Månad: april 2010

Livslångt lärande

| Ali

Individer måste fortsätta att lära sig för att känna sig hemma i den globala världen menar Jarvis (2007:140). Vi är inte helt fria att inte lära oss. Rubenson (2002) skriver att livslångt lärande är livslångt och handlar om allt från vaggan till graven, livsvitt och sker i många olika miljöer och att det är lärandet i sig som är viktigt. Det betyder att lärandet är allt och att begreppet blir omfattandet vilket gör det svårare att verkställa på ett rättvist sätt. Rubensen säger att det är viktigt att ”det är viktigt att titta närmare på den förändrade förståelsen för principen om livslångt lärande och kritiskt fråga vilka politiska roll allmänheten kan och bör spela” (2002). Jarvis 2007 menar att globaliseringen ställer till att det behövs mer utbildad arbetskraft för att hinna med den snabba ekonomiska utvecklingen, vilket betyder att livslångt lärande blivit viktigt på grund av det ekonomiska systemets behov (s. 211).

”I slutet på 60-talet införde UNESCO livslångt lärande som en övergripande begrepp och vägledande princip för omstrukturering av utbildningen” (Rubenson 2002). Att livslångt lärande blev en rättighet av ett demokratiskt perspektiv. Utan djup kritik blev livslångt lärande mer grundat på de ekonomiska fördelarna och fokuset blev mer på att öka humankapitalets kraft för en internationell konkurrens. Men många forskare började kritisera det hårt och år 2000 fattades vid Europeiska rådets möte i Lissabon att livslångt lärande måste bli den vägledande principen för tillhandahållande av och deltagande i hela spektrumet av lärandemiljöer. Uppgiften för medlemsstaterna att fastställa enhetliga strategier och praktiska åtgärder för att främja livslångt lärande för alla. Och år 2000 betonades två lika viktiga mål inom livslångt lärande: att främja ett aktivt medborgarskap och att främja anställbarhet och det blev en dominant strategi för EU (Rubenson 2002).

Den existentiella definitionen av livslångt lärande enligt Jarvis är den processen att omvandla erfarenheter till kunskap och kompetens (2007:123). Lärande finns i tre olika former; det formella i form av t.ex. utbildningar i skolan och universitet, det icke formella i form av t.ex. företagsutbildningar, folkbildningar och det informella lärande där vi lär i det vardagliga livet. Rubenson (2002) menar att informellt lärande är en av huvudfaktorer för livslångt lärande.

Jarvis menar att livslångt lärande är en kombination av processer i människan där hon i kropp och själ upplever sociala situationer. Och det som Människan uppfattar och tolkar med de olika sinnen, integreras i hela människans liv och resulterar i dennes ständiga förändringar eller utvecklingar i livet (2007:1). Han menar att den snabbt förändrade världen vi lever i kräver att vi ständigt lär för att hitta vår plats i samhället (2007:5). Vi lär av våra signifikanta som kan vara våra närmaste som föräldrar och sedan lär vi oss av våra lärare och samhället, vi praktiserar vad vi lärt oss och ifrågasätta det vi hade lärt oss i barndomen som vi trodde var den enda sanna världen, vi förändras ständigt och lärandet fortsätter. Jarvis menar att kultur inte är någon homogen företeelse och att det finns olika tolkningar av verkligheten men att det även kan finnas en enda accepterad tolkning i vissa samhällen. Han menar att lärandet är den hela omvandlingsprocessen av vår erfarenhet genom tanke, handling och känslor och på det sättet förvandlas den externa verkligheten enligt våra tolkningar (2007:5). Genom att vi lever i en värld och samspelar med människor i samhället utvecklas vi genom våra sinnen, genom erfarenheter som konstrueras socialt genom att tänka och reflektera över våra upplevelser. Jarvis säger det är svårt att definiera kultur i och med att den har många erkända betydelser. Han definierar ändå det som en helhet av ”kunskap, tros, värderingar, attityder och normer” och menar vidare att lärande är bundet till kultur och att lärandet är både socialt och kulturellt fenomen (2007:8).

Vi identifierar oss olika beroende på hur vi blir tillfrågade eller hur många gångar vi svarar på det. Vi identifierar oss med en roll i en organisation där vi arbetar i eller med själva organisationen. Vi går ifrån att utföra en uppgift till att identifiera oss med en yrket. Jarvis menar att människor identifierar sig med olika typer av tillhörighet som arbete, erfarenhet, nation, etnicitet, familj, religion etc. Vi identifierar oss efter vad vi har för erfarenheter i vårt sociala liv. I den snabbt förändrade globala världen vår identitet är kortvarig menar (2007:151–152). Vi förstår oss själva i relation till andra människor i en ständig pågående process hela livet och våra identiteter anpassas och förändras i samspel med andra människor (Jarvis 2007:153). Oavsett vilket samhälle individer föds in i, lär de sig att vara sig själva, och de identifierar sig med det samhället och lär dess värderingar. Och han menar att t.ex. det muslimska samhället som motsätter sig den avancerade kapitalismens värderingar lär människor olika identiteter och olika värderingar, vilket skapar konflikter med västvärlden (Jarvis 2007:155).

Källförteckning

Jarvis, P. (2007). Globalisation, lifelong learning and the learning society: sociological perspectives. Abingdon, Oxon: Routledge.

Lifelong Learning for All: Challenges and Limitations of Public Policy. Kjell Rubenson. University of British Columbia. Introduction… http://www.oise.utoronto.ca/CASAE/cnf2002/…/rubenson2002w.pdf

Berger & Luckmann enligt min uppfattning

| Ali

Berger & Luckmann (2008) skriver inspirerade från Mead, Durkheim, Weber, Marx och några andra sociologer, filosofer och antropologer vilka de refererar till i inledningen (s. 10–28). De analyserar hur vi konstruerar verkligheten ur ett sociologiskt perspektiv, hur mannen på gatan som ser på verkligheten jämfört med hur sociologen ser på det och hur individen påverkar samhället och hur samhället påverkar individen på ett dialektiskt sätt. De analyserar hur verkligheten i vardagslivet konstrueras socialt i samspel mellan individen och samhället. ”kunskapssociologin sysslar med analysen av den sociala konstruktionen av verkligheten.” (Berger & Luckmann, 2008:12). De menar att det är kunskapssociologins ansvar att undersöka hur verkligheten konstrueras (2008:28). Vardagslivet som vi tar för givet som verklighet finns i våra tankar och handlingar (2008:31). Verkligheten uppfattas av oss människor som en ordnad verklighet och som ofta upplevs som tvingande. Människan producerar sig själv genom att producera verkligheten eftersom människan föds biologiskt förberedd att konstruera och leva med andra människor i en gemensam värld som konstrueras av oss (2008:212). Det är vi som skapar normerna som formar oss genom att göra de till objektiv verklighet som vi internaliserar. Strukturer påverkar oss aktörer och vi påverkar dem och de är ett resultat av våra handlingar. Vi existerar i dagliga livet genom ständig interaktion och kommunikation med varandra. De menar att vi upplever saker och ting mer realistiska ju närmare oss de är i tid och rum och denna verklighet upplevs mindre verkligt ju längre det är ifrån oss (2008:34). De menar att vår existens inte är frivillig och vi ser på verkligheten som tvingande. Att vi lever i en gemensam, intersubjektiv värld och delar vardagslivets verklighet med andra, vi existerar i interaktion och kommunikation med andra (2008:35). Men verklighet kan vara kortvarig då man framträder på teaterscen eller upplever konst (2008:37–38). Vår viktigaste upplevelse av interaktionen sker när vi befinner oss ansikte mot ansikte menar de, eftersom den andre är ”fullständigt verklig”. Vi uppfattar de andra genom olika typifieringsscheman som ändras beroende på när och var vi befinner oss. Vi kanske typifierar någon person som en tråkig, men ändrar vår uppfattning efter att ha interagerat med honom/henne, att personen är rolig. I ansikte mot ansikte situation har vi tillgång till de verbala och ickeverbala uttrycksmöjligheterna. Vi behöver alltså inte typifiera på samma sätt som vi är långt ifrån varandra. Ju längre vi är ifrån varandra behöver vi använda oss av olika typifieringsmönster. Vi uppfattar vardagslivets sociala verklighet enligt de mängd kontinuerliga typifieringsschema, normer och värderingar (2008:41–47).

De tre sammanhängande nyckelbegrepp i socialisationsprocessen är externalisering, objektivering och internalisering. Internalisering enligt Berger & Luckmann ”den omedelbara upplevelsen eller tolkningen av en objektiv händelse som uttryckande mening, dvs. som en yttring av någon annans subjektiva processer som därigenom blir subjektivt meningsfull för mig själv.” (2008:153). På ett dialektiskt sätt internaliserar vi de objektiva strukturer som vi skapar. För att vi ska existera måste vi externalisera våra handlingar. ”När människan externaliserar sig konstruerar hon den värld i vilket hon externaliserar sig.” (2008:123). Vi externaliserar våra subjektiva meningar genom att lägga de betydelser vi tillskriver världen utanför oss, vilket kan ske genom interaktion menar Mogren (2009). De subjektiva meningar objektiveras och blir till objektiv verklighet, som vi internaliserar- och gör dem till våra egna subjektiva meningar.

Vi behöver inte objektivera när vi befinner oss ansikte mot ansikte utan objektiveringen blir det som vi lämnar efter oss. När vi står ansikte mot ansikte kan vi uttrycka vår vrede genom t.ex. olika ansiktsuttryck, tal eller med händerna, men vi kan lämna de efter oss genom att använda vapen, t.ex. kniv i väggen som direkt hot menar. Språket har en stor betydelse i objektiveringen, men det går att objektivera utan det. Språket har en inbäddat egenskap som skiljer sig från andra teckensystem som gör att vi kan t.ex. tala och tänka samtidigt och det gör också den andre som vi talar med. Det är det som konstruerar symboler som vi tar från vardagsupplevelser och återställer de till objektiv verklighet. Genom språklig objektivering kan vi när som helst göra en hel värld närvarande. Vi använder symboler eller tecken som vi har gemensam tolkning om vad de betyder för att frigöra våra kroppar från att behöva vara på samma plats för att uttrycka någon känsla. Objektivering är det som blir den objektiva verkligheten som vi gemensamt har kunskap om som vi människor internaliserar. Det som vi producerar genom att vi interagerar med varandra uppfattar vi som en objektiv verklighet. Strukturella objektiveringar betyder hur vi typifierar olika handlingar, olika människor och hur handlingarna kommer att följas av dessa typifieringar. Allt som vi lämnar efter oss som visar våra tanker vad vi tycker är objektiveringar och de bevaras och samlas i ett socialt kunskapsförråd som vi utnyttjar och överför mellan oss och olika generationer (2008:48–60). Vi bevarar och sedimenterar våra erfarenheter i ett gemensamt kunskapsförråd med hjälp av ett språk, och de objektiverade kunskapen kan på det sättet överföras mellan generationer, och språket blir det verktyg som tillhandahåller nya erfarenheter som införlivas med det redan existerade kunskapsförrådet (2008:84–85). Vi uppfattar och producerar med hjälp av språket menar Berger och Luckmann (2008:179).

Socialisationsprocessen börjar när internaliseringen börjar. Socialisation är den process som varigenom vi internaliserar de objektiva strukturerna – det är externalisering och objektivering (Mogren 2009). Vi är biologiskt begränsade och har våra biologiska brister därför skaffar vi sociala institutioner för att socialiseras. Institutionalisering är typifiering av vanemässiga, upprepande handlingar. Det vill säga att institutioner uppstår när en ömsesidig typifiering av vanemässig händelse sker, en ömsesidig typifiering i handlingar och hos aktörerna. Och institutioner måste ha en historia bakom sig som kontrollerar och påverkar oss. Vi följer de handlingsmönster som vi skapat. Vissa mänskliga aktiviteter ställs under social kontroll för att institutionaliseras dvs. att institutionaliseringen präglas av kontroll. Vi människor skapar oss själva, och samhällsordning är en mänsklig produkt vilket förklaras att alla samhälle inte ser väldigt lika ut (Berger och Luckmann 2008:65–71). ”Det är omöjligt att existera som människa i en sluten sfär där man overksam försjunker i sitt inre.” (Ibid. s. 68).

Berger och Luckmann menar att institutioner måste legitimeras när handlingsmönster överföras mellan generationer särskilt om man vill övertyga de nya generationerna om dessa mönster. För detta krävs sanktioner så att institutionerna förvärvar en myndighet över individen (2008:79). Vid legitimering av institutioner går kunskap före värderingar menar Berger & Luckmann, det handlar om att veta och förklara varför saker och ting är (2008:113).

Enligt Berger & Luckmann föds inte människan som samhällsmedlem utan hon föds ”predisponerad” förberedd för socialitet (2008:153). I barndomen går människan genom en primär socialisation för att bli en samhällsmedlem och denna socialisation är den viktigaste för individen och blir grunden för all sekundär socialisation. Och under denna socialisation internaliseras verkligheten av barnet genom ett samspel med den signifikanta andra som kan vara föräldrar eller den som barnet har känslomässigt laddad relation till. I den primära socialisationen identifierar barnet sig med de signifikanta andra och internaliserar deras värld genom att ta över deras roller och attityder menar Berger & Luckmann (2008:155:156). När flera andra bekräftar eller ger stöd åt vad barnets signifikanta andra säger t.ex. att barnet inte ska ”spilla soppa” och när barnet förstår meningen att det är fel att spilla soppa då har barnet bildat det generaliserade andre i sitt medvetande. Barnet får egen jag uppfattning stabiliseras och når en kontinuitet (2008:157).

I socialisationen som är aldrig fullständig och kan aldrig avslutas utgör språket dess viktigaste innehåll och redskap skriver Berger och Luckmann (2008:157–185). Människan och samhället utvecklas och sekundär socialisation blir nödvändig annars blir vårt kunskapsförråd begränsat. Efter att vi har förvärvat en ”basvärld” en grund för all annan socialisation, börjar vi i den sekundära socialisationen internalisera subvärldar, ”undervärldar”. I den sekundära socialisationen har vi olika specifika världar i motsats till den primära socialisationen då uppfattas föräldrarnas värld som den enda sanna världen menar Berger & Luckmann (2008:166). I den sekundära socialisationen behöver man inte ha känsloladdade relationen till den signifikanta andra (2008:165). Lärare eller handledare på universitet t.ex. kallas i den sekundära socialisationen för institutionella funktionärer. De förmedlar kunskap och kan ersättas av andra lärare som förmedlar denna kunskap på samma eller liknande sätt.

”Identitet är ett fenomen som växer fram ur det dialektiska förhållandet mellan individ och samhälle.” Vilket betyder att identitet formas i interaktionen mellan människor och samhället och för att den ska bli begriplig ska den lokaliseras i en värld menar Berger & Luckmann (2008:202). ”När ridån går upp ’förflyttas’ åskådaren ’till en annan värld’ med sina egna betydelser” (Berger & Luckmann, 2008:37). Människan är en åskådare som spelar olika roller i olika kontexter eller olika regioner. Vi är inte lika när vi är ensamma som när vi möter andra människor även de som ligger oss nära.

Källförteckning

Berger, P.L. & Luckmann, T. (1998/2008). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. (2. uppl.) Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Mogren, R. (2009-04). Föreläsning om Berger och Luckmann. Institutionen för pedagogik och didaktik. Stockholms universitet.