Sveriges framtid hänger på forskarstjärnor – diskursanalys av en politisk text

Bakgrund och syfte

”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare. Universiteten ska också kunna handplocka forskarstjärnor från utlandet” (Björklund 2012). Citatet från Sveriges utbildningsminister Björklunds är intresseväckande med tanke på hans sätt att identifiera forskare. Jag undrar om det är okej att bli handplockad om man är forskare och dessutom framgångsrik. Och vad är en forskarstjärna? Är forskaren en supermänniska, som kan rädda vårt land i dagens globala och konkurrenskraftiga marknaden, eller världen?

Texten som jag väljer är en politisk text som påverkar mig och samhället jag lever i; alltså hela Sverige. En text är en form av en social praktik som har konstruerande egenskaper, och genom att analysera texten kan man skapa en förståelse för vad texten vill åstadkomma (jmf Bergström & Boréus 2005). Jag vill med hjälp av diskursanalys visa vad Björklunds artikel ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” säger om forskare och hur denna diskurs ger vissa förutsättningar för en forskaridentitet. Min frågeställning blir:

Vad har Björklund för verklighetsuppfattning om forskare?

Teori och metod

Bergström & Boréus (2005) menar att vi har genom att visa vad som sägs om något, möjligheten att förstå hur en diskurs konstruerar en verklighet (s.327–8). Diskursbegreppet åsyftar ”någon typ av social praktik som har med språkanvändning i något speciellt sammanhang att göra”. Våra handlingsmönster och normer styrs mer eller mindre av de sociala praktiker som de ingår i, och språket har en konstruerande roll. Denna koppling mellan diskurs och social praktik gör diskursbegreppet viktigt i samhällsanalys (ibid:17–8). Att studera diskurser är att ”fundera över det som sägs, hur det sägs och hur det annars skulle ha kunnat sägas” (Börjesson 2003:21). Diskurser sätter ramar för vad som är rätt eller fel, vad som är sant eller falskt och således visar vad som är möjligt eller inte möjligt att säga i ett visst sammanhang (ibid:21). Texter var än de skrivs så vill de göra ”anspråk på att säga något om verkligheten” och för att analysera texter skall man ”klä av varje text sitt externa anspråk på auktoritet”. Språk och språkanvändning har en makt dimension (ibid:16). Diskursanalysen har således ”ett bestämt sätt att se på språk och språkanvändning” (Bergström & Boréus 2005:305). Och med diskursanalys vill man ”tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:7).

Synsättet på diskurs påverkar alltså analysen. En bra textanalys är en väl genomförd analys och hjälper att belysa ett bestämt samhällsvetenskapligt problem (Bergström & Boréus 2005:33, 327). Tre huvudinriktningar för diskursanalys presenteras av Bergström & Boréus (2005): en kontinental där Foucault står för, en anglosaxisk som mest representerad av Laclau och Mouffe och en kritisk diskursanalys (CDA) som är utvecklad av Fairclough. Gemensamt för dessa riktningar är systematiska studier av diskurser, och även makt (s.307ff.). Diskursanalys har sina rötter i socialkonstruktionism som intar kritisk inställning till förgivettagen kunskap (Burr 2003). För Foucault är diskurs hela den praktiken som frambringar en viss typ av yttranden och den stora vikten läggs vid makt. ”En diskurs kan beskrivas som ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet”, vilket leder till att människor kontrolleras (2005:309–14). Men för Fairclough, diskurs är sätt att återge olika perspektiv på världen. Diskurs konstruerar, konstrueras och förändrar (2003:124). Laclau & Mouffes inriktning skiljer sig då de är mer lingvistiska, alla sociala fenomen behandlas diskursivt och diskurser omfattar alla sociala fenomen (Bergström & Boréus 2005:314–5). Diskurser inkluderar antagonism, den sociala tillvaron ses i termer av konflikter, och till skillnad från Foucault inriktar sig denna riktning på politiska processer (2005:319). Till en början kommer jag att använda denna inriktning, men jag utesluter inte att de andra riktningar då de har samma rötter i socialkonstruktionism (se Burr 2003).

För att skapa överblick över Björklunds textinnehåll började jag med läsa texten flera gånger, samt markera ord och meningar följande Mörkenstams (1999) analysverktyg ”problem, orsaker till problem och lösningar”, för att se vad texten vill göra anspråk på (Bergström & Boréus 2005:336).

Vi uppfattar världen genom språket som har en konstruerande roll av verkligheten menar Bergström & Boréus (2005:22, 280). Denna syn på språket gör mig mer angelägen att studera hur politiker; maktmänniskor uttalar sig och använder språket. När man studerar en text, tolkar man den, texten produceras och konsumeras i ett socialt sammanhang, och i detta sammanhang finns avsändare och mottagare. När jag analyserar Björklunds text försöker jag funderar över vad texten säger, på vilket sätt det sägs, och hur annars skulle ha kunnat sägas (Börjesson 2003:21). Jag utgår från vad Börjesson menar att text är ett bland många andra material som representerar en verklighet, och frågan är inte vilket material som bäst svarar mot verkligheten, utan snarare hur vår värld konstrueras (2003:162). Jag har läst texten flera gångar och försökt hålla mig objektiv till den, samt försöker jag genom att berätta hur jag har arbetat med den ge en viss reliabilitet och pålitlighet (Bergström & Boréus 2005:352–3).

Resultat och analys

Texten pekar på grundläggande problem. Sverige hänger inte riktigt med i den innovativa globala konkurrensen, vilket hotar landets framtid. Sverige anses inte konkurrerar tillräckligt i den globaliserade världen som satser på kunskap. Tillväxtländer såsom Kina och Indien, konkurrerar nu med kunskap och det är ett hot för industrilandet Sverige. Sådana problem är inte bara forsknings och forskares benägenhet utan det har en nationell socioekonomisk betydelse.

Björklund menar att orsaken till dessa problem ligger i bl.a. att Sverige vilar på gamla lagrar[1], dvs. han menar att Sverige inte satsar tillräckligt på nyttig forskning. Det satsas stora pengar på forskning; särskilt den mediciniska, men det räcker inte, och Sveriges forskningsklimat hänger inte med de snabba, oförutsägbara förändringarna. Finansiering läggs inte på de bästa forskare. ”Att Sverige har världens högsta marginalskatt”, dvs. skatter och byråkratin är ett hinder för forskning dessutom betraktas det som en konkurrensnackdel för Sverige.

Lösningen är att utnyttja framgångsrika forskare, satsa på yngre forskare och plocka in ”stjärnforskare” från utlandet vilket förstärker Sveriges konkurrenskraft i världen. I texten föreslås nya åtgärder på tolv punkter för att förstärka forskningen, men fokusen ligger på den mediciniska forskningen. Forskare som är unga, talangfulla och framgångsrika skall särbehandlas och erbjudas många fördelar och lockas med bl.a. skattesänkningar. Universitet som främjar forskning kommer att få mer pondus.

Redan i början använder sig Björklund av generalisering när han påstår att ”[i] dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft”. Först generaliserar han utan att ge belägg på detta påstående. Han använder språket och konstruerar en verklighet som han tillämpar för att koppla till Sveriges fördel. Han säger inte att det är han eller hans parti som säger det utan han gör det till passivform (Börjesson 2003:154).

I texten pekas kunskap som ”det allra viktigaste[2]” för Sveriges konkurrenskraft. Forskare är i sig kunskap, och med kunskap utvecklas Sverige. I texten beskrivs svenska forskare som ”särskilt duktiga”, har ”betydelse för näringslivet” och ”flera av dem tillhör medicin”, men det räcker inte till. De ska förstärkas med ”ledande internationella forskare”, ”forskning i yppersta världsklass”, ”bästa forskare/mest framgångsrika forskare”, ”talangfulla yngre forskare”, ”utländska topp forskare”, ”[Handplockade] forskarstjärnor”, och de skall ha särskilda villkor såsom att få meritera sig, få särskilda elitprogram, få tillgång till det nationella kvalitetsregistret i vården, möjligheten att delta i klinisk forskning och kunna göra kliniska prövningar på patienter, få högre status på sina universitet och de ska kunna få ”så kallade expertskatt”.

Att Sveriges konkurrenskraft anses vara i fara har en tydlig koppling till uppfattningen om vad en forskare är, eller bör vara. Den positiva synen på forskare är att de måste ta ledande roll i utvecklingen och få fart på Sveriges konkurrenskraft. Nyttoperspektivet utmärker synen på vad en forskare bör vara, och det skall helst vara medicinforskare, ung, talangfull, topp och helt enkelt en stjärna. Den politiska texten fixerar mening om forskare genom användning av tecken/element som blir utbytbar med andra element som att beskriva forskare som topp, talangfull, framgångsrik etc. vilket gör att man bilder analogikedjor som tillskriver sociala identiteter (2005:337). Föreställning om forskaren blir såsom den tillskrivs en särskild mening. Forskaren ges specifika egenskaper som skiljer sig från de andra människorna, och de beskrivs vara unika. Det är ett maktspel om att dela människor till de som är duktiga och de som är lata; ”vi och dom” (jmf Bergström & Boréus 2005:319–21). Forskare är experter som kan t.o.m. få expertskatt. Det är alltså en kategorisering som Börjesson (2003) ställer sig kritisk till. Han menar att de kan vara valda inom givna ramar, dvs. fixerade såsom det passar den politik man driver (s.164). Den diskurs som Björklund driver är en dramatiserad verklighet, men det betyder inte att den är osann (ibid.). ”Säljspråket är talande, tydligt” skriver (Börjesson 2003:150), vilket kan ses hos Björklund. Han använder sig av siffror för att övertyga, men det kan också betyda att han vill dölja, något annat (Börjesson 2003:159). Enligt Björklund är medicinsk forskning är den ”största forskning i Sverige”, och han förstärker sitt argument med att det har investerats i det ”åtta miljarder” år ”2009”, dvs. under hans mandatperiod, något som han inte direkt säger.

Genom kategorisering skapar Björklund en viss utseende på verkligheten, och betonar något värde, genom att beskriva forskare t.ex. ”särskilt duktiga”, eller när han värderar ”universitetssjukhus” gentemot vanlig universitet. Det första anses ha ”hög status”. Och ännu mer när han värderar vissa sjukhus som ”forskningstunga sjukhus” eller som har ”högnivåforskning”. De orden skulle jämföras med vad han inte sagt såsom forskningsfattiga, lågnivåforskning men kan antydas att andra sjukhus skulle beskrivas på detta motsatta sätt (jfr Börjesson 2003:107–9). Här bestäms således vilka kategorier som är logiska för vad diskursen vill visa (jfr ibid:36–7). Forskare och forskning, universitet och sjukhus placeras in i någon typ av paket av ett meningssammanhang (ibid:74). Glöm inte att hans mäktiga utbildningsministerpost och vilka trovärdiga fördelar den tillfogar hans utsagor som kan bli förgivettagna sanningar (ibid:152–3).

Björklunds story slutar glatt med profetia som målas som självklar verklighet. Han skriver:

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket. Så klarar vi både att behandla dagens patienter och att forska för att hjälpa morgondagens patienter, och så stärker vi vår konkurrenskraft inför framtiden.

Han villkorar framtiden med insatser, en hälsosam framtid kan säkerställas endast genom insatser på forskare, som kommer att behandla dagens och framtida patienter. Patienter är de svaga som kan bidra till att hjälpa forskaren som i sin tur lovar att hjälpa tillbaka. Forskaren är framtiden och patienten är ett objekt som forskaren och marknaden får utnyttja menar Björklund[3] (jfr Börjesson 2003:153). Och utbildningen som i punkt 12 i Björklunds förslag ”ska löna sig”, dvs. utbildning eller kunskap är pengar.

Diskussion och slutsatser

Texten blandar in flera diskurser såsom utbildning, kunskap, ekonomi, global marknad, forskning, men den viktigaste är politiken. Den politiska diskursen är dominerande även om det inte nämns tydligt, eftersom det är ett politiskt parti som står bakom den, och partiet vill driva fram sin syn på verkligheten. Texten anser att kunskap är viktigast men den är i forskarens händer. Det är forskaren som besitter kunskap och det är forskaren som kan utnyttja den för att utveckla Sverige. Sverige har alltid varit ett kunskapsland med framgångar och fina meriter, men det är farligt att vila på sådana meriter, eftersom vi lever i en ny tid med stora utmaningar, och vi måste således få utnyttja våra meriter och få nya framgångar hela tiden. Vi måste investera men inte hur som helst. Men varför vill utbildningsminister satsa på just forskare. Varför inte på hela samhället, och från grunden satsa på människor. Varför inte satsa på de redan högutbildade människor som säljer frukt på torget i stället för att plocka de som anses vara kunniga från utlandet. Vad ligger bakom Björklunds uppfattning om forskare?

Björklund vill visa att det finns ett problem, eller konflikt med att länder som Kina utvecklas, konkurrerar med vårt land Sverige, och räddningen är att satsa på forskare.  Och genom att använda sig av kategorisering och generaliseringar försöker han övertyga svenska folket att hans argument är de enda sanna (jmf Bergström & Boréus 2005; Börjesson 2003:154). Björklunds text är en social praktik som vill styra oss genom att objektivera handlingsmönster och normer som medborgare skulle kunna följa (Bergström & Boréus 2005). Forskning är pengar och det handlar om att vinna eller försvinna i den globala världen.

Men om jag tar mig bortom Björklunds text och frågar forskare och intellektuella författare så kanske blir svaret annorlunda. Sverige är en del av världen, och det skall utvecklas genom bättre förståelse och humanistisk bildning menar Kristensson Uggla (2012). Rönnström (2011[4]) är kritisk till ”[utbildning] för nationellt medborgarskap” och menar att den ”tyvärr ofta inneburit diskriminering av individer och grupper som inte låtit sig inordnas i en majoritetskultur”. Rönnström som menar att vi idag behöver tänka kosmopolitiskt för att kunna förstå ”oss själva, vår nation och viktiga samhälleliga villkor för skola och utbildning” (ibid.). Det tolkar jag som att vi behöver en kosmopolitisk utbildningspolitik vilket kan påverka alla människor som bor i Sverige genom att identifiera sig som världsmedborgare.

Kosmopolitanismens betydelse idag har framförallt att göra med att vi befinner oss i ett skede av världshistorien där den ökade globaliseringen, och de globala risker som den medför mer eller mindre framtvingar ett världsmedborgarskap. (Rönnström 2011).

Vi är redan kosmopolitiska, världsmedborgare menar Rönnström, och vi behöver således ”utveckla kosmopolitiska ideal och sinnelag som en respons på globaliseringen, och för att kunna möta de utmaningar vi står inför som världsmedborgare som delar en gemensam framtid trots våra olika nationella förflutna” (ibid.). Sverige är ett litet land, som med stolthet kan utnyttja sina meriter och stå tillsammans med alla andra länder, och fortsätta ta de utmaningar med en bredare syn på den nya kosmopolitiska världen, som redan finns i Sverige anser jag i enlighet med.

Björklund nationalistiska syn på framgångsrik och konkurrenskraftigt Sverige över anda länder, är intressant i och med att vi lever idag i en global, kosmopolitisk värld där andra forskare/författare upplyser en mer samarbete med och samförståelse för den andre (Rönnström 2011, Kristensson Uggla 2012). Forskaren är inte en supermänniska som löser alla Sveriges problem. Jakten på innovatörer och stjärnforskare enligt min uppfattning är skev och bygger mer på kvantitativ syn, och resultatbaserad (jmf Liedman 2011).

Jag tror att Björklund vill utnyttja varje tillfälle för att försöka få nya väljare, även om han är ivrig enligt den texten jag läser så borde han ställa sig reflekterande och lyssna på forskare som Rönnström, och Kristensson Uggla. Liedman (2011) citerar Mona Sahlin (som kanske inspirerade Björklund) när hon sa ”Vi ska investera brett i kunskap […] Vi är äntligen företagens och entreprenörernas parti” (s.124). Så låter det när politiker talar normativt om innovation och utveckling.

Politikerna utöver sin makt över våra tankar i den tid vi lever i där ”nyttotänkandet, utilismen, sitter i högsätet liksom under 1700-talet. Men det är en begränsad utilism, där den enda nytta som erkänns är nyttan av att sälja så många varor och tjänster som möjligt på en global marknad” (Liedman 2011:159). Om forskaren begränsas till nyttotänkandet, kan det innebära en kraftig begränsning av vad en forskare är. Forskarens möjlighet att agera påverkas av hur han/hon identifieras. Identitet blir en ”sammanjämkning” av självbild och andras bilder (Bergström & Boréus 2005:430).

Texten har visat att Björklunds verklighetsuppfattning om forskare är intressant, eftersom forskaren beskrivs som en människa med många speciella egenskaper. En människa som kan handplockas, manipuleras genom att erbjudas olika frestelser för att kunna rädda våra svaga, sjuka människor och som dessutom få Sverige på toppen, bland de stora länderna med kunskap och kraft i den globala världen. Forskaren i Björklunds ögon är en supermänniska som kan få Sveriges att bli ett konkurrenskraftigt land. Mer intressant blir att denna supermänniska ska skapas av sittande regeringen. Texten gör anspråk på vad som är bra för Sverige och vad landet måste göra för att bemöta de snabba förändringar i nu- och framtiden.

Björklund är inte ensam om den horisontala synen på kunskap nuförtiden. Kristensson Uggla (2012:23) skriver att:

Vår tids horisont för diskussionen om vilket slags kunskap som kan förändra, bilda och omforma människan så att hennes potential utvecklas är inte exklusivt till litterära salonger och akademiska lärosalar, utan förknippad med vårt vardagliga förhållande till medier och informationsteknologier – den bestäms av globaliseringens logik.

Jag tycker att Björklunds syn på kunskap är nära ”Svenskt Näringsliv” som vill satsa på naturvetenskaps forskning i stället för att investera på ”en bred humanistisk bildning” (jfr Kristensson Uggla 2012:136–7).

 

Referenser

Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Björklund, J. (2012). Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor. [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor]. Debattartikel: i Dagens nyheter 9 februari 2012.

Börjesson, M. (2003). Diskurser och konstruktioner: en sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur.

Burr, V. (2003). Social constructionism. (2. ed.) London: Routledge.

Fairclough, N. (2003). Analysing discourse: textual analysis for social research. New York: Routledge.

Kristensson Uggla, B. (2012). Gränspassager: bildning i tolkningens tid. Stockholm: Santérus.

Liedman, S. (2011). Hets!: en bok om skolan. Stockholm: Bonnier.

Rönnström, N. (2011) Skolan och den kosmopolitiska utmaningen. I: Forssell, A. (red.) (2011). Boken om pedagogerna Stockholm: Liber. s. 407-440 (pdf versionen).

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.


Fotnoter:

[1] Vila på sina lagrar: njuta av sina framgångar och avstå från att söka vinna ytterligare ära. (Svenska akademiens ordlista 2012).

[2] För Björklunds citat, se bilaga 1 i samma dokument.

[3] Se även punkt 7 i Björklunds artikel: [http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-handplocka-utlandska-forskarstjarnor].

[4] Observera att jag refererar till en pdf som inte stämmer i sidnumrering med boken därför skippar jag referera till sidnummer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s