Självet och sociala medier

Ali Mohamed

Inledning

Att vara sig själv är konst som kräver ett hårt arbete menar Emma Engdahl (2009). Men vad är självet? Utifrån Meads symbolisk interaktionism och andra författare som tolkat Mead, kommer jag att försöka förstå hur processen går att självet utvecklas, därefter vill jag se vad sociala medier[1] bidrar till utvecklandet av självet och vad är det som gör att vi använder sociala medier i vår interaktion med andra.

”Det goda är det som allt och alla eftersträvar”

Förnuftet är enligt Aristoteles (1993:12–4) är det som skiljer människor från djur, det vill säga förmågan som gör det möjligt för oss att tänka, hävdar översättaren Ringbom i inledning av boken ”Den Nikomachiska Etiken”. Ringholm menar att Aristoteles utgångspunkt är att allt är ändamålsbestämt. Det goda för en kniv är vassheten, alltså dess funktion. Aristoteles (1993:20) hävdar att allt och alla eftersträvar efter det goda. Men om både individ och samhälle har ett mål, och om de målen sammanträffas så är det samhällets mål som prioriteras menar Aristoteles (Ibid.). Det som människan gör för samhället är hennes uppgift menar han, eftersom hon till sin natur är en social varelse (Ibid:30). Friheten är alltså relativ eller begränsad och den förutsätter ansvar. Dygd är det goda, och det goda får vi genom att praktisera. ”De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem” (Ibid:49). Men det är inte allt som vi gör är god. ”Dygden är också en medelväg mellan två laster beroende på överskott och brist.” (Ibid:59) George Herbert Meads begrepp om att bli fullständigt samhällsmedborgare jämför Emma Engdahl (2009:101–2) med

vad de gamla grekerna såg som personer med förmågan att styra över andra, först när vi blir medvetna om oss själva genom att överta olika samhälleligt skapade attityder eller roller, i lekens successiva övergång till spel.

Mead och symbolisk interaktionism

Mary Jo Deegan skriver att i sin introduktion till boken Essays in Social Psychology att sociologer använder George Herbert Mead (f. 1863–1931) som central, abstrakt teoretiker av mikrosociologi, som kallas symbolisk interaktionism eftersom det användes av Meads student Herbert Blumer (1969) (i Mead 2001:xiii). Enligt Von Wright (2000:43) är Mead en central gestalt inom pragmatism. Bron (2002) skriver att ”[Symbolic] interactionism can be regarded as a leading theory in American social psychology, with its main focus on how meanings emerge through interaction” (s. 2). Enligt Bron & Lönnheden är symbolisk interaktionism ”en social psykologisk teori om människans uppkomst, handlande och vardande (2005a:36). Den sociologiska traditionen har alltså sina grunder i den symboliska traditionen och pragmatismens teori om självet (Bron & Lönnheden 2005b:51). Den symboliska interaktionismen har utvecklats från pragmatismen som utvecklades i Chicagoskolan, men termen har myntats av Blumer och används för att studera sociala livet (Hammersley 1989:44, 65). I pragmatism ses all vår kunskap utgå från våra erfarenheter, och vi kan inte veta något bortom vår erfarenhet. Det vi upplever är en värld av inbördes företeelser som vi tar för givet i vardagen, och vår värld är en delad värld. Filosofiska problem kan lösas genom att undersöka dess funktion i naturen och de vardagliga mänskliga upplevelserna är intressanta för pragmatismen (Ibid:45–6).

I & Me

Vi är sociala först och sedan blir vi individer. Mead delar inte på tanke och handling. Det individuella I och sociala me är två sidor av samma mynt och den generaliserade andra blir länken mellan dem som gör att det sociala blir en del av det individuella och tvärtom. Självet består av I som subjekt och me som objekt. Me är vad självet blir när vi kan betrakta oss själva som ett objekt, det vill säga att vi ser oss själva genom me, i samspel med andra och när vi tänker på oss själva som objekt. ”Me” formas intersubjektivt, i samspel med andra me (Dodds, Lawrence & Valsiner 2004; Bron & Lönnheden 2005a; Bron 2004). Bron & Lönnheden (2005a) menar att I är den agerande aspekten av självet och det är inre skapat, subjektiv och har avgörande betydelse, me är den sociala delen, som innehåller det socialiserade självet, alla normer och det människor lärt av andra (s. 37). Utan I blir me lätt manipulerat eller som en kameleont (Von Wright 2002:135).

Mead (1934/1976) menar att i ett spel måste barnet ha alla andras attityd som är med i spelet till skillnad från lek där går barnet nyckfullt från roll till en annan (s. 118–121). Den generaliserade andre innebör individens uppfattning om samhällets attityd gentemot olika objekt eller sociala handlingar, det vill säga att vi människor internaliserar samhällets normer och förväntningar i oss själva. Individens I utvecklas genom att överta andra individers attityd gentemot sig själv och gentemot varandra inom den sociala processen. Genom den generaliserade andre influeras individens beteende av den sociala processen vilket innebär att samhället utövar kontroll över dess individuella medlemmar (Ibid:121). Mead säger att

[det] är i form av den generaliserade andre som den sociala processen influerar de individers beteenden, som är involverade i den och utför den, dvs. samhället utövar kontroll över beteendet hos dess individuella medlemmar; ty det är i den formen som den sociala processen eller samhället ingår som en bestämmande faktor i individens tänkande (Ibid:121).

Mead menar att me är den sida av självet som svarar den organiserade attityden och bestämmer vårt beteende. Men I kan vara stark och bestämmande vilket kan ses hos moderna konstnärer när de fritt skapar bortom alla konventioner. Man kan också se starkt I i impulsiva beteende där me inte har kontroll över menar Mead, att en institution är en organisation av attityder som vi alla bär inom oss. Me blir de andras organiserade attityder som bestämmer över oss (Ibid:154–156). ”När en individ känner sig instängd inser han nödvändigheten av att få en situation i vilken det finns en möjlighet för honom att åstadkomma sitt bidrag till åtagande, och inte bara vara det konventionella me.” (Ibid:156). Mead menar att me-s struktur kan öppna dörren för I som kan skänka självet tillfredställande upplevelse, vilket betyder att me tillfälligt slutar censurera I. Men han hävdar att me skapas av sociala relationer, och me-s värden är samhällets värden eller den grupp som individen tillhör, vilket kan göra att individen kan uppoffra sig själv för den helhet som gör hans liv (Ibid:157). Mead menar att vi både påverkas och påverkar när vi ingår i en social grupp. Människan blir annorlunda när hon anpassar sig till en viss omgivning men hon påverkar även samhället hon lever i vilket gör att förhållandet mellan individ och samhället är ömsesidigt (Ibid:158) vilket betyder att vi inte kopierar varandras beteende (Von Wright 2000:87).

Individen går som sådan in i sin egen erfarenhet endast som ett objekt, inte som ett subjekt; och han kan gå in som ett objekt endast på basis av sociala relationer och interaktioner, endast genom sitt erfarenhetsbyte med andra individer i en organiserad social omgivning. (Mead 1976:164).

Mead menar att självmedvetandet innebär att man ser sig som ett objekt inom en organiserad miljö av sociala relationer, annars skulle man inte vara självmedveten. Detta betyder att vi lär av våra egna erfarenheter genom att gå in i dem (Ibid:164). När vi tänker, får vi resonera och konverserar inom oss själva, mellan I och me (Ibid:233). ”Uppmärksamhet är en process i organiserandet av medvetandet” och självmedvetande beror först på sociala relationer (Mead 2001:120). Von Wright skriver att ”[människors] medvetenhet blir till och existerar i social interaktion” (2000:76). Medvetande är alltså inte en färdig produkt utan det utvecklas i interaktion mellan människor, d.v.s. att människans medvetande och självet är i ständigt pågående och föränderlig process (Ibid.).

Ett självmedvetande kräver ett hårt arbete

Engdahl (2009:9–17) menar att det är konst som kräver ett hårt arbete att vara sig själv, eftersom vi föds inte som ett ”själv”. Vi har redan som nyfödda barn imitationsförmåga (Engdahl 2009:21; Mead 1976:57). Berger & Luckmann (1966/1998:153) menar att vi föds predestinerade, det vill säga förberedda för socialisation. Vi förkastas i en värld och förankras i den världen genom vår kropp och sinne som blir som redskap för samspel med andra människor, vilket gör att vi blir beroende av denna värld. Vi skaffar oss sociala erfarenheter och identifiera oss med varandra. En social identitet är ett sätt att vara i en delad värld med andra menar Engdahl (2009:20). Vi blir rationella eller irrationella i relation till andra människor, kultur och samhälle, och vi imiterar varandra för att vi är olika och behöver en gemensam grund att stå på, hålla samman och utveckla samhället menar Engdahl (2009:22).

Engdal menar att man gör sig till ett objekt för sig själv genom att reflektera över vad man gör, men det kan vara ett hinder för ens utveckling, genom att man blir återhållsam och inte avslutar sina handlingar (2009:32). Självmedvetenhet enligt Engdahl är ”en specifik typ av handling, vilken är nödvändig för utveckling av oss själva från individer till personer som kan hållas moraliskt ansvariga för våra handlingar” (2009:32). Det som vi gör tillsammans, att bekräfta och erkänna varandra har en stor roll jämfört med det som vi gör ensamma, och för att förstå det behöver vi ställa oss utanför oss själva och betrakta oss från ett annat perspektiv. Flexibiliteten är viktig då vi inte bara gör oss sedda och hörda, utan även förstådda, för att överkomma vår ensamhet (2009:38–40). Men vad det betyder att vara sig själv säger Engdahl (2009:43) är att det ”inte en fråga om att uttrycka sig själv eller inte, utan en fråga om att vi i närvaro med andra alltid uppfattas som någon.” Och vi försöker kontrollera bilden av oss som förmedlas till andra, genom att idealisera oss själva, och hon menar att det är det som Goffman kallar för ”intrycksstyrning” (Ibid.). Vi lekar våra roller och spelar med dem för att vara oss själva, och det är de roller som vi har möjligheten att leka med som vi mest intimt förknippar med oss själva – vi gör dem till våra egna menar Engdahl (2009:49). ”Det som finns inom oss möter det som finns utom oss och en gemensam social verklighet skapas.” (Ibid.). Vi är inte ensamma i konsten att vara oss själva säger Engdahl och menar att vi behöver ett erkännande av våra medspelare, och trovärdighet till våra medmänniskor, kulturella värderingar och samhälleliga normer och lagar, och vi är beroende av samhället, av det som existerar både inom och utom oss (2009:52–58). ”Vi är alla beroende av varandras förmåga att presenterar oss själva och hålla oss till det sociala livets skrivna och oskrivna reglar för att vårt samspel ska fungera smärtfritt.” (Engdahl  2009:53).

När vi är i sällskap med andra utvecklar vi känslor såsom skam, som är något som vi lär oss genom att göra och vara med andra. Men skam är på andra sidan en emotionell upplevelse, som hjälper oss att känna in oss själva i relation till andra och samhället menar Engdahl (Ibid:68). ”Emotions like shame are relational. We do not feel shame without a relation to the other. Shame is always felt over something in relation to someone.” (Engdahl 2005:47). Skam är något som vi utvecklar socialt, småbarn känner inte skam (Engdahl 2009:69). Vi känner oss säkra när vi har makt, känner rädsla och oro om vi förlorar makten, mår bra och känner tillfredsställelse, lycka, godkännande, självkänsla, kärlek och belåtenhet om vi vinner status, men när vi förlorar status känner vi skam eller blir deprimerade menar Engdahl (2005:101).

Idag talar vi om oss själva och det är som oss själva vi vill lyckas i samhället, och det har blivit ett mer nöje för den västerländiska moderna människan att tala om sig själv än att njuta av annat (Ibid:69–70). Det har visserligen med frihet att göra, men frihet hänger ihop med socialt tvång. De är två sidor av samma mynt. Vår frihet är kopplad till vårt sociala liv. Engdahl lånar in begreppet begär från Foucault. Hon menar tolkande Foucault att vi inte har uppfunnit nya sätt att njuta, utan vi njuter av att tala om våra handlingar (2009:76–77). Hon menar att det kan ha att göra med att vårt samhälle bjudit på en ny teknik, bekännelse som hjälper oss att forska och bedöma oss själva, en bekännelse egentligen handlar om sökandet efter sanningen som möjligtvis inrymmer våra handlingar som vi gjort och kan tänka oss göra (Ibid:82–3). ”Sökandet efter oss själva får oss att bekänna färg i betydligt fler sammanhang.” (Ibid:83). Att veta om oss själva handlar alltså om att veta vår sociala identitet. Vi känner oss själva endast genom våra medmänniskor, kultur och samhället. Medvetenhet handlar om sättet att vara, känna och tänka – att vara medveten om sig själv är en del av självidentitet, om självet som inrymmer det sociala (Ibid:85). Engdahl (2009) hävdar att människans medvetenhet egentligen är en social konst som kräver ett hårt arbete av både en själv och andra. Utveckling av vår självidentitet förutsätter att vi gör oss till objekt för oss själva, komma ihåg vad vi gjort, känt och tänkt. Vårt liv blir en berättelse som behöver någon att berätta för. Berättelsen om oss, vem vi och vem vill vi vara, ligger mellan oss, inte inom oss, vilket gör att berättelsen blir besvärlig men nödvändig (s. 91–92). Vi upplever förmodligen en upplevelse av lycka av att berätta om oss själva. Engdahl (2009) menar att lyckan att vara omtyckt är inte total om vi inte vet att vi förtjänar den. Hur kan vi bedöma andras omdöme, förutsätter att vi internaliserar kulturella värderingar, samhälleliga normer och lager och bedöma oss själva med vad vi har internaliserat. Vår relation till människor är på så sätt avgörande för vår självutveckling (Ibid:94–95). Att internalisera är i Meads mening är att anta andras attityder, och vi introducerar me-et och reagerar på det som I, men det är på grund av I som vi, överraskar oss själva med våra egna handlingar och aldrig riktigt blir medvetna om vem vi är (Engdahl 2009:105), vilket gör att vi är ständigt i behov av andra (Engdahl 2009; Mead 1976).

Interaktion genom språk och symboler

Gesten är centralt i Meads teori (1976:18) och den får sin mening när vi interagerar med andra, och interaktionen sker genom respons, genom att man sätter in sig i andras situationer (Von Wright 2000:87). ”En gest är den första öppna (uppenbara) fasen i en social handling. Och den blir social i och med att den riktar sig till någon.” (Ibid:88). Gesten stimulerar till en respons, den är i sig utgör inte en full handling utan bara början på den och gör att vi kan antecipera vad som kommer att hända. Gesten alltså får sin mening bara genom en social interaktion. Gesten som förstås på samma sätt av två eller flera blir en signifikant symbol, och vi kommunicerar språkligt med signifikanta symboler (Ibid). Varje kommunikation bidrar till att vi skapar och upprätthåller oss själva menar Von Wright och detta skapande sker både inom oss själva och mellan oss och andra, och gestens på det sättet blir betydande för konstitueringen av vår medvetenhet (Ibid:89).

Språket enligt Mead (1976) innehåller ”en uppsättning symboler, som svarar mot ett visst innehåll, vilket i sin tur är tydligt identiskt i de olika individernas erfarenheter.” (s. 59). När vi tänker spelar vi med symboler som är stimulus vars respons är given i förväg menar Mead (1976:137). “Om nu den responsen kan ges som en attityd som utnyttjas för ytterligare kontroll av handlingen, då är förhållandet mellan denna stimulus och attityden vad vi menar med en signifikant symbol.” säger Mead (Ibid.).

Mening ”konstrueras, kommuniceras och jämkas” i sociala interaktioner mellan människor, mening uppstår i sociala situationer, menar Von Wright och hävdar att ”[social] handling sker mellan människor, och är inte något som sker [utanför] individerna.” (2000:105).

Sociala medier, Facebook

Sociala medier enligt Nationalencyklopedin (2011) är

kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom t.ex. text, bild eller ljud. Genom sociala medier kommunicerar många till många, på samma villkor och genom samma kanaler […]. Exempel på sociala medier är bloggar, Internetforum […] och webbaserade fotodagböcker. Sociala medier har ofta formen av webbtjänster där ett företag äger de servrar som tillhandahåller tjänsten och lagrar informationen, medan användarna själva genererar webbplatsens innehåll och kommunicerar via den. Hit hör Facebook, MySpace, YouTube och Twitter[2].

Facebook är en webbplats för nätbaserad gemenskap och nätbyggande som startade 2004 skriver Nationalencyklopedin och tillägger att Facebook

utgörs till stor del av dess användares profiler, vilka knyts samman till olika nätverk inom vilka interaktionen sker. Den främsta formen för kommunikation på Facebook sker genom text och bild. Genom användarprofilen ges bl.a. möjlighet att presentera sina kontaktuppgifter, en personlig biografi samt att publicera fotografier. Kommunikationen mellan användarna sker främst genom textmeddelanden. Dessa kan vara synliga både för samtliga inom ett nätverk och endast för sändare och mottagare, i likhet med en traditionell mailkontakt.[3]

Online-kommunikation är viktiga platser för identitets utveckling menar Waechter, Subrahmanyam, Reich och Espinoza (2010). Sedan införandet av Web 2.0, har sociala nätverk, såsom Facebook blivit populär bland ungdomar och blivande vuxna, och antalet nya medlemmar växer (s. 151). Människor har bara ett själv med många aspekter. Identitetsskapande sker genom ifrågasättande och omstrukturering av självet, som är en process av experimenterande, försök och misstag, sökning och provning (Ibid:153). Sociala nätverksplatser används för att hålla kontakten och utbyta information med vänner som man har offline. Sociala nätverk erbjuder enklare interaktion genom text, bilder och videoklipp menar Waechter et al. och de tillägger att olika sociala nätverkplatser t.ex. ungdomar har anpassat sig efter de olika erbjudande som olika medier har (2010:166–7). Schoneboom (2011) hävdar att det inte finns någon tvekan att sociala nätverk såsom Facebook ger möjligheter för människor att t.ex. skriva om arbetet, vilket jag tolkar lika med att skriva om sig själv och arbetet är en del av det sociala som är utgör självet enligt Mead (1976). Löfberg & Aspán (2011) menar de tankar och känslor som kan hämmas offline, blir lättare att utrycka online (s 42–3). Max van Manen (2010) menar att sociala nätverk som Facebook ger oss möjlighet att reflektera över vad vi skriver på ett annat sätt än ansikte mot ansikte. Vi kan förfina och väga våra ord och lägga våra känslor i vad vi berättar. Vi får en känsla av intimitet med os själva (s. 1028). Facebook, liksom de flesta sociala nätverksverktyg, ger användaren möjligheter att justera säkerhetsinställningar på olika nivåer, men han pekar att det finns risk med att känsliga och viktiga information avslöjas för de som vi annars inte skulle vilja dela med (Ibid:1026).

Diskussion och slutsatser

“Vi plockar på så sätt isär vår värld, i fysiska föremål, i en omgivning av ting som vi kan manipulera och kan utnyttja för våra slutliga föremål och avsikter.” (Mead 1976:179). Det fanns inte digitala sociala medier i Meads tid, men vi som han säger manipulerar ting för att utnyttja dem såsom vi gör i sociala medier som Facebook där vi publicerar bilder på olika sätt för att berätta om oss själva och visa oss själva för andra och reagerar på olika sätt när vi får respons från andra. Mead menar att ”hela människosläktets” utveckling bygger på att få kontroll över sin miljö för egna syften, vi skapar vår miljö genom att vara mottagliga för den (Ibid:180). “Det är denna kontroll över egen evolution som är målet för det mänskliga samhällets utveckling.” (Mead 1976:180). Vi utnyttjar vad sociala medier erbjuder och manipulerar det för våra egna syften, men vi är både oss själva och samhället, och samhället är en summa av oss individer. Som Mead menar att självet är inte bara I eller bara me, utan den ena utgör det andra.

Engdahl (2009) talar om en ny teknik som vårt samhälle bjudit på. Digitala medier är en ny teknik som ger oss nya möjligheter till att berätta om oss själva och dela med oss våra erfarenheter. På sociala medier skriver vi om oss själva, visar bilder på oss själva eller de bilder vi kanske tycker om, eller vill dela med andra för att få någon respons. Sermijn et al. (2008) menar att allting en berättelse, och våra live består av oändliga berättelser. Jag kan hålla med vad de säger och tycker att allt vi gör i sociala medier är en slags berättelse om oss själva och samhället med olika perspektiv. Vi berättar om oss själva och läggar en del av oss själva där. Och responsen blir viktig för att vi forsätter berätta om oss. Von Wright (2000) menar att interaktionen sker genom respons, men den börjar med en gest som vi svarar på enligt vad vi har internaliserat.

När vi kommunicerar med andra sätter vi oss i deras situationer, vi kliver utanför oss själva och ser oss som ett objekt som vi berättar om, och vår berättelse blir värdig eftersom vi hittar någon att berätta för, någon som svarar på vad vi berättar om. Men att berätta om oss själva behöver vi vara medvetna om oss själva, och det är ett krävande och hårt arbete som Engdahl (2009) hävdar. Det hårda arbetet ligger i att vi är både I och me, både individer och sociala. När vi får respons upplever vi lycka som varierar beroende på hur mycket vi vet om oss själva att vi förtjänar den eller inte, vilket kräver att vi antagit andras attityder, att vi internaliserat samhällets värderingar och normer för att kunna förstå oss själva. Våra berättelser blir inte helt styrda från samhället eftersom vi har I-et som överraskar oss själva. Våra berättelser som vi lägger i t.ex. Facebook är en del av våra erfarenheter som vi äger och delar med oss. Det gör att vi återgår till dem och ser på om någon har intresserat sig för, läst och kommenterat, för att veta om de har ett värde eller inte. Mead menar att I och me utgör vår personlighet. Jag anser att vår personlighet som vi delar i sociala medier ger oss en upplevelse. Och enligt Mead ligger upplevelsen inte bara i I-et utan i både I-et me-et, alltså i självet. Upplevelsen nås inte utan en bekräftelse och det får vi bara socialt, eftersom när vi är med andra uppfattas vi som någon eller något (se Engdahl 2009:43). Men när vi är med andra känner vi oss kontrollerade, och vi anpassar oss till vår grupp eller omgivning och vi påverkas men också påverkar (se Mead 1976:158). Aristoteles menar att samhällets mål som prioriteras före individens mål (1993), men vi blir inte oss utan samhället enligt Mead (1976).

Avslutningsvis vill jag påstå utifrån Meads teori att upplevelsen utgör en viktig del av att människor använder digitala sociala medier såsom Facebook och responsen som utgör upplevelsen. Vi utnyttjar möjligheter i sociala medier och anpassar efter våra behov, vi kan gömma oss bakom våra berättelser och vi anpassar berättelserna beroende på hur vi vill att andra skulle betrakta oss. Vi väljer de vänner eller grupper som vi vill tillhöra och interagera med. Vi bekräftar och erkänner varandra, och upplever även flexibilitet i sociala medier. Det individuella och det sociala utvecklas tillsammans i en flexibel omgivning. Jag upprepar Engdahl (2009:49) ”Det som finns inom oss möter det som finns utom oss och en gemensam social verklighet skapas”. Denna sociala verklighet upplever vi som en del av oss, och vi känner och tänker, och vår självidentitet utvecklas i en ständig pågående process. Och vi förstår att vi är inte bara oss som kropp, utan vårt själv inrymmer det sociala som Engdahl 2009 menar.

Vidare vill jag forska mer konkret om upplevelser och sociala medier för identitetsskapande lärmiljöer.

Referenser

Aristoteles, (1967/1993). Den nikomachiska etiken. (2. uppl.) Göteborg: Daidalos.

Berger, P.L. & Luckmann, T. (1966/1998). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. (2. uppl.) Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Bron, A. & Lönnheden, C. Lärande utifrån symbolisk interaktion. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.) (2005a). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Bron, A. & Lönnheden, C. Identitetsförändring och biografiskt lärande. I: Bron, A. & Wilhelmson, L. (red.) (2005b). Lärprocesser i högre utbildning. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Bron, A. (2002). Symbolic Interactionism as a Theoretical Position in Adult Education Research. IN: Social Science Theories and Adult Education Research Ed. by Bron, A. & Schemmann, M. BSIEA Vol. 3, Münster: Lit Verlag.

Engdahl, E. (2009). Konsten att vara sig själv. (1. uppl.) Malmö: Liber.

Engdahl, E. (2005). A theory of the emotional self: from the standpoint of a Neo-Meadian. (2. ed.) Örebro: Universitet. [Elektronisk resurs], [http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-55]

Dodds, A. E. Lawrence, J. A. and Valsiner, J. The Personal and the Social: Mead’s Theory of the `Generalized Other’.  I Theory & Psychology, August 1997; vol. 7, 4: pp. 483-503.

Hammersley, M (1989). The Dilemma of Qualitative Method. Herbert Blumer and the Chicago Tradition. London: Routledge. (två första kapitel).

Löfberg, C. & Aspán, M. (2011). Digitala erbjudanden : ungas erfarenheter av information, stöd och samspel med vuxna online. Institutionen för pedagogik och didaktik : Stockholms universitet. Stockholm.

Manen, M.v. (2010). The Pedagogy of Momus Technologies: Facebook, Privacy, and Online Intimacy. I: Qualitative Health Research, 20(8) 1023–1032. DOI: 10.1177/1049732310364990.
[Elektronisk källa: http://www.sagepub.com/journalsPermissions.nav%5D

Mead, G.H. (2001). Essays in social psychology. New Brunswick: Transaction.

Mead, G.H. (1976). Medvetandet, jaget och samhället: från socialbehavioristisk ståndpunkt. Lund: Argos.

Nationalencyklopedin (2011). [Elektronisk källa] Från: http://www.ne.se/

Schoneboom, A. (2011). Workblogging in a Facebook age. Work Employment & Society March 25, 2011 vol. 25 no. 1 132-140. DOI: 10.1177/0950017010389247 wes.sagepub.com

Wright, M.v. (2000). Vad eller vem?: en pedagogisk rekonstruktion av G. H. Meads teori om människors intersubjektivitet. Diss. Stockholm : Univ.. Göteborg.

Waechter, N. Subrahmanyam, K. Reich, S. M. & Espinoza, G. (2010). Youth Connecting Online: From Chat Rooms to Social Networking Sites. I: Riha, D. (Editor); Maj, A. (Editor). Emerging Practices in Cyberculture and Social Networking. Amsterdam, NLD: Editions Rodopi, 2010. [Elektronisk källa: http://site.ebrary.com/lib/sthlmub/Doc?id=10404071&ppg=174 ]

Sermijn, J. Devlieger, P. and Loots, G. (2008). The Narrative Construction of the Self : Selfhood as a Rhizomatic Story. I: Qualitative Inquiry 2008 14: 632. DOI: 10.1177/1077800408314356.
[Elektonisk källa: http://qix.sagepub.com/content/14/4/632%5D.


[1] Med sociala medier menar jag ”Facebook, Twitter, Linkdin osv.). Sociala medier är enligt ne.se kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom t.ex. text, bild eller ljud (hämtad 2011-05-15).

[2] http://www04.sub.su.se:2144/kort/sociala-medier, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-06-08.

[3] http://www04.sub.su.se:2144/lang/facebook, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-06-08.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s