumeister (1998) och Goffman (1963) m.fl. (Lundin 2003:24). Identitet är referensram för individen att utgå ifrån, och utan den kan man inte hitta sig själv (Lundin 2003:27–8). Lundin förklarande Heidegger menar att människan är tid, och genom att löpa före döden kan man vara autentisk (2003:32–3).
Karlsson & Lundin (2003) skriver om vad som utmärker identitet i nio punkter, eller kännetecken. Till skillnad från t.ex. social konstruktionism (jfr Burr 2003), ses identitet inte flyktig, alltså identitet är varaktig över olika tidpunkter; har likheter över olika situationer, dvs. personer är samma men deras kvalitet föränderliga; man är en och samma person trots skillnader över tid (Karlsson & Lundin 2003). Identitet kan vara förvärvad och har en historia, och icke förvärvad såsom etnicitet och kön. Identitet är ett tema som löper i personens medvetande, och låta honom/henne förstå olika situationer utifrån sin identitet. Tillhörighet/främlingskap; (Herre och slav dialektiken som har sin grund hos Hegel på 1800-talet); jag erkänner den andre, och den andre erkänner mig; vi och dem. Alltså att identitet konstrueras genom den andre, dvs. att tillhöra andra eller distansera från andra. Vissa personer kan uppleva sig främmade inför de andra. Identitet som bygger på identifikation, med t.ex. en kompis. (s.82–97; Lundin 2012b). Karlsson & Lundin skiljer mellan identitet och projekt, eftersom identitet ”rör något faktiskt, vem man är” medan projekt ”handlar om möjligheter, vem man kan (2003:102, kurs. i org.).
Young (1990/2000) hävdar att den kvinnliga kroppens uttrycksform har sin grund i upplevelsen av att känna sig ömtålig ting, ett ting som erbjuder andra att betrakta och göra saker med. Young menar att kroppen måste uppleva sig som subjekt för att kunna vara ”transcendent närvaro i världen”, för att kunna vara inriktad mot ”de möjligheter som världen håller fram” (s.268).
Young menar att kvinnor begränsar sig i det ”inre rummet”, och med det bryts kontinuiteten mellan ”här” och ”där borta”. Dvs. att de isolerar sig och inte utnyttja de möjligheter som finns ”där borta”, och det är kroppen som skapar rummet (ibid:270–1). Hos Merleau-Ponty är ”den levda kroppens olika sinnen och aktiviteter är syntetiskt förbundna med varandra genom att var och en är ömsesidigt beroende av alla andra”, vilket betyder att synen och rörligheten har ett dialektiskt förhållande; mindre syn är betyder mindre rörlighet (Young 2000:272).
Narrativ, berättelser och identitet
Hydén (1997) menar att berättelse förmedlar ”något av vårt kulturarv” och dessutom ”ett sätt att uppleva vår värld” (s.5). Han menar att berättelse kan vara en framställningsform (s.5). Hydén menar att genom berättelser skapar vi mening om oss själva, andra och den värld vi lever i (1997:9). Språket är viktigt i berättelser, och det återseglar inte verkligheten direkt, utan språket konstruerar konventioner och sociala normer. Språket alltså konstruerar den sociala verkligheten, eftersom vi tolkar och förstår våra egna och andras handlingar genom språket. Hydén menar att språket eller diskursen bestämmer ”hur vi uppfattar och utformar vår sociala verklighet (1997:14–5). Diskurs är ”[språket] i meningen tal, text och språklig framställning” (Hydén 1997:11). Muntliga berättelser saknar ofta den litterära textens konventioner och utgör ibland ett mer obearbetat återgivande av händelser och inkluderar i framställningen framför allt samspelet med lyssnaren. Muntliga framställningar innehåller också ofta tveksamheter och korrektioner som kan vara betydelsebärande, men som i allmänhet rensas bort i skrivna texter (Hydén 1997:25). Bruner (1991) menar att vi organiserar våra erfarenheter och vårt minne i form av berättelser. Han hävdar att berättelser är en konventionell form som överförs kulturellt och begränsas av individers möjligheter och kunnande att skapa den, men han menar att narrativa konstruktioner kan uppnå ”den omgivande verkligheten” till skillnad från vetenskapliga konstruktioner. Berättelser enligt Bruner har en konventionell version av verkligheten (s.4–5).
Mening enligt Linell (2009) skapas genom samspel med andra och omvärlden, dvs. att meningsskapande är interaktiv och sammanhangsberoende. Människor är starkt beroende av varandra, och vårt medvetande är sociala. Andra människor och artefakter bidrar till våra aktiviteter att skapa mening i och av världen (s.12). För det första perceptuell medling, världen uppfattas genom våra kroppar och sinnen, med sina möjligheter och begränsningar (s.20; jfr Burr 2003:kap7). Narrativitet har mycket gemensamt med SK eftersom den betonar språket vikt i berättelser, diskurser, och interaktion eller dialogen, och även kulturen, men organisering verkar ha sina rötter i Vygotsky och sociokulturellt perspektiv (jfr Burr 2003; Hydén 1997).
Psykoanalys
Enligt Freud är psykoanalys ”en metod för en behandling av neurotiskt sjuka” (Freud 2007:25) De sexuella drifterna är centrala hos Sigmund Freud (2007) som hävdar att ”kulturen skapats på drifttillfredsställelsens bekostnad och med livsöden som pådrivande kraft” (s. 32). Freud menat att det finns alltid ett skäl till vad man gör för någonting. Om vi känner till det omedvetna har vi möjlighet att kunna påverka våra handlingar (2007). Men Winnicott intresserad av själva jaget till skillnad från Freud som betonade de sexuella drifter och som menade att människan är i konflikt med sig själv och omvärlden. Winnicott var intresserad av den tidigare utvecklingen hos människan och han fokuserade fokusera på relationen mellan barn och mor. Han ser amningssituationen intressant och viktigt för barnet annars kan det utveckla ett falskt själv (Winnicott 2003). Han säger att ”[den] mor som är tillräckligt bra börjar, […] med en nästan fullständig anpassning till barnets behov” (Winnicott 2003:32). Barnets anpassning måste avtas gradvis efter dess förmåga att klara sig självständigt. Han menar därmed att vårt förflutna påverkar det närvarande och framtiden (ibid.). Freud menar att det finns alltid någonting som finns bakom det vi gör, det finns avsikter och önskningar menar han i våra handlingar. Mening i Winnicott talar man i känslan i subjektiva upplevelsen, att livet upplevs som meningsfullt (Winnicott 2003; Karlsson 2012a; Karlsson 2012b; Freud 2007). Till skillnad från Merleau-Ponty betonar Freud sexuella drifter (jfr Freud 2007). Freud är determinist, eftersom han kopplar allt vi gör till det som hade skett i tidigare faser, och utifrån de faser kan vi hitta oss själva – vårt omedvetna (2007).
Identitetsskapande i ”Khadidje och fjortisen”
Dirawis film är en slags berättelse som presenteras muntligt och perceptuellt. En berättelse som förmedlar den kultur eller snarare två olika kulturer. Den riktar sig mot lyssnare/åskådare både i bild och ljud. Det börjar med en abstrakt eller presentation och har en mening och problem som vill berätta om; nämligen diskursen mellan invandrare och svenskar som går i mer specifika sammanhang och mer på djupet. Invandraren här är en muslim, kvinna, arab, mellanöstern etc. och på andra sidan en svenska, tjej, ungdom, modejagande, översminkad, etc. Nämligen berättar Dirawi om de två olika personligheter som hon som en tjej med rötter i mellanöstern, men andra generations invandrare som letar efter sin identitet i det svenska samhället. Hon är nämligen kritisk (i SK beskrivning) mot både sätten att identifiera sig som. Genom språket representera Dirawi hennes erfarenheter, tankar, känslor, alltså hon handlar genom språket. I interaktionen mellan de rollerna i filmen reproducerar kulturen, Dirawis identitet, eller också de figurer som berättelsen handlar om. På så sätt blir verkligheten kontextuell och i interaktionen uppstår en potentiell makt dimension på grund av de variationer som språket ger. Det blir en fråga om att hela tiden människor håller med eller emot beroende på olika betydelsen i språket. Vad vi säger och gör kan således inte urskiljas från vad vi gör (2003:53–4; Hydén 1997; Bruner 1991). Khadidje öppnade sin dörr för en svensk ung tjej som ville sälja godis, men Khadidje visade direkt sin avsky och förundran över denna tjej som en Fjortis; en typisk ung översminkad bortskämd tjej. I samspelt mellan Khadidje och Fjortisen används språket mycket tydligt, även det kroppsliga språket. Khadidje uttrycker sig ohämmat genom att blanda svenska och arabiska, och skyller på den svenska unga tjejen att hon klär sig konstigt och utsmyckar sig mycket fult. Hon använder alltså begrepp och uttryck som har olika värde hos Fjortisen, som helt enkelt tycker motsatsen, att det är Khadidje som ser fult ut och klär sig gammaldags och ociviliserat.
Det sätt att använda språket ändrade interaktionen mellan Khadidje och Fjortisen och det ledde istället till en kamp om vem som har rätt. De två olika karaktärer i Dirawis film representerar olika diskurser. Khadidje föreställs som invandrare, kvinna, muslim, ful, fel-klädd, arab, ultrakonservativ, förtryckt av mannen etc. Och på andra sidan Fjortisen som översminkad, barnslig och avundsjuk. Varje begrepp representerar en diskurs men även kan flera av de begreppen konstruera en diskurs. Det blir alltså att varje diskurs ger sin version av verkligheten (jfr Burr 2003). Både personerna i filmen använder sig av språkliga kategorier, och de utgår från sina erfarenheter och genom språket gav dem mening; dvs. de har producerat makt genom språket (jfr Burr 2003:62, 64, kap.3), samtidigt har dessa personer en agens eftersom de tar rollen som aktiva subjekt, när de samspelar; talar och lyssnar (ibid:146–7). Det betyder att diskurser inte bara former människor utan de också formas av människor i sociala praktiker. Burr menar att diskurser är praktiker som former de saker de talar om (2003:64). ”En diskurs hänvisar till en rad betydelser, metaforer, representationer, bilder, berättelser, uttalanden och så vidare som på något sätt tillsammans producerar en specifik version av händelser”. Beroende på olika händelser, personer eller objekt varieras diskurser. Man kan prata på olika sätt om en och samma händelse genom att fokusera på olika saker (2003:64–5). Filmen fokuserar på utländsk kontra svenskhet, eller invandrarkultur, svenskkultur. Motsättningar representerade i två olika personligheter syns tydliga. Den kan tala om två maktperspektiv, eller makt och motstånd. Khadidje framställer hennes kultur som den enda rätta medan Fjortisen tror det motsatta. Det finns liksom ingen konsensus, men ändå pågår samspelt. Å ena sidan har Khadidje kunskap om sin egen kultur, och å andra besitter Fjortisen andra kunskap; och således var och en använder sin kunskap och skapar makt för sin diskurs.
Burr (2003) olika diskurser kring en händelse ger flera alternativa sätt och olika handlingsmöjligheter beroende på makt dimension som ständigt har motstånd. För Foucault, makt och motstånd är två sidor av samma mynt (Burr 2003:69). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. Enligt Khadidje sätt att se på människor så har hon kunnat konstruera en verklighet som ger henne handlingsmöjligheter gentemot Fjortisen, men resistensen hon Fjortisen gör att hon har andra syn på verkligheten som ger henne ett helt annat sätt att behandla Khadidje som blir hennes antagonist. Hela filmen kan alltså handla om en kamp om sanning eller en dialog för förståelse och skapandet av kunskap är intressant att förstå.
”When I smile at you, for example, my face expresses the emotion of joy in the sense that is has the same structure as other smiling faces. This structure, Merleau-Ponty claims, is common to all joyful things” (Heinämaa 2003:39). Hos både karaktärerna i filmen används kroppen i sin helhet. Vi kan inte separera Khadidjes- och Fjortisens olika känslor från sina leende, ögonrörelse, munnen uttryck etc. Som Heinämaa skriver att det inte går att betrakta kroppen som en enhet separerad från tankar och känslor (ibid.). Bigwood menar att kroppen är levande, inte separerad fysisk enhet i världen, utan den är levande, inriktad med kontinuitet mot hela världen (1991:62). Mening finns i den levde kroppen, i förhållandet mellan de synliga och hörbara elementen, inte bakom någon av dem. De känslor som Khadidje och Fjortisen visar är inte bara tecken på glädje eller ilska. Det finns inget inre dolda glädje eller ilska fristående från deras kroppsliga uttryck. De känslor som de visar är inte immateriell betydelse som avslöjas genom våra ansiktsuttryck eller andra kroppsliga gester. De känslor vi uppfattar ligger i våra uppfattningar om dessa verkligheter i en viss situation (Heinämaa 2003:38–40). De meningar som skapas är inte statiska, fasta former, utan de är dynamiska strukturer som utvecklas och förändras i tiden. Vi ser hur Khadidje utrycker sig, och hur hennes rörelse förändras dynamiskt. De gester som hon eller den andra tjejen visar är fyllda av känslor som om det varit musikaliska metaforer, de är meningsskapande. Vi ser ett glatt ansikte eller olustfylld ansikte i kontinuiteten. Olika uttryck för glädje – leende ansikten, skrattande röster, och ljusa eller färgstarka texturer – är varianter av varandra menar Heinämaa (2003:40).
Till skillnad från diskurs och SK betonar fenomenologin, framför allt Merleau-Ponty, kroppens mening. Han menar att ”att vi inte ska tro att mening av kroppar hör till en annan värld bakom eller ovanför den synliga och taktila världen” (Heinämaa 2003:39ff). Merleau-Ponty talar om den levda kroppen, som en subjektiv intentionell kropp, mer som ett konstverk än en maskin. Mening för Merleau-Ponty är inte dualistisk, mening skall inte förstås som något immateriellt som är bakom kroppen. Alla intryck som sorg, ilska och glädje är inte något som pågår inne och sedan visas ut, utan de är det som är kroppsliga, röd flammade ansikte etc. Allt som kroppen utrycker sig är meningsfullt, och det är synligt på flera sätt. Struktur är inte något statiskt, utan de tranformerbara och anpassas till nya situationer. De finns dynamik i dem finns hela tiden. (Heinämaa 2003:kap2; Karlsson 2012 föreläsning6; Young 1990:kap8).
Filmen skulle kunna analyseras utifrån hur sådana kvinnor känner sig. De bor i mansdominerade samhälle, med syn på den materiella kroppen som ett objekt. Kvinnorna är de samma i sina kroppar men betraktas som materiella ting (jfr Young 1990:192). Så här skulle jag beskriva filmen med inspiration av fenomenologi och kroppen.
Slutsatser
Här skriver jag om berättelsen med inspiration av fenomenologi, narrativa berättelser genom det skrivna språket:
Khadidje presenterar sig och talar med hela sin kropp, ansiktet, ögonen, allt som visar sig, rör sig harmoniskt, det som hon säger går inte att skilja från rörelserna, och det räcker inte att beskriva med bara språk. Hon visar en kvinnlig förvärvad identitet som har sin egen specialitet. De kläder hon bär påverkar henne så att hon försöker anpassa sig för att passa in i denna karaktär hon identifierar sig med. Hennes kropp i dessa kläder skapar rumsliga begränsningar för henne. Någon knackar på hennes dörr, och hon reagerar snabbt, sedan öppnar hon dörren. En ny karaktär visar sig som en ung svensk tjej, sminkad och med rufsigt hår, och ungdomliga kläder. Träder fram och talar med hela kroppen, som om hon dansar mjukt, med smeksam röst. Men Khadidje blir inte glad för det och reagerar starkt, med hela kroppen och mer användning av sina händer som syntetiskt drar till sig andra delar av kroppen och rösten. Och så fortsätter hela samtalet mellan Khadidje och Fjortisen.
Jag tror att Dirawi vill visa upp problemet med hur invandrargrupper marginaliseras, vilket är förtyckande enlig Young (1990), men också på hur diskurser ger olika företräde för olika grupper, eller människor att få yttra sig. Invandrare men även flickor i tonårsåldern framställs som stereotypa bilder, samt hur dessa grupper och individer styrs av olika föreställningar, som de själva befäster sådana bilder om sig själva. Identitet är således komplex och därför är den intressant i den humanvetenskapliga forskningen.
Fenomenologin och Merleau-Pontys filosofi om kroppen och hans medföljare verkar vara övertygande i och med att man består inte bara av effekter och språkkonstruktioner. Men känslor, emotioner, erfarenheter, konst och liknande beskriver vi ändå genom språket och berättelser. Vi skapar berättelser om oss själva baserade på det samhället vi lever i, och de människor vi delar kunskap med, våra kulturella upplevelser och biografiska historier – allt det skriver och läser om i form av text; både tal och skrift, men även bilder och symboler. Det som är viktigt slutsats för mig tycker jag är att inte tala om att det vi lär sparas i våra huvud, utan i hela den kropp vi har med oss. En annan slutsats är att vi människor behöver reflektera över det vi gör, det samhället vi lever i och försöka hela tiden bejaka våra identiteter, våra själva, inspirerade av de vetenskapliga filosofier och teorier såsom SK, fenomenologi, psykoanalys, berättelser och inte begränsa oss till den ena eller andra. Ord har en magi för i tiden och fortfarande menar Freud, och det är en av hans argument att med ordet kan människor påverka och påverkas och vilket kan betyda att man kan t.ex. behandla patienter med ord. Genom ord sker kommunikationen mellan analysanden och analytikern i psykoanalytisk behandling (1996:27). Ord som är viktigt i SK har alltså en stor betydelse i Psykoanalys (jfr Burr 2003). I den värld vi lever idag med all stress, konkurrens och materialitet behöver vi analys av oss själva, och förståelse för vad vi står, och hur vi identifierar oss och skapar mening om oss själva och vår värld.
Resurser:
Bigwood, C. (1991). Renaturalizing the body (with the help of Merleau-Ponty). Hypatia, 6, 54-73.
Bruner, J. (1991). The narrative construction of reality. Critical Inquiry, 17, 1-21.
Burr, V. (2003). Social Constructionism. London: Routledge.
Freud, S. (2007/1915-17). Föreläsningar. Orientering i psykoanalysen. Stockholm: Natur och Kultur. (Kapitel 1-15, 17, 29).
Heinämaa, S. (2003). Toward a phenomenology of sexual difference. Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.
Hydén, L-Ch. (2001). Ensamhet eller tvåsamhet. Om social dekontextualisering och kontextualisering. Utbildning och demokrati, 10(3), 11-26.
Hydén, L-Ch. (1997). De otaliga berättelserna. I L-C. Hydén & M. Hydén (red:er), Att studera berättelser – samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber.
Karlsson, G. & Lundin, R. (2003). Identiteten som den visar sig vid beslutsfattande. I R. Lundins Identitet och beslutsfattande. Konstitution, relation och kreation. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Doktorsavhandling. (Kapitel 6).
Karlsson, G. (2012a). Föreläsning om psykoanalysen och det omedvetna (Freud). Stockholms universitet. 2012-09-26.
Karlsson, G. (2012b). Föreläsning om psykoanalysen och det omedvetna (Winnicott). Stockholms universitet. 2012-10-01.
Linell, P. (2009). Rethinking language, mind and world dialogically. Interactional and contextual theories of human sense-making. Charlotte: Information Age Publishing. (Kapitel 2).
Lundin, R. (2003). Identitet och beslutsfattande. Konstitution, relation och kreation. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Doktorsavhandling. (Kapitel 3).
Lundin, R. (2009). Källorna till det moderna självet. En läsning av Charles Taylors ”Sources of the self – The making of the modern identity”.(Kompendium).
Lundin, R (2012a). Föreläsning om social konstruktionism. Stockholms universitet. 2012-09-05.
Lundin, R (2012b). Föreläsning om identitetsbegreppet. Stockholms universitet. 2012-09-17.
Ohlsson, R. (2009). Representationer av psykisk ohälsa. Egna erfarenheter och dialogiskt meningsskapande i fokusgruppsamtal. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. (kapitel 3, kan laddas ner från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva29952).
Smith, N. (2011). Husserl och kroppen. I S-O. Wallenstein (red), Edmund Husserl. Stockholm: Axl.
Weigelt, Ch. Meningsbegreppets historia och filosofi. (Kompendium).
Winnicott, D.W. (2003). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur. (Kapitel 1, 6, 8).
Young, I.M. (1990) Throwing like a girl and other essays in feminist philosophy and social theory. Bloomingtoon: Indiana University Press. (Kapitel 8, 9, 11).
Young, I.M. (2000). Att kasta tjejkast: texter om feminism och rättvisa. Stockholm: Atlas.
[1] Observera att jag har använt mig av denna film som analysobjekt fast med hjälp av Giddens teori för ett annat syfte 2011.
[2] Khadi´ja (Khadīja), Khadidja, d. ca 619, Muhammeds första hustru och mor till bl.a. Fatima.
(hämtad 2012-10-01, www.ne.se)
[3] http://www.youtube.com/watch?v=A94vii4ZDpo (hämtad 2012-10-01)
[4] ”Gina Dirawi heter jag och är en 20 årig Sundsvallsfödd tjej som nu bor i Stockholm och är programledare för ”The Fabulous life of Ana Gina” som går på SVT play. Har över 13 miljoner hits på Youtube för mina humorvideos och fick äran att Sommarprata i P1 2011. Jag har även lett humortalkshowen ”The Ana Gina Show” under 3 säsonger, varit sommarkrönikör i p3, arbetat på p4 Västernorrland, vunnit Expressens Kristallen pris för bästa webb-tv 2010 och vann Veckorevyns Blogawards pris som ”roligast i bloggvärlden” 2010.” (hämtad 2012-01-10, http://anagina.blogg.se/)
[5] Hasan (Ḥasan ibn ˙Alī ibn Abī Ṭālib), 624–670, kalif 661, äldste son till Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima, en av de fem heligaste gestalterna inom shiitisk islam.
[6] Fa´tima, Fāṭima, eller az-Zahrā ‘den strålande’, född ca 605, död 632, profeten Muhammeds dotter och det av hans barn som stod honom närmast.
Ali Mohamed 